Östnyylendskå så såm han praatas i Hindersby

 (Mange takk til Øystein Alexander Vangsnes for alle spørsmål om vores folkmål.)

Innleedning

Men nu ha ja tenkt bör skriiv riktitt å tå bliir man ti fundeer hur man ska staav. Eitt stoort probleem e he hur man ska skriiv tåm lang å tåm kårt juuden. Å he e ganska viktitt för te gamal språåtji he haar alldeilis ooliika lengd opa staavelsen jemmföörd me te svenskån såm man praatar i Sverige nu. Så åm man int skriivär preciis såm he ska va, så veit dåm int hur he ska uuttalas.

Nu ha ja, såm ni siir, börja skriiv langär vokaal me tvåå booksteevär. He e int menn uppfinning å int e he lååna fråån finskån hellär uutan he va så såm man skreiv svenskå förr i väärden å. Int all å int alti, men mang gangår siir man noo slika skriivsett. He too sluut op 1700-tale å he va synd he. Tåm oorden såm e rikssvensk e satt innåmm enkel sitatjoonär såm i 'lova' å tåm e staava opa rikssvenkt sett.

Hur oordlistan e laga

n-deklinatjoon:

• ein stein, te täär stein, mang steinar, tåm täär steinana ('sten')
• ein klass, klassn, klassär, klassen ('klass')
• ein text, textn, textär, textren ('text')
• ein hammn, hammnen, hammnar, hammnana ('hamn')
• ein rygg, ryddjin, ryggar, ryggana ('rygg')
• ein daa, daain, dagar, dagana ('dag')

 

 

• eitt huus, huuse, huus, huusen ('hus')
• eitt namm, namme, namm, nammen ('namn')
• eitt trää, trää, träädär, träädren ('träd')
• eitt meedel, meedle, meedel, meedlen ('medel')

 

 

• ti blii, ja (tu, han, hon, he, vi, ni, tåm) bliir, blei, ha blivi ('bli')
• ti taa, taar, too, ha tajji ('ta')
• ti peikk, peikar, peikka, ha peikka ('peka')
• ti byyt, byytär, byytt, ha byytt (byti ?) ('byta')
• ti föör, föör, föörd, ha föörd ('föra')
• ti sjili, sjil, sjilld, ha sjilld ('skilja')
• ti seli, sel, sååld, ha sååld ('sälja')
• ti let, letär, let, ha leti ('låta')
• ti fall, fallär, full, ha falli ('falla')
• ti hitt, hittar, hitta, ha hitta ('hitta')

 

 

• han e sjildär, hon e sjildär, he e sjilt, tåm e sjild
• he e djoord (vaanligari: he e laga)
• te kattån, han e svartär

 

 

• menn, tenn, hans, henas, vånn, idan, täras biil
• mett, tett, hans, henas, våårt, idart, täras huus
• miin, tiin, hans, henas, våår, idär, täras biilar
• miin, tiin, hans, henas, våår, idär, täras huus

 

 

• ein (eitt), tvåå, trii, fyyra, femm, sex, sjuu, åtta, niie, tiie
• elva, tålv, trettån, fjoortån, femtån, sextån, sjuttån, adärtån, nittån, tjugu
• treti, förtti, femtti, sexti, sjutti, åtti, nitti, hundra
• tuusn, ein miljoon
• första, ana, tridi, fjäärde, femte, sjette, sjundi, åttåndi, niiåndi, tiiåndi
• elfte, tålfte, trettåndi, fjoortåndi, femtåndi, sextåndi, sjuttåndi, adärtåndi, nittåndi, tjugundi
• hundradi, tuusndi

Uuttal:

Jäär skriivs [u] för u i 'dum', [o] för o i 'tom' och [å] för å i 'våt'. He finns bara [e] såm i 'fem' å [ä] såm i 'värre' - 'lätt' uttalas (å skriivs) jäär "leett".

• rikssvenskåns [tv] bliir åfta [kv] såm i "kveett" ('tvätta')
• bryytning finns åfta såm i "bjärg" ('berg') och "bjär" ('bära')
• diftånger e vaanli, oftast [ei] i "stein" ('sten'), [öu] i "höugär" ('hög') och [öy] i "röjk" ('rök') liiksåm i nårskån
• he att [a] ha blivi [å] stemmär me rikssvenskån, men int alti såm i "haald" ('hålla'), "gaa" ('gå') å "langär" ('lång')
• rikssvenskåns [å] e ofta [o] såm i "mosa" ('mosse'), "somar" ('sommar'), "lov" ('lova') och "boga" ('båge')
• int hellär ha [ä] blivi [e] uutan he heitär "trää" ('träd'), "knää" ('knä') och "brää" ('bräde').
• kårtär hoopklemmd ('sluten') vokaal finns ennu kvaar såm i "vid" ('ved'), "tjyt" ('kött'), "liv" ('leva'), "frid" ('fred' OBS ! "friid"=('frid')), "smid" ('smed'), "bid" ('be'), "bik" ('beck'), "fitma" ('fetma') å "bysså" ('bössa').
• Men i eindeil oord e'an ypna såm i "böri" ('börja'), "drånkn" ('drunkna'), "brånn" ('brunn') "fågel" ('fågel') å "fålk" ('folk').
• He heitär "tunnå" ('tunna') men "tånnär" ('tunn')
• oorden "kål" ('kol') å "kåål" ('kål') sjil se bara i lengden opa [å]
• eindeil oord e mitt imillan danskå å svenskå såm "tjeeldå" (da. 'kilde', sv. 'källa'), "hels" (da. 'hilse', sv. 'hälsa'), "eild" (da. 'ild', sv. 'eld') å "sej" (da. 'sige', sv. 'säga')
• försvaagningar (da. svækkelser) finns just int uutan vokaalär å kånsånantär uuttalas mytji tyydlitt i "lykkå" (tyydlitt å) ('lycka'), "måri" ('morgon'), "möödå" ('möda'), "vedär" ('väder'), "veeg" ('väg'), "skoog" ('skog'), "flugu" ('fluga') och "ti flyyg" ('att flyga').
• bakett [l] å [r] uuttalas [g] mytji tyydlitt: "ti sörg" ('att sörja'), "fölgd" ('följde'), "varg" ('varg') och "elg" ('älg')
• i eindeil oord haar [g] blivi eitt tyydlitt [i] såm "ti seli" (sv. 'att sälja')
• mang gaambel oord me [þ] haar fåått [t] såm "tu" ('du', gamalsv. 'thu'), "täär" ('där', gamalsv. 'thær') och "te" ('den', gamalsv. 'then')
• [p], [t], [k] å [g], [b], [d] uuttalas vaanligen tyydlitt (håårt) såm i "ti gap" ('at gapa'), "foot" ('fot'), "book" ('bok'), "någan" ('någon') åm dåm als uuttalas "me" ('mig'), "te" ('dig'), "se" ('sig')
• endelsen '-ig' e för te mesta "-igär" såm i "äärligär" ('ärlig') å "tyydligär" ('tydlig')
• endelsen '-t' i neutrum å '-t' ellär '-d' i particip ha falli bårt: "huuse" ('huset'), "kasta" ('kastat') men '-n' finns kvaar "byyin" ('byn'), "biiln" ('bilen')
• i östnyylendskån säär man "tjyt" ('kött') å "tjööp" ('köpa') uutåm i Borgå å Sibbo såm anvendär [k]
• tje-juude uuttalas tyydlitt i "tjistå" ('kista'), "tjöör" ('köra'), "tjool" ('kjol'), "tjåckär" ('tjock'), "tjeen" ('tjäna'), "tjed" ('kedja')
• g frammför e å i ha blivi ti "dj" såm i "djev" ('ge'), "djick" ('gick'), "djuupär" ('djup'), (men "jeet" ('get') å "jest" ('gäst'))
• vi haar 'norrländsk förmjukning' i oord såm "mytji" (ellär "mytjy") ('mycket'), "diitji" ('diket'), "ryddjin" ('ryggen'), "myddjin" ('myggen')
• 'assimilering' e ovaanligär - [nd], [rd] å [tn] uuttalas tyydlitt: "bind" ('binda'), "vatn" ('vatten'), "båtn" ('botten'), "boord" ('bord'), "eild" ('eld'), "villd" ('ville'), "vildär" ('vild'), "våld" ('våld'), "laand" ('land') men "bonn" ('bonde')
• te gamal [hv] ha blivi ti [kv] såm i "kva" ('vad'), "kvemm" ('vem'), "kvaför" ('varför'), "kviitär" ('vit')
• eitt '-d' bakett vokaal ha falli bårt i "kva" ('vad'), men int i "glaadär" ('glad')
• frammför gamalskandinaaviskåns -r finns'e åftast eitt [ä] ('svarabhaktivokal') såm i "liggär" ('ligger'), "langär" ('lång' gamalnårskå: 'langr')
• 'apokope' siir man iblaand, men int alti: "leng" ('länge'), "sååld" ('sålde'), "mååla" ('målade'), "kalla" ('kallade') men "biitär" ('biter'), "liggär" ('ligger')
• einsårts 'vokalharmoni' finns he noo: "ledu" ('lada'), "trydu" ('stav'), "sjitu" ('diarré'), men "lånnå" ('kluven stam'), "tunnå" ('tunna'), "pinna" ('pinne'), "ruutå" ('ruta')
• endelsen '-a' i infinitiiv ha falli bårt "ti leik" ('att leka'), "ti biit" ('att bita')
• vi haar kvaar kårtär vokaal frammför kårtär enkel kånsånant: "ti far" ('att fara'), "ti veg" ('att väga') men "veeg" ('väg')
• liikaså e vokaaln kårtär i "smid" ('smed'), "sån" ('son'), "vit" ('vett'), "ti kåm" ('att komma')
• men så e vokaaln langär i "tiima" ('timme'), "ruum" ('rum'), "gamal" ('gammal'), "sama" ('samma')
• he heitär "doomari" ('domare') men "ti dömm" ('att döma'), "kan" (kårt a, kårt n !) ('kan'), "munn" ('mun'), "man" ('man, obestämt pronomen'), "kaar" ('man, substantiv' ), "venn" ('vän')
• he e sjillna opa "men" (kårt e, kårt n !) ('men, konjunktion') å "menn" ('min')
• man säär "tenn" ('din') men "tiin" ('dina')
• [ö] e ganska langt baak i östnyylendskån i "smör" (kårt ö !) ('smör'), "höör" ('höra'), "höugär" ('hög')
• he heitär tesn biiln (mask.), tesån joorden (fem.) å tetta huuse (neutr.)
• genus e int rikitt tyydlitt meir, men i bestemd fårm syyns'e braa :  -n e mask. , -en e fem. å -e e neutr.

Braa ti kuna

• Tu e nu rikitt ein tåbil ! (Du är en riktig tönt !)
• Ja tyckär åmm ti veerd i joorden. (Jag tycker om att peta (egentligen "härja") i jorden)
• Akt de nu att du int plotar ! (Akta dej att du inte blir våt (går ner dej; att bli våt om fötterna))
• Tåm suumar me me sett praatand. (De fördröjer mej (gör så jag försummar) med sitt pratande)

Proostn å bonn

Tetta siidån e seinast endra te 10 juli 2003.