Att sälja

17 november, 2009

I går började jag sälja vete. Det är inget roligt arbete med de usla priser som vi nu har. Men nu gäller det att få torken tom inför nästa års skörd. Ingen brådska men man måste följa med. Och det tar sin tid att skicka in prover för att testa kvaliteten och köra över vetet i lastningssilon. Men huvudsakligen att följa med prisutvecklingen och försöka fundera ut när man skall sälja.

Priserna är ytterst oberäkneliga. Bara som det kommer litet rykten att skörden blir dålig i någon ända av världen så kan priserna stiga till det dubbla. Lagren är inte alltför stora och mat är en vara som inte har något pristak. Även om det just nu i Finland finns överproduktion så är den globala produktionen för låg. Problemet är bara det att de som behöver mat mest inte har några pengar. Jag kunde skänka bort skörden men de har inte ens råd med frakten – och inte jag heller.

Men Kina och Indien och Brasilien kommer starkt. Snart har de råd att betala för vetet och då stiger priserna obönhörligen. Problemet är bara att överleva till dess.

Bönder är inga företagare. Om man vore det så skulle man inte behöva göra någon större analys av ”företaget” utan bara sälja det så kvickt som möjligt och börja med något mera lönsamt. Men en bonde tänker inte först och främst på lönsamhet utan på helt andra värden. Traditionen har stor makt även om man förstås försöker förbättra lönsamheten på många sätt.

Men det värsta är i alla fall att det hör till att ha stora hektarskördar. Fastän det inte lönar sej utan tvärtom så pressar överproduktionen priserna i botten. Det är helt fel att tävla om vem som har största hektarskörden. Tvärtom borde alla börja tävla om vem som får LÄGSTA hektarskörden – utan att förlora så mycket pengar.

Det vore bättre om folk skulle skryta om att ”jag fick bara 2000 kg/ha och ända förlorade jag bara 10 euro/ha”. Alla skulle vara glada över en sådan utveckling – utom firmorna som säljer gödsel och kemikalier för dyra pengar. De försöker frenetiskt bevisa att det lönar sej att gödsla och spruta så mycket som möjligt. Men vad har vi för nytta av att det blir stora hektarskördar då största delen av pengarna går i firmornas fickor …

Nä, man borde minska gödslingen, minska bearbetningen, minska kemikalierna så mycket som möjligt. Då det blir mindre skördar så blir det mindre torkningskostnader och mindre transporter.

Och priserna skulle stiga då överutbudet försvinner.

Bönderna har inte lärt sej än hur marknaden fungerar.

Älgsoppa

16 november, 2009

Det har varit riktigt livligt de senaste dagarna. Först sångargillets 60-årsjubileum och i går jaktföreningens älgsoppa på Lokaaln (Hemborg i Hindersby).  Det är ju så man inte hinner få något arbete gjort – speciellt som det blev problem med en nätanslutning i Lindkoski och det måste redas ut. Men det var bara en kabel till datamaskinen som hade dålig kontakt. Folk börjar i alla fall bli så vana med nätet att det är svårt att vara utan det.  Men det är väl alltid så att man klarar sej tills man fått en anslutning och sedan undrar man hur det gick utan den …

Ungdomsföreningens lokal, Hemborg, är ett stort hus. I dagligt tal Lokaaln. Där den står på en bergsklack så höjer den sej över hela byn – på Jeppas gamla tomt. Jeppas finns inte mera för där bodde landbönder som inte ägde hemmanet utan bara brukade det. För litet över hundra år sedan fick de ta sitt pick och pack och flytta. Nå, många av Jeppasbarnens efterkommande bor ännu kvar  – de gifte sej oftast inom byn. Det är svårt att veta vilka det är för i början på 1900-talet tog sej folk nya släktnamn. Ibland tog bröderna helt olika namn. Förr hade man inga släktnamn bland bönderna utan i stället användes hemmanets namn. Och flyttade man så fick man nytt namn.

Det stora salen på Lokaaln är full av folk från Hindersby och grannbyarna som kommer för att äta martornas delikata älgköttsoppa. Den är äkta mat utan alla tillsatsämnen som vi annars måste vräka i oss. Och man fastnar i pratet med byabor så det är svårt att komma fram till soppskålen.

Jägarna är naturligtvis där och man får höra de senaste historierna. På vår åker fick de två älgar och från Baggkärret har det kommit nio vildsvin. Skall vi nu också få samma plåga som i Sverige. Jag läste i Land att en bonde varit tvungen att sluta odla då vildsvinen gång på gång bökade upp hans åkrar och förstörde grödan.

Älgarna är också en så stor plåga att det inte lönar sej att plantera tallar alls – de blir älgmat genast. Det är bra att jägarna skjuter dem och kokar köttsoppa i stället …

Sångargillet

15 november, 2009

I går hade Lappträsk Sångargille 60-årsjubileum. Jag sjunger på kråknivå men var inbjuden som bihang till hembygdsföreningens ordförande. På festen satt jag bredvid den äldste aktiva medlemmen i sångargillet, Mickos Bertil, som varit med sedan grundandet 1949. Bertil är liksom jag bonde från Hindersby och vi pratade naturligtvis om hur man klarar av att syssla med annat vid sidan av jordbruket.

Det var inte lätt 1949 då alla hade kor som skulle mjölkas. Gumman och brodern fick sköta mjölkandet då det var övning och man satte mjölklådan bak på traktorn och körde 7 kilometer i -28 grader. Värst var det för föraren. Det var litet bättre att sitta i fårskinnspäls i lådan bak på traktorn. Men föraren måste hålla i ratten.

Nuförtiden är det på sätt och vis lättare, men på annat sätt värre. Det finns inte folk på gårdarna mera och knappast någon som kan ta över om man åker bort eller blir sjuk. Ungdomarna har ofta bägge arbete på annat håll på dagarna.

Vi pratade också om Internet som en del klagar över. Det är bättre att träffa folk öga mot öga, påstår de. Men om man inte har tid eller möjlighet att åka omkring och träffa folk ? Då är nätet ett utmärkt sätt att hålla kontakt. Man behöver inte sitta och hålla i en telefonlur utan kan svara då man har möjlighet.

Det finns inga lediga kvällar eller lediga dagar mera i jordbruket. Med så litet folk gäller det att jobba varje dag och varje kväll. Arbetet är inte så fysiskt tungt mera men tar i alla fall tid. Visst var jag litet sur att vara tvungen att gå på festen – jag borde ha arbetat hela kvällen med att koppla rören till flisvärmepannan. Nu är det ohjort för det fanns ingen annnan som skulle ha gjort jobbet. Att betala för någon ”yrkesman” att göra det är bara helt omöjligt med de produktpriser som vi har nu. Det gäller att göra allting själv eller vara utan.

Jordbruksarbete

13 november, 2009

Förr var jordbruksarbete mängder av tungt kroppsarbete. Men mekaniseringen har ändrat på det fullständigt. Arbetet har ändrat karaktär helt och går numera till 90 % ut på att förbereda arbetena ute på åkrarna. Det betyder i hög grad verkstadsarbete. Man jobbar i månader på att få alla maskiner i skick (speciellt om man som jag har skrotmaskiner) och så sköts arbetet på nån vecka.

Då stadsbor – till och med sådana som kommer från landet – vill komma och ”hjälpa till” så kan man bara småleende fråga om de har de specialkunskaper som behövs. Numera behövs det mekaniker, kemister, byggare, dataspecialister och förstås agronomer. Jordbruket är ju intressant för att det är så otroligt mångsidigt. Man är tvungen att sätta sej in i en mängd olika saker – men ofta bara en enda gång. Specialisering kan vara mera effektiv – men obarmhärtigt TRÅKIG.

Att bygga är i alla fall en återkommande syssla. Jag har byggt sedan jag var fem år ungefär och nästan varenda sommar är det något nytt som måste byggas eller något gammalt som måste repareras.

Det är ungefär som att sköta om en mindre stad att jobba på ett jordbruk.

Och så skall vi inte glömma planeringen ! Det tar en väldig massa tid att sitta och planera. Inte bara odlingen utan byggnader, maskiner och hela system. Till all tur finns det numera Internet så man inte behöver åka omkring för att samla in uppgifter och data. Det tog en enorm tid.

Nu sitter jag hemma och surfar på nätsidorna till alla företag i hela världen och får exakta uppgifter om deras produkter med ritningar och allt. Ve de företag som inte har allting på nätet ! Man drar sej in i det sista att skaffa nånting från dem för det betyder en massa tidskrävande telefonsamtal och väntan på snigelpost och kanske blir man tvungen att åka långa vägar.

Med CAD-program (ritningsprogram) kan man planera till exempel ett värmesystem (vilket jag åter började med efter att plöjandet var klart). Med god planering hittar man brister i sina planer och får klart vad som bör anskaffas.Nu skall det andra huset kopplas in till flisvärmepannan och det krävs en hel del rördelar till det.

På nätet ser man också priserna och kan snabbt jämföra utan att köra hundratals kilometer eller ringa tiotals telefonsamtal. Till exempel en shunt kostar tre gånger så mycket i Finland än i Sverige så det är bara att beställa från Växjö och få den hemkörd till porten för en kostnad som inte alls är så stor. Numera finns det också speciella tjänster på nätet där man jämför priserna på produkter över hela EU.

Nu då EU-kommissionen tvingat bankerna att hålla mänskliga priser på kontotransaktioner över hela EU så är det inget problem mera att köpa från vilket land som helst. Frakten kan variera men mera inom samma land än mellan olika länder.

Men ibland måste man åka och hämta saker. I dag blir det att köra till Ring III där alla de billiga järn- och maskinaffärerna finns – allt från IKH till Clas Ohlson. Och ifall det inte finns någon pryl så kan man via det mobila modemet och min lilla Putte (en minibärbar) snabbt kolla på nätet var det finns motsvarande pryl och till vilket pris.

Men sedan blir det att hoppa ned i leran och fixa rörens tätningar vid husväggarna. Allting kan inte skötas med datamaskin via nätet …

Den grå skymningen

11 november, 2009

I dag plöjde jag det sista. Snön låg redan över åkern men det var inget problem eftersom jorden inte hunnit frysa så djupt än. Men visst har vintern kommit tidigt i år – ett år var det +15 grader i december …

Sista plöjningen 11 november 2009

Sista plöjningen 11 november 2009

Det blev ganska sent på kvällen innan jag vara klar men jag tycker om höstens grå skymning. Den är alldeles fantastiskt mjuk. Alla färger blir bara toner av grått – och litet vitt nu då snön fallit. Så jag körde utan belysning långt efter det blivit mörkt. Om man inte sätter på strålkastarna så vänjer sej ögat så bra att man kan köra länge. Men då man sätter på något ljus så försvinner mörkerseendet och man måste använda lyktorna efter det.

Det var halvmulet men annars var jag en verklig månskensjordbrukare i dag. Först mot sjutiden satte jag på belysningen. Då började ljusen från Lovisa synas så det var ingen ide att fortsätta utan ljus. Vi lever i ljusnedsmutsningens tid – man kan snart inte hitta en plats som är verkligt naturligt mörk.

Utan missöden gick det ju inte. Huvudströmbrytaren gick sönder så jag var tvungen att ta loss minuskabeln och dra fast den direkt i traktorn. Men det gick att fortsätta plöja tills allt var färdigt.

På kvällen måste jag åka ned till Lokaaln för att titta på en rutter (router) som det var problem med. Nuförtiden är det ett elände om folk inte kommer ut på Internet – allting skall ju den vägen. Nätet börjar bli lika viktigt – eller viktigare – än telefonen. Förresten använder många redan nätet för telefoni – speciellt de som har barnen utomlands. Jag pratar också med brorsan i Moskva över nätet. Det är gratis för timslånga samtal som hade varit svindyra över vanlig telefon. Han vill alltid veta precis hur det går med jordbruket. Så är det då man är född på bondlandet – ränderna går aldrig ur …

Tvärs genom Finland

10 november, 2009

Nu har två dagar gått nästan i sin helhet med att köra upp nästan till Kemi och tillbaka. Eftersom man bara köper begagnat (skrot) så gäller det att ta vara på tillfället. Men kan hitta bra och förmånliga saker på nätet men man måste ha massor av TID …

I närmare tio år har jag sökt efter en större begagnad flismatare för att förstora min fliseldningasanläggning. Som nya har de helt hutlösa priser. Jag hade redan besluta bygga alltihop själv från början till slut men så råkade det komma en 80 kW flismatare till salu – men ungefär så långt härifrån som man kan komma i Finland.

Det var bara att hoppa i den stora paketbilen tidigt på måndag morgon och köra 700 km nästan till Kemi. Först då man skall köra genom Finland så inser man hur stort det är.  Förr körde man genom skog och åter skog – nu kör man genom skog och kalhyggen. Visst var det bättre förr.

Att sitta hela dagen i en bil är värre än tungt arbete. Musklerna i bakändan börjar protestera allt mer och blir allt styvare. Ett par kaffepauser och en bit mat förbättrade inte situationen nämnvärt. Först klockan sju på kvällen var jag framme. Sedan var det bara att lyfta in flismataren (nästan ny) och betala och så iväg igen.

Nu orkade jag inte köra hela vägen tillbaka hem utan stannade över natten i Jakobstad hos min svägerska. Men det blev i alla fall 1000 km körande samma dag.

Återresan i dag var inte lika lätt som uppresan. I går var det torrt och bra före men i dag började det snöa. Det gick an till Jyväskylä men sedan började issörjan frysa och det såg illa ut. Till all tur svängde en långtradare in framför mej och sällan har man varit så glad att åka bakom en sådan. Den klämde nämligen ut issörjan så det blev ganska bra spår att köra i.

Nu är flismataren urlastad (med hjälp av en massa verkstadsdomkrafter på hjul) och står i verkstaden. Där får den vänta på lugnare tider för nu skall det sista plöjas och sedan skall värmen kopplas till det andra huset.

Men till allra först skall det sovas …

Morfars dag

9 november, 2009

Söndagen var Fars dag men barnbarnen stal förstås föreställningen så det blev mest Morfars dag. I alla fall hann jag plöja en hel del innan de hade avverkat Far och Farfar och hämtat Gammalmormor från Borgå. Men sedan blev det liv i luckan. Två livliga pojkar på tre och fem år hinner vända upp och ned på huset innan man hälsat ordentligt ens.

Jag fick en Terry Pratchettbok av min dotter som var glatt överraskad att jag inte hunnit köpa den själv än. Men det har varit en bråd sommar och höst så det har inte varit tid med böcker än. Men nu har jag nånting att se fram emot …

Plöja i snön

8 november, 2009

Det är inte så dumt att plöja sent på hösten. Det var mycket bättre då jorden frusit litet än då det var riktigt vått och blött och lerigt. Men man kan inte låta alltför mycket vara oplöjt då frosten kommer för då hinner man inte plöja allting. Redan nu började det bli på gränsen där det inte fanns halm. Men annars gick det fint. Jag har kört alla åkra med tallriksharv utom en åker där jag skopat ut en vall som grävdes upp ur kanalen.

En plog klarar det mesta och även om det såg eländigt ut före plöjandet så blev slutresultatet hyfsat. På våren ser man knappast de stora hoparna mera. Möjligen kan en det buskar och rötter krångla något år innan de ruttnar.

Att plöja är en filosofisk syssla. Efter en tid börjar det gå automatiskt och man börjar tänka på annat. Det tar en hel del tid så man hinner tänka på allt möjligt. På lördagen var det 100-årsfest på min gamla skola, Lovisa svenska samskola. Jag kom nästan direkt från plöjandet men hade turen att få plats i den smockfulla festsalen. Men varmt blev det.

Min studentklass (1965) var bäst representerad på festen – vi var närmare tio på plats. Klassen har hållit ihop bra och på klassträffarna är nästan alla med. Den här gången hade också Monika flugit hit från London som hon brukar. Min gamle klasskompis hade också kommit  från Vasa. Så det var livliga diskussioner kring bordet.

Det var en bra skola och bra lärare och man minns skoltiden som i ett rosenrött skimmer. Visst var det sina problem också men i det stora hela var det en av de bästa tiderna i livet.’

Men nån blogg hann jag ju inte skriva den dagen …

Stadsresa

6 november, 2009

Gårdagen gick i brådskans tecken. Tomas Rosenberg ringde och ville ha en inledare till Lovisa svenska samlyceums (som det hette förr) 100-årsseminarium. Den vidtalade personen hade åkt på konferens till Bilbao. Det är min gamla skola där jag trivdes i hela 8 år så man kunde ju inte säja nej.

Så det blev att stiga upp klockan sex och skriva inledning  för seminariet började klockan 10: ”Internet gör oss till grannar med hela världen”. Internationalism ur byaperspektiv. Internet fyllde ju 40 år för några veckor sedan (egentligen föregångaren ARPANET) så det passade bra.

Jag var en av de första från vår by som ”sattes i skola”. Det var min mamma som hade velat gå i skola men på den tiden var det ganska omöjligt – speciellt som de var 10 barn på Mickels. Lovisa var en väldigt bra skola med bra lärare så jag har bara trevliga minnen från skoltiden.

Jag gick bara fyra år i Hindersby skola som på den tiden var packad eftersom jag hör till de stora årsklasserna födda just efter kriget. Nu är skolan indragen av korkade kommunalpolitiker som inte ens lyckades spara nämnvärt – troligen var det bara på modet att dra in små skolor. Och så var det bråttom att dra in den för det kom en massa barn till byn.

I Lovisa var det inga små klasser heller. Vi var omkring 45 på min klass. Men lärarna lyckades i alla fall sköta undervisningen utmärkt. Man undrar varför det skall vara så svårt nuförtiden. Vi var en snäll klass vilket man inte kan säja om klassen före oss. Så lärarna splittrade helt kallt den bråkiga klassen genom att sätta hälften att stanna på klassen. Visst var de bråkiga men det blev folk av dem också.

På internationalismseminariet skrämde jag upp lärarna genom att visionera om det framtida nätsamhället där nationer, butiker, hälsostationer och skolor till stor del försvinner. Det kommer knappast den nuvarande generationen att uppleva eftersom människan är trög men dagens skolelever kanske får se det.

Också utflyttandet av arbetsplatser till landsbygden som redan börjat i liten skala. I vår by arbetar flera redan på distans över nätet. Den verkliga förändringen kommer då företagen inser att de inte behöver betala dyra hyror för arbetsutrymmen och direkt tvingar arbetstagarna att jobba hemma. Men till det behövs verkligt bra nät och det har vi i Hindersby men inte på så många andra ställen än.

Nätet river ned gränser men det finns begränsningar inom oss själva som är svårare: språk och traditioner. Även om man rent tekniskt kan koppla upp sej till Kina så är det inte så lätt att kommunicera i alla fall.

För glesbygden är nätet närmast en välsignelse. Vi får samma service som i städerna och blir grannar med hela världen i lika hög grad som vilken storstad som helst. I går fick jag också ett paket från Växjö med rördelar som kördes hem till porten. Dem hade jag köpt på nätet.

Efter seminariet blev det bråttom att köra till Vanda för att hämta den vinkelväxel till flismataren som gått sönder. Så vi skulle få värme i huset. Man kör ju inte gärna långa vägar så ofta så jag försökte handla allt jag behöver på samma gång. Utmed Ring III finns en rad med butiker som jag brukar köpa verktyg, reservdelar  och material i. Då den rundan var avklarad (och efter  en hamburgare i Dickursby) så var det redan kväll då jag kom hem.

En stadsresa kan vara ganska tröttande men det hjälpte inte. Vinkelväxeln skulle skruvas fast. Förstås hade den fel fästen så det blev att skruva sönder den gamla och flytta fästena. Efter en hel del krångel var flismataren klar och eld i pannan klockan två på natten.

Så det blev ingen blogg i går.

Pannån e söndär !

4 november, 2009

Den nya värmepannan som efter en massa arbete äntligen var på plats och alla rör fastskruvade (allt gör jag förstås själv) fungerade nästan en vecka. I går natt försvann värmen för då hade flismatarens vinkelväxl gett upp andan. Då jag skruvade upp den så var kugghjulet alldeles sönderslitet. Och den var bytt så sent som i februari.

Den första vinkelväxeln öll nästan15 år, den andra i omkring sex år och den här inte ens ett halvt år (den används inte på sommaren). Om kvaliteten går nedåt i den takten så håller nästa vinkelväxel väl bara en vecka. Och den kostar nästan 300 euro. Snart blir det lönsamt att återgå till att bränna olja.

Flismataren är från 1983 och nästan allting är utbytt och omkonstruerat för den var alldeles för svagt byggd. Den kanske fungerar med nån sorts småflis av tunna käppar men vi kör 40 cm rötskadade granstockar genom flistuggen och det värsta är kvistbitar som kan vara otroligt hårda och får brytpinnen att brista då de fstnar i skruven.

Vinkelväxeln är nästan det sista som är kvar av den ursprungliga konstruktionen och den borde också konstrueras om. Hela flismataren måste konstrueras om så nu blir det att börja konstruera en ny flismatare. Lagret skall förstoras så vi har minst en veckas lager. Brännhuvudet skall också bytas till ett större på 60 kW. Och så skall allting konstrueras STARKT !

En del köper färdiga flismatare men 10 000 euro är för mycket för min bydget så det blir att söka efter gammalt skrot på nätet. Men det skall vara hållbart skrot. Det som ofta kostar mest är styrelektroniken men den bygger jag själv av billiga komponenter. Någon nytta skall man ha av sin utbildning till elektronikingenjör.

Så det blir att skumma igenom Gula börsen och Blocket och nätauktioner. Sällan hittar man det man behöver genast så det behövs en massa tid och tålamod. Men på nätet säljs det allt möjligt och har man tid att vänta så hittar man vad som helst. I Västerås finns till exempel en nyvinkelväxel för 700 kronor – bara en fjärdedel av priset för en här. Men jag har knappast tid att åka till Sverige just nu.

Till all tur har vi kvar de gamla kakelugnarna och köksspisen så det går bra att elda med ved en tid. Och ved finns det hur mycket som helst. Även om vi flisar allt som går att flisa så blir det mycket halvruttet som går att göra ved av så vedlidret är fullstoppat.

Traditionen att bränna gammal skräp är gammal. Min mamma kom från en stor familj på Mickels i Kungsböle och min morfar använde allting som går att använda. Så en av mina mostrar som var väldigt skojfrisk bjöd sina vänner på kaffe för att fira att de hittat ”eitt kluvi trää” i vedlidret. Min morfar gjorde ved av tunna käppar (”tjeppvid”) och ganska sällan grövre virke som måste klyvas. Tjeppvidn var mest bark och inte speciellt god ved så därför firades att ett kluvet vedträ siktats.

För mindre än 100 år sedan var veden en viktig sak. Det var inte alla som hade torr ved i lidret för hela vintern och den som inte hade det fick frysa ganska obarmhärtigt på vårvintern. Speciellt äldre människor var beroende av om någon hämtade ved åt dem. Utan ved blev det inte heller varm mat.

Så kanske jag inte skall klaga alltför mycket utan pallra mej iväg till Helsingfors efter en ny vinkelväxel …