Margareta Wiik och Bengt Nybondas berättar om mormor Emilia och morfar Karl Wiktor, samt om kalas, hästar och bilar.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)
Under julhelgen och nyåret samlades släkten till kalas på olika ställen i en viss ordning. Ungefär samma mat bjöds på alla gårdar. På menyn fanns då t.ex. lutfisk, skinka, lådor, risgrynsgröt, blandad fruktkräm med vispgräddsklickar på, samt tårta. Måltiden kunde hålla på hela eftermiddagen. Margareta berättar , att på ett kalas var det t.o.m. 70 personer på Nystu. Man hade burit flera extra bord in, för på kalasen var det frågan om måltider vid sittande bord. Det var alltid ett stort projekt att förbereda ett kalas. Mamma Elsa gjorde naturligtvis på förhand allt som gick att göra. Förberedelserna började redan i november. Under andra årstider var det större matkalas när det var födelsedagar, bröllop eller begravningar.
Margareta minns Marthas och Alberts bröllop. Maten serverades utomhus vid långa bord. Vigseln var i salen. Det var hötid, så Margareta var i Sandforsen och körde in hö med Grönroos och Sjömans Rickard. Grönroos sade att det inte skall faras från åkern förrän allt är inkört. Vid matrasten kom Margareta gående hem, svettig och smutsig – hon hade nämligen varit ”ledubisi”. Bastun var varm, så hon kunde snabbt tvätta sig och hann iväg till bröllopet med nytvättat, men spikrakt hår. Typisk bröllopsmat på den tiden var klimpsoppa, leverlåda och som huvudrätt nötstek.
Bengt och Birger brukade gå över åkrarna till ”mommos” och ibland fick de karameller av mormor. Sin morfar minns Bengt bättre. Karl Wiktor hade en egen häst till sin disposition. Han åkte mycket omkring och uträttade ärenden på olika håll. Under kriget fick Bengt ganska ofta åka med på gemensamma ärenden. En gång åkte de till Andersby kvarn för att mala några säckar från Rosas och några från Nystu. Man måste ha kuponger för att få mala, även om man hade egen säd, och det var en viss mängd per person och år man fick mala. Den gången var båda gårdarnas kuponger slut, och mjölet och grynen var slut. Det kunde ibland gå att få litet extra malat, så Karl Wiktor och Bengt lastade av vid kvarnen och förde hästen under skjulet. Köerna var långa. Bengt var i den s.k. grytkvarnen då det började hända. Karl Wiktor kom med sin kvarnpaletå i en ”jädrans fart” och tog tag i Bengt, som berättar att hans fötter knappt snuddade vid trapporna då de bar iväg mot hästen, och omedelbart hemåt. Morfar sa inte ett ord och Bengt vågade inte fråga vad det rörde sig om. När de kom upp till vägen , kom det en gubbe körande från Lappträskhållet med kvarnlass han också. Mofa kände honom och hälsade på honom. När de hade kört vidare , mumlade mofa för sig själv:” Nå sidu, te Otto Hafren, nu sku han nu ti, ti lag sig i olyckon”. Hafren alltså ner till kvarnen och visste inte att det hade kommit granskare som kollade alla kuponger. Karl Wiktor hade fått nys om det och lämnade alltså säckarna där. Senare på vägen berättade han för Bengt vad som inträffat och sa att de måste väl följande dag åka till kvarnen på nytt och få malat. När alla hade blivit granskade, upptäcktes det att det fanns två högar med säckar som det varken fanns kuponger eller ägare till. ”Ja, man vet inte”, sa mjölnaren. ”Det kommer folk och hämtar en del och kommer sedan senare och malar. Någon har väl hämtat in färdigt.” Mjölnaren Kullström var en mycket möjlig man,så Karl Wiktor och Bengt fick allt malat följande dag.
Bengt skötte många gånger Nystus ärenden tillsammans med mofa och med mofas häst. Bengt beundrade Karl Wiktors körhandskar. Antagligen hade han dåliga eller ömtåliga händer, för på vintern använde han olika slags körhandskar utav hundskinn, fårskinn och modeller som det rymdes vantar i om det behövdes. Han var alltid utrustad med flera par handskar för att kunna sitta och köra. I och med att Bengt fick vara med på ärenden och sitta i timtal i en släde eller kärra, blev han mer bekant med mofa, som ju inte var så värst pratsam, men alltid pratades det någonting. Så Bengt var aldrig rädd för mofa, men som alla andra, hade han stor respekt för Karl Wiktor.
Mormor hade mycket arbete med en stor familj. Det fanns dessutom dejor, uteflickor och kanske också inneflickor som hade sina sysslor. Med inomhusarbetet hjälpte dessutom Signe, Alma och Matilda. Barnen deltog i allt arbete från tidig ålder. Margareta minns att hennes mamma Elsa brukade sitera Henrik, som med John gick i skola i Lovisa, men kom på somrarna till Rosas på hö- och annat utearbete.” Tänk nu på de där stadsborna. Där ligger de nu i skuggan under ett träd och dricker röd limonad”, sade Henrik.
Bengt berättar att mor- och farföräldrarna hade stor omsorg, inte bara om sina barn, utan också om barnbarnen. Just före jul under krigstiden då Bengt var 10-12 år gammal, blev han skickad till Lovisa efter Janne och Sigrid med familj. Han for iväg med en häst som hette Kajsa. Den var sådan som ofta skenade och det kunde hända litet vad som helst med henne. Bengt hade övertalat sin pappa att låta honom fara med Kajsa. Karl Wiktor ringde i något ärende till Oskar, och för att han väl hade hört att Bondgårds folket skulle komma, och antog att Bengt skulle åka efter dem, frågade han vilken häst Bengt skulle ta. Pappan sa, att det nog hade varit tal om Kajsa. Då sa mofa:” Det ska du nog se till att du inte släpper pojken med. Det går inte”. Pappan förklarade att saken var ganska långt överenskommen med Bengt, och Bengt ville inte byta häst fastän han fick höra, att inte mofa var riktigt nöjd. Det fanns en vinterväg över åkrarna, och när Bengt kom med Kajsa utanför häcken vid Rosas, så stod Karl Wiktor i häckhörnet med pompajacka och filttossor på sig. Han gav precisa direktiv om hur det skall köras och påminde om att Bengt inte borde ha tagit Kajsa.
Karl Wiktor var hästkarl. Han visste mycket om hästar, var intresserad av dem och hade förstås mycken erfarenhet av dem. Bengt minns inte något annat ställe där en pensionär skulle ha haft tillgång till egen häst. Det fanns i medeltal 3-4 hästar på gården. Senare köpte Rosas och Nystu i bolag en traktor. Bägge gårdarna sålde en häst för att få pengar till den.
Margareta berättar att det var vanligt att man kände alla hästar i byn. Man visste namnet på dem, och såg man en häst komma i ” tået ”, kände man igen den. Nystu Carmen och Åviks Forte var hästar man nog kommer ihåg, säger Margareta. Om Forte sa Gustav-morbror: ” En heder för släkten, en glädje för ögat och ett evigt jubel i stugornas fönster”. När Mats var liten, sa han följande om Carmen:” Carmen har så langer råmpå”, med ett roligt tonfall.
Den första bilen i byn köptes av Herrgårds Emil, och det var en T-Ford. Nystu första bil var en använd Fiat av årsmodell -28. Rosas första bil var en Austin som köptes av Hilding Malm. Den första bil Margareta kom i närmare kontakt med var Adi-morbrors bil. Det var kalas på Rosas under sommarhalvåret, och Adis bil stod parkerad vid sidan om skullbron. Gösta, Helge och Margareta sprang ut och lekte, och Gösta ville demonstrera bilen, som på den tiden var något märkligt. Alla tre klättrade upp i framsätet och Gösta skulle manövrera något, men han fick tydligen bromsen fri, för bilen rullade iväg rakt mot ladugårdsväggen. Det blev en ganska stor uppståndelse, men inga straffåtgärder följde. Dessa chaufförer var cirka tre år gamla.
Margareta minns att hon som barn ibland grälade med Helge om vad Rosas borde kallas: ”mommos” eller ”mofas”. På Bondgård kallades det mofas och på Nystu mommos. Mommo var alltid glad när Margareta kom med sin mamma gående över åkrarna på besök. Mommo satt ibland och läste tidning på bänken vid fönstret och glisade med ögonen när hon skulle se riktigt noga.
Som liten deltog Margareta i körens sångövningar i salen. Hon satt och hörde på. Stämningen var fin och det skrattades mycket. Sången och musiken har ju alltid haft en betydande roll i släktens umgänge.