Utdrag ur Karin Mickels (1904-95, gift Björke) skriverier.
Julen är den förnämsta helgen och den ska förberedas på allt sätt, allt ska vara rent och fejat och bakas så mycket att det räcker långa tider. Man hade redan på hösten maltat för julölet och köpt torrfisken ty Annadagen sku den i blöt, och askan för lutningen samlades från kakelugnarna. Den siktades och ströddes med kalk mellan varven på fisken, till sist hälldes vatten på, under övervakning tills den var jämn för att tvättas ren från askan och så byttes vattnet varje dag 1 vecka ungefär så var den bra. När fisken togs bort från ask-kalkluten sattes allt i cirka ett dussin blecklådor i blöt och så skulle de skuras med en grov trasa, och luten frätte svårt på händerna. Såren man fick helade långsamt och skolkamraterna vojade sig över de såriga händerna, men värre blev det när man började mjölka ty det sved hemskt när det kom mjölk i såren.
Det första som bakades var surbröd och pepparkakor som gräddades i eftervärmen av 2-3 surbrödsbak och nu bakades också jullimporna som sku delas ut, annars var det hålbröd man hade. Så sku sötsurlimporna bakas med lite deg som början och den sku sen klappas så omåttligt för att bli söt, men jag misstänker att det till det behövdes nog mera tro än klappande, nåja, sirap hjälpte till. Potatislimpor bakades om det kommit mycket och stor potatis, eller också kärnmjölklimpor av sammanmalet vetemjöl.
Man bakade inte tårtor till jul, endast till bröllop och begravningar där de som sista rätt serverades med plommonkräm och snömos. Bullan bakades sist före jul, tjocka och breda längder och vanlig sockerkaka, knappast visste man då något om fylld och garnerad kaka. När allt var bakat och köksmuren kall, så tidigt om morgonen målades den med "klitmjöl", dagen då stugan skurades. De andra rummen hade städats tidigare bl.a skrivkamarn där man måste städa utan att röra ett endaste papper som låg på stora skrivbordet, eller det andra bordet som stod i knuten bredvid bokhyllan. Farmors hårgarnsmattor hade piskats, de fick inte dammas vanligt, farmor städade allt i salen själv utom det gråmålade golvet.
När stugan städades om vintern, fördelades ungarna så att de minsta med skötare var i sängkamarn och mellanstora opp på ugnen, som städats före klitmålningen och en potta på varje ställe. Om man hunnit väva nya mattor till stugan sattes de på golvet, i annat fall hade man tvättat de gamla och om nätterna haft dem att torka på "jällarna" i stugtaket. Mattorna var alltid rena och jag minns att det var mjukt och skönt att rulla sig på golvet, detsamma sade en annan syster också. Kanske det är denna känsla från barnaår som gör att vi äldre sätter mera värde på att ha allt rent, gardiner m.m. omkring oss, än alla de olika julpynt, hemgjorda eller köpta, som nutidens reklam dränker oss med. Det håller på att gå så att julsymbolerna är viktigare än julens budskap, om det ej redan gjort det.
Ölet hade bryggts redan tidigare av farmor och var nu i sin tunna med deg både på "språnda" och "svickan" att det sku hållas gott, och svagdrickat var i mejerikanna med tätt lock likaså i källaren. Att det var gott visste alla som hade smakat på "vörten" om bryggningsdagen. Hela julhelgen medan man hade vit duk på stugbordet skulle det stå en blank bleckkanna med två handtag på sidorna fylld med julöl på bordet, alla som kom in sku bjudas på ölet i kannan.
Julafton sattes eld i bastuugnen redan halv 5 på morgonen, badandet började ren eftermiddagstiden. Nog var farmor duktig som orkade bada och sen tvätta 4-5-6 livliga barn och sist sej själv, men om vi klagade över att det var "bekst" i bastun eller annars kinkade sade hon: "Ska ja vänd lommn til opa badukvastn" (lomm = handtaget). Det minsta barnet badades först, sveptes i badlakan och sjal och bars in av faster eller moster och jag när krafterna blev tillräckliga. Så följande de som sku bäras in, vi större klädde på oss i bastun och sprang tillsammans.
Så badade grupp efter grupp hela eftermiddagen, man hade ju eldat 5 ugnar långved så badet räckte till, vatten sattes till i inmursgrytan och elden brann. Man hade burit många såar vatten från Nymans eller, om det var mycket snö, med kälke och kannor från lagården. Sist badade ladugårdsskötarna, de ville ha mjölkat före bastun och de tömde bort vattnet från grytan.
När vi hade så stor ladugård fick granen smälta där, togs sedan ut någon dag att få bort lagårdslukten, var efter bastun satt på fot inne i stugan färdig att klädas. Vi hade år efter år den vackra toppstjärnan, den långa vita girlanden med orden "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden" och den andra med olika länders flaggor, vi finländare hade inte vår vackra blåvita då. Så var det ljusen som alltid fästes först, glasbollar, äpplen, julgranskarameller och sist vadd och glitter, fast det ätbara hade en benägenhet att försvinna.
Pappa var alltid med och klädde granen och alla barnen som kunde stå och gå, vi äldre tyckte nog att de små gjorde mer skada än nytta, så pappa behövdes nog att påminna oss om att det är dumt att gräla och allra minst ska man göra det om julen. När Jenny var liten så var hon rädd för vadd, det året skyddade vi karamellerna med att lägga mycket vadd nära dem, men alla år var det säkrast att hänga det ätbara så högt som möjligt. När granen fördes ut delades de fulare karamellerna mellan oss alla, det kom nya till nästa jul från Andelshandeln då mamma handlade till julen, så var seden att handelsmannen gav karamellerna "på köpi".
Så var julmåltiden färdig och så många som fick plats satte sig till det stora bordet. Av alla limpor var skivor i den välskurade rotkorgen, även jästbrödet som annars skars i en stor skiva vilken lades på varje tallrik. Nu fanns det både smör, saltad havsbraxen, skinka, den var skuren i bitar tillsammans med stekskyn, inlagda rödbetor och gurkor och ibland även syltlök. Potatislåda och lantlåda fanns där, men inte råskalad kokpotatis, inte ens till lutfisken vilken vi åto på julafton. Så var det risgrynsgröt, först kokad sedan ugnstekt med kanel och socker strödda på faten och sist följde pannkaka med sylt, den bästa som lagats på hösten.
Julölet i karaffinen och helmjölk i tillbringaren fanns att skölja ner maten med. Har ibland funderat varför det inte hos oss lästes julevangeliet, när det varje söndag och helgdag vid gudstjänst lästes ur Hedbergpredikningar, först läste farmor eller mamma sen var det min uppgift. Men barnens stoj när de väntade på julbocken kan vara en orsak. Men vi bara sjöng julsånger, de mindre lärde av oss som gick i skolan och julbocken kom inte ens in förrän vi sjungit "Nu står jul vid snöig port", hela sången.
Han hade klappar i både korg och säckar, det sku ju räcka till alla, både husfolk och tjänare, ungefär 15 personer, alla var med och väntade. Det var nog mest mjuka paket, underkläder av flanell, strumpor, vantar, mössor och så förkläden, näsduksväskor, de två voro roligare att få men alla nödvändiga. Ibland hände så att det var något som vi använt på skoljulfesten, men det kom i julklappssäcken ändå, såsom när faster stickat åt Elna och mej livklänningar av brunt och blusar av gult yllegarn, de var så vackra att det bara var roligt. Faster hade alltid så trevliga julklappar, Maj-Lis var bra liten när hon fick en grå katt med lång morrhår som hon var rädd för, därför tog hon i katten så hon såg den bakifrån, visade åt oss andra och sa "Sidi kissan å jåmpån å".
Ett år minns jag att Tor fick en sköldpappa som gick när den drogs upp, han var först rädd för den också men börja sen själv göra det. Pappa köpte böcker, en tavla minns jag att jag fick och fällkniv liksom Elna, en liten xylofon vilken de yngre snart söndrade. Det skulle vara mycket mera men jag minns inte just nu, vi barn lagade också julklappar, stickade strumpband av yllegarn att ha runt benet, och sydde små påsar att ha knappar i m.m., troligen var det roligare för oss som gjorde gåvorna än för mottagaren.
En sak som plågade mig många år var att pappa alltid var borta när julbisin kom, och en gång pratade jag med honom och bad att han sku va så snäll och vänta tills pappa kom hem, men julbisin sku till så många ställen, kunde inte vänta. Ett år var pappa hemma men då var det julbisins gumma som kom med klapparna och ingen undrade varför inte pappa nu behövt gå till Andelsbanken liksom han gått alla lördagar förut, också måst gå på julafton, allt klarnade nog när man blev tillräckligt vuxen.
När alla sett på sina julklappar sku det dansas kring granen och då sku alla vara med, det blev en stor ring kring granen mitt i stugan, alla som bara kunde sjöngo "Nu är det jul igen" och ljusen brann i granen. Farmor och den äldste drängen orkade inte så länge och inte mamma heller, hon kokade kaffe, bordet dukades med allt det kaffebröd som bakats och så många koppar som det blev drickare, de minsta barnen fördes i säng. Sist diskuterades vem skulle fara till julottan, att det sku faras var naturligt, då började julkyrkan 5 om svenskan var före och 7 om det var finskans tur att vara före.
Så kom julmorgonen som för mig är det högtidligaste och varmaste av hela julen. Då ska man vara tidigt oppe, om man ville ha skörden bärgad först av alla, men även för att få ljus i alla fönster, även vindfönstren när folk for till första julkyrkan. Ute hördes bjällror och klickare klang i den mörka, kalla vintermorgonen, tillsammans med de många ljusen var det som ett tack till julens Herre. När man kom tillbaka från kyrkan körde man också i kapp, när de som foro kommo emot, blev det ofta så att slädar stjälpte i den mjuka snön, men det var bara roligt.
Juldagen var man hemma, julpredikan lästes kl 10, det var frivilligt för tjänarna men barnen sku vara med och sjunga. Det hade lagats ugnen full med olika lådor och risgrynsgröt så att också husmor-matlagaren sku ha julfrid, nu behövde hon bara koka "sötsoppa" med många "borsar" i medan lådorna värmdes i stekugnen. Man hade rökt en skinka om höstslaktens fläsk hade blivit tillräckligt salt och då hade man färdigt sovel. Juldagen var en stilla dag, man vilade efter allt julstök, läste eller sov allt efter behov, om man hade gått till byn kunde man fått öknamnet "Julbisin".
Julandradag var släktbjudningarnas dag, då foro vi till Näsby med 2 hästar, pappa och mamma med stora åksläden full av de mindre barnen till mormors, och famo med oss äldre (som kunde köra) till Kristers där farmors syster var värdinna. Där bestods både mat och kaffe och dessa släktkalas fortsatte hos andra och även hemma hos oss, vardagar gick man till grannar och vänner på kaffe med stickstrumpan som handarbete. Till Bäckby och Norrby var jag som tonåring också och skjutsade farmor till släktkalas. Så gick julen med alla sina helgdagar och halvvardagar, granen började barra och öltunnan var tom, det blev oxveckorna eller som det också sades "arkipäiva ja reikäleipä" och man var lika glad åt att julen var slut som att den började.
Och ändå började inte reklamen så tidigt som nu, endast skolorna hade julfester, inga andra möjliga och omöjliga sammanslutningars julfester som gör att man är utled på julen när den kommer. Man höll jul då det var jul, ej däremellan.
Den tomma öltunnan skurades och fylldes med hett vatten, de rengjorde språndi och svickan också, när vattnet var kallt hälldes det bort, småsakerna sattes i och allt fördes till brädbodan i förvar.
En sak som jag glömde att skriva var julaftondagens julhälsning till de gamla, med det skedde ju inte bara till julen utan längs hela året. En oskriven lag var att den bonde som hade obesuttna att bo på sin mark, sku ha lite omsorg om dem när de blevo gamla, då var det inte någon folkpension. Det betydde att när det bakades fördes varmbrö, råmjölk när någon ko kalvade, vanlig mjölk nu och då, memma till påsk osv. Till julen var det mera utom den stora jullimpan, en fläskbit, 1/2 kg kaffe, 1 kg risgryn, några liter mjölk och några ljus, mera åt de som mest behövde, limpa, mjölk och ljus till dem som ägde något själv.
De som bodde på Mickels mark voro Gambelstu gumor, Skomakar Heik, Fellmanskan, Snickarns, Johanson, också gammal snickare, Hinriksons mommo hade en bisi också, som vi barn bergsäkert trodde att var julbocken, han hade alltid vinter som sommar på sig grå vadmalskläder och ett lång vitt skägg, visst undrade vi över att julbisin gick på landsvägen också om sommarn. Då Hinrikson dog och julbisin ändå kom måste vi tro det de äldre sa att det inte var julbisin. Jag tror det var faster som delade ut julklapparna tills jag blev anförtrodd att göra det och jag minns att Hinriksons mommo brukade klippa en väldigt stor toppsockerbit åt mej, den räckte länge att suga på.
I början av 1920 talet kom den s.k. Torparlagen då alla som ville för en ringa penning fick inlösa sina tomter, men då hade de flesta av de uppräknade redan dött eller blivit så skrala att de bodde på ålderdomshemmet, byggt 1912 i Tessjö. Men seden att föra varmbröd och råmjölk höll i ännu hela tiden jag var småbruksvärdinna, också senare på 40-50 talet, kanske längre; särskilt stads- och bruksbor, äldre personer voro glada att få en jul- eller nyårslimpa. När man första gången bakade av höstens rågmjöl måste man ha många limpor ty alla som hjälpt till med skörden eller tröskningen sku få en nyrågslimpa och så sku det vara åt så många andra till "tååmis" också.
Julen varar intill påska sjunger vi men så är det nog inte, genast efter trettondag togs spinnrockarna upp från källaren under golvet, där de alltid hölls under helg- och söndagar. Om det fanns tillräckligt med tråd av lin eller blår så togs vävstolen också in, annars måste det spinnas först ty det mesta av allt tyg som användes var tillverkat i hemmet. Av lintrådsinslag i bomullsränning vävdes tyg till borddukar, spetslakan och dynvar, servietter, pajtur åt kvinnfolk och barn, ibland också karlar, näsdukar och finare drällhanddukar.
Satt på nätet julen 2004 av Nisse Husberg, son till Maj-Lis Mickels (1912-2004)