Lena Ekholm och Fjalar Roos berättar.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)
År 1942 eller 1943 stängdes skolorna i Lovisa, och Fjalar som gick på tredje klassen , blev skickad till Harsböle. Han bodde på Rosas i Karl Wiktors kammare. Fjalars lärare Oskar Nyström gav flera gånger i veckan psalmer som hemläxa, och man skulle kunna dem utantill. Det sista Fjalar gjorde på kvällen var att han läste i psalmboken, och ibland sa Karl Wiktor: ” Jag tror nog att vi går och sova nu”, och släckte sedan lampan. Fjalar kommer ihåg bl.a. följande skolkamrater: Alfhild Viksten, Allan Majander och Gustav Jordas. Han minns särskilt bra Labby-pojkarna för att han med dem kastade stenar på porslinskopparna i telefonstolparna. Det kom till lärarens kännedom och han ville ha syndabockarna fram. ” Det är nog Labby-pojkarna”, sa Fjalar.
Någon fiffikus hade hört att vattnet försvinner från brunnen om man häller kvicksilver i. Det fanns kvicksilver i skolan och med Allan Majander i spetsen hälldes det ungefär en halv liter kvicksilver i brunnen.
Kriget var många gånger skrämmande, men inte talade mamma och pappa med barnen om krigets fasor, berättar Lena. Harsböle bombades inte, men ryska bombplan kom från sjön och flög norrut till Lahtis. Kotka luftvärns strålkastare syntes tydligt på natthimlen. Under krigstiden var det tvångsleverans av bl.a. hö och spannmål. Speciellt i stan var det brist på potatis, ägg och mjölk. Stadsbor från t.ex. kontor och banker kom och hjälpte till med arbetet på lantgårdar. Det var en slags arbetskommendering. Husbönder och annat karlfolk var ju på fronten.
Både Lena och Fjalar minns ryssfången Sergej. Lena sa att han brukade sitta på bänken och se ut att vara litet utanför, men ingen var rädd för honom. Han var snäll och barnkär. Mats lärde sig ryska av honom. Också andra i familjen kunde mer eller mindre ryska. Sigrid hade gått i skola i St. Petersburg och hade lärt sig språket, och Alma hade varit hushållerska hos familjen Wallman där. Lena berättar om en intervju med Sigrid, som Helge hade gjort och spelade upp på ett kalas. Helge frågade av Sigrid om hon kunde ryska. ” Nu kunde jag då nog”, svarade hon. ” Tänka sig”, sade Erik. ” Inte hade jag vetat att Sigrid kunde ryska.”
Det bodde luftvärnsmän i komendantshuset i Lovisa. Ruben Jaari, grundaren av Kappakeskus, senare Pukeva, var luftvärnschef i Lovisa. Det föll en bomb i knuten av komendantshuset, och efter smällen flyttade de ut och erövrade ”vår stuvu”, berättar Fjalar. De bar ut möbler, spikade för fönstren och byggde tvåvåningssängar. Övre våningens kök fungerade som deras kantin. Fjalar brukade kasta pil mot stallväggen med Jaari, och som följd av detta blev de goda kamrater. I medlet av 50-talet bodde Fjalar i Helsingfors, och som följd av vänskapen, erhöll Fjalar för all framtid 20 % rabatt på kläder från Kauppakeskus.
Förutom de stora matkalasen, var det också traditionellt harjakt på julandradagen. Ett år då Fjalar var ungefär i skriftskolsåldern, fungerade han som chaufför (utan körkort) åt Adi och Werner som var på jakt med 5-6- stövare. Det var dagen före julaftonsdagen, och som det var, satte sig någon på Adis hagelbössa med den påföljden att den brast. Julaftonsdagen var både arbetsdag på köttkontrollen för Adi och skoldag för Fjalar. Adi sände Fjalar iväg till Åsen till en gubbe som reparerade bössor. ” Nej, nej, det är ju julen nu”, sa gubben. När Adi hörde att bössan inte skulle bli färdig till julandradagsjakten, skrev han omedelbart ett spritrecept och skickade Fjalar iväg med det till Åsen. ”Jo-jo-jo. Kom bara efter bössan på aftonen”, svarade mannen. Och på kvällen var bössan både lagad och lackad. Fjalar har fortfarande bössan kvar.
Lena minns att Adi brukade berätta om hur det var att resa till Danmark. Vägen gick via Torneå. För att lära sig danska ordentligt, gick han första klassen två gånger. För att lära sig språket bra, borde man till allra först skaffa sig en dansk flickvän, lär han ha sagt. Lenas pappa gick i Vörå krigsskola när frihetskriget bröt ut. Då sa farmor Emilia:” Tack och lov att åtminstone Adi är i säkerhet där i Danmark”. Men då hade Adi redan anlänt till Finland för att ta del i kriget.
En vår när terminen var slut och Adi igen kom till Finland, hade han skaffat sig en ny fin halmhatt. Det var vår och varmt i Köpenhamn, men när han kom till Torneå, var det full snöstorm och 20 grader kallt.
Lena berättar om farmor Emilia, att hon aldrig behövde ( eller hann klä på sig) vantar, för att hon jämt hade händerna fulla med att snyta eller på annat sätt sköta om barnaskaran. När det var bastudag, var Emilia stationerad i bastun dit barnen kom i tur och ordning. Fastrarna var i sin tur och tog emot de tvättade barnen. De älsta barnen hade flyttat hemifrån när de yngsta, Werner och Erik föddes. Kalle och Adi brukade skoja och fråga ”vem är de här då?”, när de kom på besök till Rosas.
Emilia var en lugn och stillsam, otroligt vänlig och from människa, säger Lena.
Karl Wiktor var den som höll ”mera god ordning”, speciellt vid matbordet, minns Fjalar.