Mats Rosas minnen från skolan och krigstiden.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)
Hösten 1939 började Mats på klass 1 i folkskolan efter att ha gått två år i småskolan före det. Hans lärare var den legendariske Oskar Nyström. Man gick i skola sex dagar i veckan, och olika åldersklasser delade både klassrum och lärare. Läraren gav ganska många hemuppgifter, bl.a. skrivning och utantilläsning. Nyström var en ganska sträng och precis lärare, så ofta kändes det hårt att orka med läxorna. Fänrik Stål var viktig. Likaså Topelius ”Boken om vårt land”. Redan på 30-talet fick eleverna i Harsböle mat på skolan. Som kokerska fungerade ”tant Agnes”, som bodde där Margaretas (Wiik) villa ligger nu. Antagligen var det så, att man fick någonslags kokad mat som kompletterades med smörgåsar eller annat som togs med hemifrån. Under rasterna spelades det boboll och lektes gömlekar.Pojkarna lekte och ”brassade” mest för sig och flickorna brukade hoppa kinka.
Vinterkriget bröt ut 30.november 1939. Fru Nyström kom med buss från Lovisa till Labby på eftermiddagen, och sprang i panik, viftande med kassen på långt håll. Lärare Nyström öppnar fönstret och undrar vad som har hänt. -”Kriget har börjat och det har fällts bomber i Lovisa”, svarade frun. -” Ajaha”, svarade Nyström, stängde fönstret och gick till katedern och sa: ”Nu sjunger vi Vår Gud är oss en väldig borg, och sen får ni gå hem.”
Under någon period av vinter- eller fortsättningskriget höll Mary Lind skola i Nystu bakkammare. Skolan började klockan nio, och Mats skidade över åkern från Rosas. Hans mamma Signe hade gett honom ett vitt lakan vilket han skulle gömma sig under om det hördes ljud av flygplan. Mats minns att i den skolan gick bl.a. Bengt (Nybondas), Eklunds pojkar och eventuellt några andra från byn.
Mats pappa Ivar hamnade genast på fronten. Både Ivar och hans yngre bror Werner hade varit i en månads tid på reservövning i Karelen före krigets utbrott. Fyrmotoriga ryska flygplan flög över Rosas-gården och Harsböle. Destinationen var oftast Lahtis eller Tammerfors. Man kunde höra ljud av bomber från Lahtis. T.o.m. närmare 100 plan kunde flyga över i en ”tranplogsformation”. Finnarna hade inte tillräckligt med jaktplan för att kunna söndra sådana formationer.
Den 11.8. 1941 snurrade ett fyrmotorigt bombplan över Harsböle och nästan snuddade i taket på Rosas. Planet hade fått träff av ett artilleri, och endast ena sidans motorer fungerade. Husfolket vaknade och undrade över ljudet. Trädtopparna klipptes av som med motorsåg allt lägre och lägre ju närmare störtplatsen i Ingermansby det flög. Framändan av planet skrotades mot en stor sten, och círka hälften av besättningen dog. De som överlevde försökte gömma sig och sköt mot skyddskåren som omringade platsen. Mats hörde till soldatgossarna, och de fick i uppdrag att med hjälp av potatishackor söka efter kartor över Leningrad. De tillfångatagna berättade nämligen att de hade gömt kartor under stubbar. Anhöriga till flygarna har senare besökt platsen.
Rosas-gården besöktes också alldeles konkret av ryssar under kriget. Troligtvis var det 1943. En äldre man som var evakuerad från Virolahti sov uppe i Rosas bodan. Han vaknade på morgonnatten vid soluppgången och hörde prat från trädgården. Genom springorna i bodväggen såg han sju beväpnade män med stora ryggsäckar gå längs stugväggen. De tittade upp mot telefontrådarna och beslöt då antagligen att inte gå in i ett hus som hade telefon. Männen fortsatte sin väg genom skogen till Jordmans (nuvarande Toivo Jordmans) hus. En blev ute på trappan och sex män gick in och bad gamla värdinnan att hämta fram fläsk och bröd. Ryssarna hade inte märkt att husets dotter Aune hoppade ut genom ett annat rums fönster och sprang till Skogby och ringde från Wilhelmssons till skyddskårens dejour i Lovisa. Skyddskårister kom med bil till Jordmans, men ryssarna hade naturligtvis redan fortsatt. De hade gått mot Tosskärret, och skyddskåristerna med hund fann nertrampad råg i Skrapakärret. Det gällde att inte vara alltför rädd på hemmafronten. Mats berättar att han sov i sängkammaren med sin yngre bror Bjarne och mamma Signe. Martha sov i salen, Alma och Tilda i övre våningen och gamlafafa Karl Wiktor i sitt rum. Signe och en deja for på morgnarna med häst till Tosskärret för att mjölka korna. Ofta hade flera kor blivit mjölkade under natten. Vem vet, kanske ryssarna någon gång låg kvar i buskarna än, men kvinnorna var inte rädda av sig.
Det fanns tre ryska krigsfångar på Rosas, varav en, Ivan, p.g.a. hälsoskäl stannade endast en kort tid. Aleosja var en cirka 27-årig äkta kommunist från Stalingrad. Han gick omkring med tankar om att ”sticka till Viro”. Han hade arbetat på ett sädlager i sitt hemland, var lång och sening, och visade hur han med en knyck lyfte en hektoliters rågsäck via knäet upp på axeln. Sergej var en cirka 35-årig kolhosbonde från trakten nära Sibirien. Han hade blivit tillfångatagen av tyskarna i Uhtua. Hans ena ben var svart från knäet ända ner för att han hade stigit på en mina. Benet fungerade ändå, och han deltog gärna i allt arbete.
Fångarna bodde i bastubyggnaden. Klockan 22 skulle de låsas in. Ett järn med lås tvärsöver ytterdörren och en liten hake på dörren till ”stora bastun” var det enda som hindrade eventuella flyktförsök, så det var nog mest för granskningspatrullernas skull det överhuvudtaget fanns några hinder. Signe öppnade låset redan klockan fyra på morgonen när hon gick till morgonmjölkningen.
Det kommunicerades mest på finska med ryssarna, för de hade lärt sig litet finska på fånglägret i Nastola, och alla på Rosas kunde mer eller mindre finska. Första kvällen vågade man inte ta fångarna in och äta p.g.a. granskningspatrullerna. En bricka fördes ut till bastukammaren. På en stund var en stor karott med antingen fisk- eller fläsklåda tömd. Alma, som kunde ryska, fungerade som tolk när fångarna bad om ”kleba”, alltså bröd.
Senare satt Mats om kvällarna i bastukammaren med Sergej och bl.a. studerade ryska. På vintern var de tillsammans och huggde i ”mosan”. Stallsysslorna på morgonen hörde också till deras göromål. En gång hade Werner sent på kvällen eller på natten kommit på permission, och han skrämde Sergej ordentligt när han i full uniform steg in i stallet. Men Werner tog lugnt fram sin tobaksask och bjöd åt Sergej, vars händer skakade.
En tysk underofficer, en SS-man; hade kommit på permission till Rosas. De var så, att tyskar placerades på permission olika ställen i landet. Sergei träffade också tysken och var mycket rädd. En gång var Mats kusk åt tre tyskar. De åkte med släde till Lovisa, där tyskarna hade skaffat bl.a. dryckersvaror med den påföljden att de sjöng tyska kampsånger på hemvägen. Mats berättar att ”skobisaborna” stod och lyssnade och undrade vem och vad det är som drar förbi.
Mats berättar vidare, att Sergej var en händig karl. När fångarna kom från Nastola, hade de endast gamla slitna och håliga uniformer på sig. Sergej fick från vinden gamla vadmalspaletåer som han med en vass kniv skar och sprättade upp, prässade bitarna, rengjorde dem och sydde åt sig ” posa-byxor” med ridlappar av mockaskinn eller liknande, och med dem spankulerade han på söndagarna.
I början av september 1944 blev det vapenstillestånd och inom en viss tid skulle fångarna tillbaka. Sergej grät och ville stanna. Han sa att om han bara fick mat, skulle han bygga en koja i ”mosan” och gömma sig där. Ödet för de fångar som återvände till sitt hemland var knappast något att se fram emot. Sergejs plan var naturligtvis omöjlig att förverkliga. Fångarna från alla gårdar fördes till kyrkbyn. De hade fått litet pengar med sig och endel köpte pilsner och började dricka och sjunga, men inte av glädje. Många var ledsna och grät.