Första skoldagen på hösten 1957 var en ganska kuslig upplevelse. Jag kände ingen och skolan var förfärande stor. Skolgården var full av främmande barn och jag visste inte riktigt vart jag skulle gå och vad jag skulle göra. Dessutom var jag ganska närsynt och såg inte riktigt tydligt. Ingen mamma eller pappa hade tid att följa mej till skolan utan jag fick klara mej själv. Ingen annan från Hindersby började i Lovisa svenska samlyceum det året.
Den första tiden i skolan var besvärlig, men det var bättre på Elevhemmet, eller Elevis som vi kallade det. Man lärde sej känna de andra barnen redan första dagen och även om de stora pojkarna var rätt så skräckinjagande så blev Elevis ändå snabbt ett hem i staden. Till all otur så gick min rumskamrat, Börje Leander från Borgå, på B-klassen medan jag gick på A så jag hade inget sällskap av honom. Visserligen bodde det en elev från min klass på Elevis, men hon var flicka (Kerstin Evertsson) så det hjälpte inte alls upp saken. Flickor kunde man ju inte vara i sällskap med.
Nå, vi steg upp på morgonen, "vaskade oss under armarna" (som Mojjan, dvs. föreståndarinnan på Elevis alltid uppmanade oss att göra), åt morgonmål och gick till skolan. På matrasten gick vi hem till Elevis och åt och sedan snabbt tillbaka till skolan igen. Om man skyndade sej att äta så hann man kanske med något roligt däremellan.
På eftermiddagens låååånga lektioner försökte man tappert hålla sej vaken och härda ut tills man fick gå hem igen. Vanligen hade man då ett par timmar ledigt innan det var dags för mat och sedan läxläsning, "tysta timmen" fram till kvällste klockan sju. Efter det fick man gå ut på stan men måste vara tillbaks till klockan nio (utom de äldre som fick vara ute till klockan tio). Därefter var det aftontvagning och sedan i säng och tystnad påbjuden.
På kvällarna spelade vi bland annat badminton. Jag minns att det gick ganska livat till. Då vi inte kom överens om turerna så knyckte jag badmintonbollen och jagades av Kerstin genom parken och blev slagen i huvudet med "majlån". Visserligen var det över fyrtio år sedan, men jag har en vag känsla av att jag var en mycket livlig (läs: ohängd) pojke som hittade på en massa elände.
De Stora Pojkarna, närmast Krulle (Krister Salonen) och Ole uppfostrade efter bästa förmåga oss små, men det lyckades inte så bra eftersom jag alltid varit upprorisk mot alla auktoriteter. För det mesta var vi goda vänner, men ibland blev det nog konflikter. Visst har jag varit på Apoteket och köpt "elektriskt torkade farmaceuter". Det unga biträdet hade all möda i världen att hålla sej någorlunda allvarsam men uppmanade mej att gå till Järnhandeln.
En sådan skymf krävde naturligtvis hämnd och eftersom jag var väldigt intresserad av kemi så försökte jag blanda till nånting som skulle lukta som ruttna ägg och placerade det på natten i De Stora Pojkarnas rum. Tyvärr så for locket, som jag blandat smörjan på, omkull under morgonsysslorna och smörjan som innehöll saltsyra rann ut på golvet och frätte ett stort hål i lacken.
Mojjan tog upp problemet under eftermiddagsmaten och jag fick skämmas ordentligt samt gnugga golvet för att få bort eländet - helt omöjligt eftersom det bara fanns kvar ett stort hål i lacken. Hon trodde jag hade försökt bland ihop en blandning som skulle smälla, men jag försökte inte ens förklara att det "bara" var meningen att den skulle lukta.
På kvällarna gick ofta pojkarna på långa promenader. Vi hade inga pengar att hänga på Baren för. Oftast gick vi till Essobacken som var avstjälpningsplats och rotade i den intressanta bråten. Jag har ännu hemma gamla söndriga radior som vi hittade där. Klubbverksamheten var livlig, dvs. jag hittade på en massa olika "experimentklubbar" som sysslade med tekniska experiment och också med spioneri och annan intressant hemlig verksamhet. I övre våningen på uthuset på gården hade jag en hemlig klubblokal (men jag hade nog frågat lova av Mojjan).
På höstarna kunde man också försöka få tag i mogna krikon i krikonbusken bakom uthuset. Och ett stort nöje var förstås att kika på lärarna som besökte Degerby Gille på andra sidan staketet. Hösten var också en utmärkt tid att "palla fibel", dvs. stjäla äppel i trädgårdarna runt om i Lovisa. Jag kunde inte äta äppel, men det var ju spänningen som var det viktiga.
En annan spännande sysselsättning var att springa i korridoren tills Mojjan kom och satte stopp för ruljansen. Man kunde alltid försöka smita uppför vindstrappan och sitta riktigt tyst tills det lugnade sej.
I samlingsrummet fanns det bord och stolar, radio, koronabord och böcker. På kvällarna samlades vi ofta där. Flickorna skulle ibland dansa vilket man givetvis tycket var fånigt. Jag kommer ihåg att jive var dansen på modet just då. Hula-hula-ringar fanns det också. Som ohängd småpojke knyckte man förstås ringarna och fick stryk av flickorna. Koronakäpparna användes också som värjor och bössor i de krig vi utkämpade. Käpparnas antal minskade stadigt.
I samlingsrummets bibliotek fanns det ett par böcker som gjorde ett outplånligt intryck på mej. Teknikens Triumfer i fyra inbundna band läste jag om och om igen och så en bok av en holländare som handlade om att bygga en teknikklubb. Jag försökte i allt följa den boken och startade också X-perimentklubben hemma i Hindersby med elektronikverkstad i övre våningen i grannens gamla hus. Troligen var det just de böckerna som fick mej att bli ingenjör.
Mojjan, den stora moderliga Tant Grönkvist från Gammelby, dog plötsligt efter mitt första år på Elevis. Jag hade nog hamnat flera gånger i klammeri med henne på grund av min livlighet, men det kändes väldigt ledsamt. Nu kom Tant Ella i stället och med henne Lasse Koivu som var flera år äldre och alltså hörde till De Stora Pojkarna. Men Lasse var gemytlig och kom bra överens med oss småpojkar.
Jag var nu i samma rum som Henrikssons Pali och min kusin Olof Staffans, bägge från Strömfors (Kungsböle och Virby). Pali var väldigt intresserad av musik medan Olof var en riktigt disträ professor redan på den tiden - men väldigt händig. Han hade det inte så lätt i vårt rum och felet var nog mitt. Pali var ganska lugn av sej.
I långa tider har jag trott att jag varit väldigt blyg och tillbakadragen och det kan nog stämma delvis, men visst hann jag ställa till däremellan. En morgon hade jag limmat upp Olofs långkalsonger med tejp på tvättrumsdörren. Det och liknande skämt fick min snälla morbror att "diskutera" saken med mej och jag fick naturligtvis skämmas ordentligt. Jag har en svag känsla av att jag var en pina också för De Stora Pojkarna.
Skolans fotoklubb återupplivades och flyttade till Elevis källare. Jag var mycket intresserad av fotografering och har därför en hel del foton från Elevistiden. Vi började bland annat göra färgbilder själva och lyckades få fram utrustning med hjälp av Photo Mauritz. Bilderna blev alldeles utmärkta och finns ännu i mitt album.
Förutom skolan hade man ärende också till Bokhandeln. Gadolins, men mest Lovisa Nya Bokhandel i det fina hus som yngre vandaler numera rivit. Allt skolmaterial skulle köpas där och jag hade ett häfte som allt skrevs upp i och betalades varje månad. Det blev nog också en hel del böcker, mest Vilda Västern. Jag var en verklig bokslukare. Biblioteket nästan bodde jag i efter det jag hade upptäckt det. Det blev en massa teknisk litteratur, men också historia som var ett av mina favoritämnen - och fortfarande är det.
Elevisgänget gick också på bio. I början mest på Bio Sylvia som fanns alldeles bakom hörnet mittemot Skansen (Hotel Skandinavia). Mest var det Fyrtornet och Släpvagnen eller Pekka och Pätkä eller Schlagerparaden. Bio Sylvia hade träbänkar och det fyra första raderna var billigast. Om man hamnade på första raden längst på sidan så såg man inte mycket av filmen. Det var en ständig sport att försöka smita upp till femte raden vid mittgången efter det filmen börjat, men vaktmästarn var bums där med ficklampan och jagade bort oss igen. Det var en liten biograf och revs nån gång på 60-talet.
Av veckopengen på fem mark använde jag vanligen femtio penni för att köpa en lakrits hos G.J.H. Forssell som fanns bakom hörnet åt andra hållet, dvs. bredvid Posten. Vi talade alltid om Gumman Jagade Hem Forssell. I affären fanns en gammal tant som var såå vänlig och uppskattade artighet.
Höstkvällarna var ganska speciella. De svaga glödlamporna lyste sparsamt upp gatorna genom trädens löv. Regn och blåst skapade en stämning som ur en saga.