Intervjuer 1998: Gösta Roos

Gösta Roos barndoms- och ungdomsminnen från vistelsen på Rosas-gården i Harsböle.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)

Min pappa Adi var extra fäst vid gården som han ansåg vara den heligaste platsen på jorden för honom, för att alla syskon – elva barn – kom alltid så bra överens sinsemellan och blev bra uppfostrade av sin far Karl Wiktor och sin mor Emilia. På den tiden fanns det inte ekonomiska resurser som senare, och det var en stor heder, ansåg min far, att nämna att inget av dessa elva barn blev någonting annat än hederliga medborgare. Bland så många brukar det ju vanligtvis figurera litet underliga element. Man frågar sig hur det var möjligt? Jag tror att     det var samma anda som jag fick i mig av min farmor Emilia när jag  vistades på somrarna där.
Denna elva barns mor var djupt troende och måste ha haft ett ganska hårt liv fastän hon aldrig klagade och ingen hörde henne ”tappa nerverna”, utan allt gick lugnt  och städat till trots att hon väntade och födde elva barn, rustade dem till skolan, hade drängar och pigor att sköta om att de fick mat på åkrarna på sommaren. Dessutom fanns det kanske 14-15 kor att sköta.
Hon litade på att få hjälp från högre makter om det behövdes. Hon är för mig något av ett helgon. Hon lärde mig aftonbönerna och betonade att man inte skall vara rädd för framtiden om man lever ett hyggligt och ordentligt liv. Hjälpen kommer när den behövs.

Karl Wiktor, hennes man, var mer bestämd och punktlig av sig. T.ex. berättas  följande om en söndag när det skulle faras till kyrkan: Karl Wiktor hade gått ner till stallet och spänt i hästen, och det var sagt att hustrun Emilia och två barn i lämplig ålder kunde följa med varje söndag. Karl Wiktor satt då och väntade framför trädgårdsporten. De skulle åka iväg vid ett visst klockslag och han tittade på klockan men ingen syntes. Barnen kunde ju t.ex. göra ner sig just som man skulle fara, eller vad som helst kunde hända. En så precis och häftig man var Karl Wiktor, att när han tittat på klockan en andra gång och ingen kom, for han iväg med hästen och körde allena till kyrkan. Man får tolka det här hur man vill, men å andra sidan hade Karl Wiktor ingen chans att uppfostra en sådan barnaskara om det skulle daltas. Alla visste att när pappa sa något så var det lag. Det finns många humoristiska episoder, bl.a. den som många kommer ihåg om farbror Henrik och farbror Ivar. Ivar var rund i ansiktet som liten, och de andra retade honom med att säga att han ser ut som en måne. En påskandradagsmorgon bröt det ut ett slagsmål och Ivar började gråta. Pappan märkte vad som pågick och tog då reda på vem som var den skyldige. Det visade sig att vara Henrik. Då knep pappan honom i örat och sa:” Å så  lägger du Hindrik på minnet att det var sista gången påskandradagsmorgon som du sa MÅNAN.”  Han skulle alltså aldrig få använda ordet i något som helst sammanhang.

Hemligheten med ”kurin” var att han inte började hålla reda på vem som var ”myntmakarn”, som han sade, eller vem som var den huvudskyldige. T.ex. på söndagarna när han satt i gungstolen och läste tidningen med glasögonen på sig, så brukade han dra dem neråt och titta över skalmarna om det inte var så tyst som det skulle vara. Vanligen förstod barnen vad det betydde, men hjälpte inte det, så visste åtminstone de äldre barnen vad som följde. Han tog av sig glasögonen och pojkarna radades i längdordning, byxorna togs ner och både skyldiga och oskyldiga fick några rapp med kvisten. Det äldre som visste hur det kunde gå, försökte avstyra sådana upptåg även om de själva var oskyldiga. Jag vet inte hur sträng Karl Wiktor var med flickorna, men han krävde mycket av sina pojkar.

Vid Tallbergs vägskäl finns ”röda ladan”. Vid den hade det gjorts en utegård av nät för hönorna. Min pappa Adi var i skolåldern och hade fått i uppdrag  med någon, kanske Kalle eller Gustav; att gärda och höja på nätet för att inte hönorna skulle flyga ut på gården. Men min pappa gjorde inte så, utan han tyckte det var bekvämare att ta en yxa och korta av vingarna på hönorna, och sedan ge litet fart åt dem för att se om vingarna var tillräckligt korta. Han tyckte det var bra gjort, men så kom pappan hem från arbetet och konstaterade att stängslet inte hade blivit höjt. ” Det behövs inte”, sa sonen. ” Se nu. Inte flyger de över”. När pappan fick reda på vad det berodde på och att det var fråga om djurplågeri, fick Adi ordentligt stryk. Det var sådant; man skulle uppföra sig så som det var sagt och inte som man själv tyckte att man kan. Det fanns inga extra friheter.

Det finns en rolig historia om tre av pojkarna som gick tillika i den nu 100-åriga folkskolan. Karl Wiktor hade sagt att när de kommer hem så skall de gå köpa tobak, socker och kaffe, och han gav pengar med. Så gick gossarna till skolan och när de kom hem hade de kommit ihåg sockret och kaffet men inte tobaken. Pappan som var ”rökankarl” fick ingen tobak och frågade var den var. ” Aj, den glömde vi”, svarade pojkarna. ” Aj ni glömde det. Det var ju tur att ni ändå hittade hem till Harsböle, att ni inte for till Tavisby”, svarade pappan. Jag vet inte fick de stryk den gången, men strängt var det.

Den ekonomiska situationen var sådan, att byns lärare Oskar Nyström och byaäldsten, som torde ha varit endera Nystu Jussi eller Strömberg, fick uppvakta Karl Wiktor två – tre gånger för att min pappa Adolf skulle få börja lärdomsskolan i Lovisa. Karl Wiktor tyckte det var så knappt om pengar att de inte hade råd. Men hur det nu sen gick så kom Adi in i lärdomsskolan och pappan lovade, att så länge han är nummer ett på klassen, får han fortsätta.

En gång var det en begåvad flicka som på grund av sjukdom hade stannat kvar på klassen och blev sedan klassens primus istället för Adi. Då betyget kom och där stog vilken i ordning man var, var Adi nummer tre. Han bodde i ”Grop-Emmas”  backe i samma rum med en smed och två andra skolpojkar som brukade spela kort och röka  där på nätterna. Karl Wiktor frågade hur det kom sig att inte Adi idats läsa. Adi förklarade situationen och lovade att om han fick ett litet ljusare rum skulle han vara så nöjd och bjuda till. Han fick flytta till posteljon Elg och kom upp som andra elev efter flickan. Men Karl Wiktor hade ju sagt att Adi skall vara bäst, så det var bara att börja gå efter plogen på våren, tyckte han. Då fick byaäldsten och Oskar Nyström igen uppvakta och övertala Karl Wiktor. Efter långa diskussioner om att Adi var så pass begåvad och hade läshuvud, fick han då på nåder fortsätta.

Det var liknande då Adi skulle lära sig spela fiol. Lektionen kostade 1 mark per timme, och det hade man inte råd med heller. Penningvärdet var ju annat på den tiden, men det här visar, att å ena sidan fanns det inget överflöd på pengar , å andra sidan att man inte gynnade den ena framom den andra. Alla skulle gå efter samma mått. De yngre fick sedan mer och mer gå i lärdomsskola. Henrik blev lantmätare, John musikmänniska o.s.v.

Det var  inte så ovanligt med dåtida kommunikationer att man gifte sig med samma bys ungdomar för att det inte fanns bilar, och tidigare inte ens cyklar att färdas med. Det fanns hästvägar men ungdomar färdades inte långt.. Men hur det var, så träffades Emilia och Karl Wiktor. Exempel på äktenskap mellan ungdomar från samma by är när det från Nystu kom två pojkar, Oskar och Janne, som gifte sig med två systrar, Elsa och Sigrid. Speciellt Sigrid fick av sin mamma Emilia ärva det religiösa och hon var varmt troende. Elsa hade en ovanligt vacker  sopranröst. Då Fridolf Andersson, den första reseledaren i Svensk-Finlands första ungdomsförbunds regi, kom och övade fyrstämmigt, fäste han sig vid Elsas röst och försökte övertala att hon skulle få åka till Helsingfors och studera sång för att bli operasångerska. Det fanns kanske inte resurser, och man trodde inte på det och sedan gifte hon sig som ganska ung, liksom Sigrid. När Janne och Oskar gifte sig med två systrar och de fick barn, blev barnen dubbelkusiner. Därför finns det en ovanligt stor släkt som har rötter i Harsböle och på Rosas-gården.

Efter Harsböle brand 1897 gjordes det klokt nog ett slags skifte. Alla bondgårdar låg ju före branden helt intill varandra och därför brann de alla på en gång. I samband med skiftet flyttades t.ex. Rosas ut i centrum av de åkrar som tillföll dem. Bondgårds kom till genom att dela Nystu o.s.v.
Min pappa berättade hur tragiskt det var när byn brann. Farmors far, som kallades ” Jätten från Nyland” , hörde om branden och piskade på hästen och kom körande så hårt hästen orkade. När han anlände till sin dotter i Harsböle, frågade han till först: ” Är alla barn oskadade?”. Dottern grät och han tröstade henne med följande ord: ”Det är Guds vilja. Alla skall bli vid livet, och ingen skada är skedd som inte kan repareras så länge ingen människa har tagit skada.” Så tröstade han Emilia.

Uppenbarligen måste han ha hjälpt också på något vis ekonomiskt, för att nuvarande Rosas gård byggdes i ganska pampig skala och ganska snabbt då för 100 år sedan. Släktkänslan alltifrån farmors far var alltså mycket stark och också Emilias bröder figurerade ofta, speciellt Ville-morbror, och därför finns det starka rötter till Backas-gården i Lindkoski. Ville-morbror var mycket religiös och han levde enligt det som sägs i Bergspredikan och rekommenderas för oss alla: han delade med sig av sitt överflöd.Han var musiker i Sverige i 25 år. Efter hemkomsten använde han sina besparingar bl.a. till att skaffa t.ex. cyklar och annat behövligt åt sina syskonbarn. På gamla dagar var han på Hagalund och hjälpte till med jordbruket. Då blev han och jag jaktkamrater. Han var en av mitt livs bästa vänner, nästan två meter lång, och jag skuttade som en hundvalp efter i hans långa steg i snön då vi gick på jakt. Ville-morbror visade en ovanlig människokärlek och kärlek till djur. Han gick en gång i vårisarna för att försöka rädda en hund som drunknade i ån i Harsböle. Trots att alla ropade att han skulle låta bli, gick han ända till huvudet i ån för att få hunden räddad.

Den 8. maj 1936 gick farmor Emilia ur tiden. För mig betydde det någonting alldeles speciellt. Jag råkade vara den enda levande människan som var närvarande då hon drog sin sista suck.Det berodde på att hon var tillfälligt och såg över sin näst yngsta son Werners hem. Werner var inspektor på Porlom gård. Där var något sjukdomsfall bland djuren, och min pappa ryckte ut på kallelse. När han kom fram var det hänt; hon hade sannolikt fått blodpropp i hjärnan. Medan läkaren var på kommande, for Adi till Lippo utgård och såg efter det sjuka djuret och kom sedan hastigt tillbaka. Under tiden var jag i rummet bredvid i Werners tjänstebostad och vaknade till vid att pappa kom in och märkte att Emilia var medvetslös. Då ropade han kraftigt: ” Mamma, mamma, hör du inte mig mera”. Det var tragiskt…

Det är inte många mödrar vars kista blir buren av åtta fullvuxna söner. Det var stiligt med fyra på vardera sidan., och dessutom spelade en egen orkester och en egen blandad kör sjöng inom syskonskaran. För mig var det någonting alldeles speciellt med farmor Emilia. Någonting
som hon lyckades inplantera i mig som jag inte riktigt förstod på den tiden, men nu som äldre kommer det fram. Hon hade tid varje kväll när lampan skulle släckas, att komma till min säng i hörnet av matsalen och lära mig aftonböner. När jag var 4 – 5 år, rustade farmor mig med en flaska mjölk och jästbrödssmörgåsar när jag skulle gå valla fåren. Jag placerades ungefär åtta meter från köksingången. Där satt jag och vallade. Ett riktigt uppdrag! Följande år fick jag gå ända till Rigärdan, där jag vaktade att inte vargarna skulle komma. Det berättades för mig hur viktigt det var att man hade en vakt. Om alla människor vore litet ditåt som min farmor, skulle det vara mycket, mycket enklare här i världen.

Den nya samhörigheten som har kommit igen, och hoppeligen kommer att fortsätta inom släktföreningens ramar, gläder mig kolossalt. Med nutida kommunikationer far folk runt hela världen. Man ringer till varandra men  besöker varandra mer sällan än då när jag var liten. Då kom man med häst och kärra till Rosas alla helger. Som sagt, för mig personligen, som för många andra, så var nog den här samhörigheten till en äldre generation ganska unik. Jag fick väldigt stark respekt för den livsföring de hade och som visade sig vara lyckad.

This entry was posted in Om Rosas-Roos. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *