Hindriks by 2007-2016

Som traditionen bjuder så blir det höstkaffe på Hurtigs torp.

Torsdagen den 11 oktober kl. 19:00

Fornminnesföreningen

Ingen tjäle på vintern, tillpackad jord som inte släpper igenom vatten, regn i maj och försenad sådd. Tröskandet började sent och regn drog ut på det så det ännu finns oskördat närmare mitten på oktober.

Nu har vi bara ett par hektar otröskade. Tröskan står inne i verkstaden och väntar på så mycket uppehåll att man kan köra över det sista – men foder blir det. Fuktig luft gör att det inte torkar men man kan åtminstone hålla säden kall genom att blåsa på den.

Allt är ogjort eftersom både sådd och skörd drog ut på tiden alldeles förskräckligt. Och snart kommer vintern.

Nu grävs ju en massa elkablar ned och det för med sej att det blir avbrott ganska ofta. I dag konstaterade jag att de stänger av strömmen två gånger per dag och tyvärr så fungerar inte reservelektriciteten riktigt i Åkes lider utan växeln stannar varje gång. Det var åskan som hade förstört en stabilisator och jag hinner inte byta den just nu för jag har en hel del otröskat.

Så vänta inte med viktiga räkningar och annat till sista stund. Nätet kan få avbrott när som helst – speciellt i Hopenbackan och Oppbyyin och Mosabackan.

Nu är kabeln till Skäggasbackan och Mosabackan svetsad så nätet borde fungera igen.

I dag kom vi så långt att vi hittade avbrottet, grävde upp kabelstumpen och drog ut ny kabel till nästa skarv. Men bägge ändarna skall ännu svetsas och det är inte så lätt att komma över åkern med traktorn och svetsburen för det är milt sagt slipprigt nu efter regnet. Och blir det tröskanväder så får nog nätet vänta, sorry.

I går brast tyvärr fiberkabeln till Skäggasbackan (gäller alla fram till Sundstens). Det går inte att reparera snabbt utan en ny kabel på över  100 meter  måste grävas ned och svetsas i bägge ändarna. Det är svårt att veta när förbindelsen börjar fungera igen men det går att använda anslutningarna i gamla folkskolan i nödfall. Där finns bara en Linuxmaskin så om man måste använda Windows så bör man ta med en bärbar. Nyckel får man av styrelsemedlemmarna.

Regnet gjorde att vi åkte till Sverige för att hämta takplåtar och min mobiltelefon som jag glömt där. Så nu fungerar 0457-0184385 igen. Ifall jag hör nånting i tröskan.Det är fortfarande bråttom med tröskandet så allt annat får vara nu.

Det var ganska sorgligt att vara utan mobilen. Inte för att det gjorde så mycket för jag hade ändå ingen tid att syssla med annat än tröskande och alla samtal bara störde. Den här tiden på året är allt annat fullständigt ovidkommande.

Hälften är ännu otröskat vilket är ganska så sent – men sådden var också sen.

Det såg hotfullt ut och regna hade det lovats men regnet höll sej i skinnet och den trogna skara som vågat sej till Lekstrand klarade sej torrskinnad.

Leif drog allsången med bravur (nog kan han sjunga ..)

Barn i mängd och massor uppträdde också:

och gungade förstås:

Sedan blev det lång kö framför Heidis plättstekning och till allra sist tittade till och med solen fram. Den hade förstås kunnat dyka upp ett par timmar tidigare men vackert så.

Det speciella med gungfesten var att tröskorna inte gick fastän det var september. Den här tiden förr om åren hade mången tröskat allting – så sent är det i år.

Det börjar vara ett antal decennier sedan sist men förra natten var vi ute och åkte igen. Henriks bil hade stått i två månader i Kimito och inte verkade det bli bil av den mera. Så vi lånade Mickes trailer och körde iväg för att hämta den med friskt mod – i början alltså.

Det började bra med att vi inte hittade trailern först. Sedan hade jag glömt hem vinschen och så fortsatte det hela vägen. I Kimito hittade vi inte bilen, inte ens verkstaden. Sedan fanns där ingen nyckel och rattlåset slog på. Då vi hade fått nyckeln så fungerade inte vinschen (som vi åkt hem efter). Då var det mörkt men lampan hade blivit hemma i verkstaden och pannlampans batteri tog slut.

Så vi fick dra in bilen i trailern med spännband. Man drog ett par centimeter och så måste man dra ut remmen på nytt och börja om. I tre timmar drog vi och flyttade remmen men tanken på att köra hem 300 km utan bil fick adrenalinet att koka. Det fanns ingen acku i bilen så rutorna gick inte att få ner – vevar finns det ju inte i de moderna sjufalt förbannade bilarna. Så vi kom inte åt ratten för att styra. Gamla Lada från 70-talet började allt mer framstå som rena superbilen.

Med envishet och ilska fick vi till sist in bilen i trailern. Då var klockan närmare tre på morgonnatten. Efter att ha lämnat trailern utanför Mickes verkstad så körde vi hem och mötte de första hindersbyggarna som åkte iväg till dagens arbete vid sextiden.

Litet kände man sej nog som för 35 år sedan då man körde till Tvärminne på kvällen och hem på morgonen. Ganska kul – bara det inte blir en vana …