För hundra år sedan föddes Edit i familjen Järfs stuga i Labby. Det
var inget rikt hem men de var alla duktiga och arbetsamma och behövde
aldrig svälta. Förutom sju barn tog de också hand om fosterdottern
Alice. Men jag lärde känna Edit först långt senare för 60 år sedan då
hon som Ingmars mamma fick utfodra mej medan jag väntade på att han
skulle komma hem från skolan.
Hon pratade gärna med en liten femåring och under alla dessa år har vi
hunnit diskutera livet ur många synvinklar – och hon har minsann
åsikter om det mesta. Något sjåpande tolererades inte och hon gick
alltid rakt på sak i alla frågor. Men alltid med humor och vänlighet.
Redan som ung flicka fick hon börja arbeta som piga – bland annat hos
oss – men det var långt före min tid. Till all tur gifte hon sej med
Cyrus från Nylands och blev värdinna på granngården här i
Hindersby. Det var hårda år under kriget då hon ensam måste bestyra om
att den nya ladugården skulle byggas. Det fanns knappt med material
och med arbetskraft. Hon talar ännu med tacksamhet om dem som hjälpte
henne då.
Det var inte lätt på 50-talet då byket skulle skötas för hand vid
en källa i skogsbrynet. Vi pojkar tyckte det var roligt för vi stekte
potatis i glöden efter bykgrytan. Och så minns jag hennes långfil som
var alldeles fantastisk. Den förvarades i ett kärl ute i vedlidret för
några kylskåp fanns det inte.
På 50-talet byggdes det nya huset och lillstugan med ett litet kök och
kammare ovanför blev hennes bak- och vävstuga – och är det ännu. Hon
var min mammas bästa vän i Hindersby och de satt och vävde tillsammans
i nedre våningen i lillstugan medan vi pojkar byggde elektronik i övre
våningen. Då vävandet blev för tungt så började Edit sy
lapptäcken. Hon måste alltid ha nånting att syssla med.
Nu lär hon upp småflickorna (60-åringar …) att baka surbröd på det
gamla sättet. Men vi har fått smaka också nya sorters bröd med både
det ena och det andra. Och så är hon en outsinlig källa till
linberedning och alla möjliga gamla arbetsmetoder.
Fötterna är besvärliga men huvudet är det inget fel på. Man får passa
sej för hon är full av skoj och den som försöker sätta sej på höga
hästar får fort hett om öronen. Någon respekt för höga herrar har hon
inte och de får finna sej i skämt som alla andra. Bäst kommer hon
överens med sådana som kan skoja tillbaka.
Det är inte så underligt att hon ibland har fullt med folk i alla
åldrar som kommer och hälsar på i huset vid vägens slut. Med sin
rättframhet, humor och värme har hon skaffat sej en mängd vänner och
respekt. Hundra år av strävsamhet är värd att aktas. Men hon tycker
själv att hon bara gjort vad alla borde göra. Inget att tala om. Man
måste ibland vara sträng med henne så hon inte ännu som hundraåring
fortsätter att passa upp oss ungdomar.
OBS ! I stället för blommor finns det listor hos Beatrice och Inga att betala in till förmån för ungdomsföreningens lokal Hemborg.
