Intervjuer 1998 av Susanna Rosas

Kära släktingar berättar

Susanna Rosas har våren 1998 intervjuat 8 personer från Rosas-släkten: Gösta Roos, Mats Rosas, Helge Rosas, Margareta Wiik, Bengt Nybondas, Lena Ekholm, Fjalar Roos och Mikael Rosas. Hon har vänligen skickat dessa intervjuer för publicering här på Rosas-Roos nätsidor.

Jag har delat upp intervjuerna i flera artiklar enligt intervjuad person. Texten är skriven på Word och översatt till XML och UTF-8 automatiskt så det kan finnas problem – vänligen meddela mej ifall ni inte kan läsa texten. Alla intevjuerna finns i sektionen Släkten och under kategorin Om Rosas-Roos.

Ha en fin läsestund !

Nisse

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Intervjuer 1998: Gösta Roos

Gösta Roos barndoms- och ungdomsminnen från vistelsen på Rosas-gården i Harsböle.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)

Min pappa Adi var extra fäst vid gården som han ansåg vara den heligaste platsen på jorden för honom, för att alla syskon – elva barn – kom alltid så bra överens sinsemellan och blev bra uppfostrade av sin far Karl Wiktor och sin mor Emilia. På den tiden fanns det inte ekonomiska resurser som senare, och det var en stor heder, ansåg min far, att nämna att inget av dessa elva barn blev någonting annat än hederliga medborgare. Bland så många brukar det ju vanligtvis figurera litet underliga element. Man frågar sig hur det var möjligt? Jag tror att     det var samma anda som jag fick i mig av min farmor Emilia när jag  vistades på somrarna där.
Denna elva barns mor var djupt troende och måste ha haft ett ganska hårt liv fastän hon aldrig klagade och ingen hörde henne ”tappa nerverna”, utan allt gick lugnt  och städat till trots att hon väntade och födde elva barn, rustade dem till skolan, hade drängar och pigor att sköta om att de fick mat på åkrarna på sommaren. Dessutom fanns det kanske 14-15 kor att sköta.
Hon litade på att få hjälp från högre makter om det behövdes. Hon är för mig något av ett helgon. Hon lärde mig aftonbönerna och betonade att man inte skall vara rädd för framtiden om man lever ett hyggligt och ordentligt liv. Hjälpen kommer när den behövs.

Karl Wiktor, hennes man, var mer bestämd och punktlig av sig. T.ex. berättas  följande om en söndag när det skulle faras till kyrkan: Karl Wiktor hade gått ner till stallet och spänt i hästen, och det var sagt att hustrun Emilia och två barn i lämplig ålder kunde följa med varje söndag. Karl Wiktor satt då och väntade framför trädgårdsporten. De skulle åka iväg vid ett visst klockslag och han tittade på klockan men ingen syntes. Barnen kunde ju t.ex. göra ner sig just som man skulle fara, eller vad som helst kunde hända. En så precis och häftig man var Karl Wiktor, att när han tittat på klockan en andra gång och ingen kom, for han iväg med hästen och körde allena till kyrkan. Man får tolka det här hur man vill, men å andra sidan hade Karl Wiktor ingen chans att uppfostra en sådan barnaskara om det skulle daltas. Alla visste att när pappa sa något så var det lag. Det finns många humoristiska episoder, bl.a. den som många kommer ihåg om farbror Henrik och farbror Ivar. Ivar var rund i ansiktet som liten, och de andra retade honom med att säga att han ser ut som en måne. En påskandradagsmorgon bröt det ut ett slagsmål och Ivar började gråta. Pappan märkte vad som pågick och tog då reda på vem som var den skyldige. Det visade sig att vara Henrik. Då knep pappan honom i örat och sa:” Å så  lägger du Hindrik på minnet att det var sista gången påskandradagsmorgon som du sa MÅNAN.”  Han skulle alltså aldrig få använda ordet i något som helst sammanhang.

Hemligheten med ”kurin” var att han inte började hålla reda på vem som var ”myntmakarn”, som han sade, eller vem som var den huvudskyldige. T.ex. på söndagarna när han satt i gungstolen och läste tidningen med glasögonen på sig, så brukade han dra dem neråt och titta över skalmarna om det inte var så tyst som det skulle vara. Vanligen förstod barnen vad det betydde, men hjälpte inte det, så visste åtminstone de äldre barnen vad som följde. Han tog av sig glasögonen och pojkarna radades i längdordning, byxorna togs ner och både skyldiga och oskyldiga fick några rapp med kvisten. Det äldre som visste hur det kunde gå, försökte avstyra sådana upptåg även om de själva var oskyldiga. Jag vet inte hur sträng Karl Wiktor var med flickorna, men han krävde mycket av sina pojkar.

Vid Tallbergs vägskäl finns ”röda ladan”. Vid den hade det gjorts en utegård av nät för hönorna. Min pappa Adi var i skolåldern och hade fått i uppdrag  med någon, kanske Kalle eller Gustav; att gärda och höja på nätet för att inte hönorna skulle flyga ut på gården. Men min pappa gjorde inte så, utan han tyckte det var bekvämare att ta en yxa och korta av vingarna på hönorna, och sedan ge litet fart åt dem för att se om vingarna var tillräckligt korta. Han tyckte det var bra gjort, men så kom pappan hem från arbetet och konstaterade att stängslet inte hade blivit höjt. ” Det behövs inte”, sa sonen. ” Se nu. Inte flyger de över”. När pappan fick reda på vad det berodde på och att det var fråga om djurplågeri, fick Adi ordentligt stryk. Det var sådant; man skulle uppföra sig så som det var sagt och inte som man själv tyckte att man kan. Det fanns inga extra friheter.

Det finns en rolig historia om tre av pojkarna som gick tillika i den nu 100-åriga folkskolan. Karl Wiktor hade sagt att när de kommer hem så skall de gå köpa tobak, socker och kaffe, och han gav pengar med. Så gick gossarna till skolan och när de kom hem hade de kommit ihåg sockret och kaffet men inte tobaken. Pappan som var ”rökankarl” fick ingen tobak och frågade var den var. ” Aj, den glömde vi”, svarade pojkarna. ” Aj ni glömde det. Det var ju tur att ni ändå hittade hem till Harsböle, att ni inte for till Tavisby”, svarade pappan. Jag vet inte fick de stryk den gången, men strängt var det.

Den ekonomiska situationen var sådan, att byns lärare Oskar Nyström och byaäldsten, som torde ha varit endera Nystu Jussi eller Strömberg, fick uppvakta Karl Wiktor två – tre gånger för att min pappa Adolf skulle få börja lärdomsskolan i Lovisa. Karl Wiktor tyckte det var så knappt om pengar att de inte hade råd. Men hur det nu sen gick så kom Adi in i lärdomsskolan och pappan lovade, att så länge han är nummer ett på klassen, får han fortsätta.

En gång var det en begåvad flicka som på grund av sjukdom hade stannat kvar på klassen och blev sedan klassens primus istället för Adi. Då betyget kom och där stog vilken i ordning man var, var Adi nummer tre. Han bodde i ”Grop-Emmas”  backe i samma rum med en smed och två andra skolpojkar som brukade spela kort och röka  där på nätterna. Karl Wiktor frågade hur det kom sig att inte Adi idats läsa. Adi förklarade situationen och lovade att om han fick ett litet ljusare rum skulle han vara så nöjd och bjuda till. Han fick flytta till posteljon Elg och kom upp som andra elev efter flickan. Men Karl Wiktor hade ju sagt att Adi skall vara bäst, så det var bara att börja gå efter plogen på våren, tyckte han. Då fick byaäldsten och Oskar Nyström igen uppvakta och övertala Karl Wiktor. Efter långa diskussioner om att Adi var så pass begåvad och hade läshuvud, fick han då på nåder fortsätta.

Det var liknande då Adi skulle lära sig spela fiol. Lektionen kostade 1 mark per timme, och det hade man inte råd med heller. Penningvärdet var ju annat på den tiden, men det här visar, att å ena sidan fanns det inget överflöd på pengar , å andra sidan att man inte gynnade den ena framom den andra. Alla skulle gå efter samma mått. De yngre fick sedan mer och mer gå i lärdomsskola. Henrik blev lantmätare, John musikmänniska o.s.v.

Det var  inte så ovanligt med dåtida kommunikationer att man gifte sig med samma bys ungdomar för att det inte fanns bilar, och tidigare inte ens cyklar att färdas med. Det fanns hästvägar men ungdomar färdades inte långt.. Men hur det var, så träffades Emilia och Karl Wiktor. Exempel på äktenskap mellan ungdomar från samma by är när det från Nystu kom två pojkar, Oskar och Janne, som gifte sig med två systrar, Elsa och Sigrid. Speciellt Sigrid fick av sin mamma Emilia ärva det religiösa och hon var varmt troende. Elsa hade en ovanligt vacker  sopranröst. Då Fridolf Andersson, den första reseledaren i Svensk-Finlands första ungdomsförbunds regi, kom och övade fyrstämmigt, fäste han sig vid Elsas röst och försökte övertala att hon skulle få åka till Helsingfors och studera sång för att bli operasångerska. Det fanns kanske inte resurser, och man trodde inte på det och sedan gifte hon sig som ganska ung, liksom Sigrid. När Janne och Oskar gifte sig med två systrar och de fick barn, blev barnen dubbelkusiner. Därför finns det en ovanligt stor släkt som har rötter i Harsböle och på Rosas-gården.

Efter Harsböle brand 1897 gjordes det klokt nog ett slags skifte. Alla bondgårdar låg ju före branden helt intill varandra och därför brann de alla på en gång. I samband med skiftet flyttades t.ex. Rosas ut i centrum av de åkrar som tillföll dem. Bondgårds kom till genom att dela Nystu o.s.v.
Min pappa berättade hur tragiskt det var när byn brann. Farmors far, som kallades ” Jätten från Nyland” , hörde om branden och piskade på hästen och kom körande så hårt hästen orkade. När han anlände till sin dotter i Harsböle, frågade han till först: ” Är alla barn oskadade?”. Dottern grät och han tröstade henne med följande ord: ”Det är Guds vilja. Alla skall bli vid livet, och ingen skada är skedd som inte kan repareras så länge ingen människa har tagit skada.” Så tröstade han Emilia.

Uppenbarligen måste han ha hjälpt också på något vis ekonomiskt, för att nuvarande Rosas gård byggdes i ganska pampig skala och ganska snabbt då för 100 år sedan. Släktkänslan alltifrån farmors far var alltså mycket stark och också Emilias bröder figurerade ofta, speciellt Ville-morbror, och därför finns det starka rötter till Backas-gården i Lindkoski. Ville-morbror var mycket religiös och han levde enligt det som sägs i Bergspredikan och rekommenderas för oss alla: han delade med sig av sitt överflöd.Han var musiker i Sverige i 25 år. Efter hemkomsten använde han sina besparingar bl.a. till att skaffa t.ex. cyklar och annat behövligt åt sina syskonbarn. På gamla dagar var han på Hagalund och hjälpte till med jordbruket. Då blev han och jag jaktkamrater. Han var en av mitt livs bästa vänner, nästan två meter lång, och jag skuttade som en hundvalp efter i hans långa steg i snön då vi gick på jakt. Ville-morbror visade en ovanlig människokärlek och kärlek till djur. Han gick en gång i vårisarna för att försöka rädda en hund som drunknade i ån i Harsböle. Trots att alla ropade att han skulle låta bli, gick han ända till huvudet i ån för att få hunden räddad.

Den 8. maj 1936 gick farmor Emilia ur tiden. För mig betydde det någonting alldeles speciellt. Jag råkade vara den enda levande människan som var närvarande då hon drog sin sista suck.Det berodde på att hon var tillfälligt och såg över sin näst yngsta son Werners hem. Werner var inspektor på Porlom gård. Där var något sjukdomsfall bland djuren, och min pappa ryckte ut på kallelse. När han kom fram var det hänt; hon hade sannolikt fått blodpropp i hjärnan. Medan läkaren var på kommande, for Adi till Lippo utgård och såg efter det sjuka djuret och kom sedan hastigt tillbaka. Under tiden var jag i rummet bredvid i Werners tjänstebostad och vaknade till vid att pappa kom in och märkte att Emilia var medvetslös. Då ropade han kraftigt: ” Mamma, mamma, hör du inte mig mera”. Det var tragiskt…

Det är inte många mödrar vars kista blir buren av åtta fullvuxna söner. Det var stiligt med fyra på vardera sidan., och dessutom spelade en egen orkester och en egen blandad kör sjöng inom syskonskaran. För mig var det någonting alldeles speciellt med farmor Emilia. Någonting
som hon lyckades inplantera i mig som jag inte riktigt förstod på den tiden, men nu som äldre kommer det fram. Hon hade tid varje kväll när lampan skulle släckas, att komma till min säng i hörnet av matsalen och lära mig aftonböner. När jag var 4 – 5 år, rustade farmor mig med en flaska mjölk och jästbrödssmörgåsar när jag skulle gå valla fåren. Jag placerades ungefär åtta meter från köksingången. Där satt jag och vallade. Ett riktigt uppdrag! Följande år fick jag gå ända till Rigärdan, där jag vaktade att inte vargarna skulle komma. Det berättades för mig hur viktigt det var att man hade en vakt. Om alla människor vore litet ditåt som min farmor, skulle det vara mycket, mycket enklare här i världen.

Den nya samhörigheten som har kommit igen, och hoppeligen kommer att fortsätta inom släktföreningens ramar, gläder mig kolossalt. Med nutida kommunikationer far folk runt hela världen. Man ringer till varandra men  besöker varandra mer sällan än då när jag var liten. Då kom man med häst och kärra till Rosas alla helger. Som sagt, för mig personligen, som för många andra, så var nog den här samhörigheten till en äldre generation ganska unik. Jag fick väldigt stark respekt för den livsföring de hade och som visade sig vara lyckad.

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Intervjuer 1998: Mats Rosas

 
Mats Rosas minnen från skolan och krigstiden.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)

Hösten 1939 började Mats på klass 1 i folkskolan efter att ha gått två år i småskolan före det. Hans lärare var den legendariske Oskar Nyström. Man gick i skola sex dagar i veckan, och olika åldersklasser delade både klassrum och lärare. Läraren gav ganska många hemuppgifter, bl.a. skrivning och utantilläsning. Nyström var en ganska sträng  och precis lärare, så ofta kändes det hårt att orka med läxorna. Fänrik Stål var viktig. Likaså Topelius  ”Boken om vårt land”. Redan på 30-talet fick eleverna i Harsböle mat på skolan. Som kokerska fungerade ”tant Agnes”, som bodde där Margaretas (Wiik) villa ligger nu. Antagligen var det så, att man fick någonslags kokad mat som kompletterades med smörgåsar eller annat som togs med hemifrån. Under rasterna spelades det boboll och lektes gömlekar.Pojkarna lekte och ”brassade” mest för sig och flickorna brukade hoppa kinka.

Vinterkriget bröt ut 30.november 1939. Fru Nyström kom med buss från Lovisa till Labby på eftermiddagen, och sprang i panik, viftande med kassen på långt håll. Lärare Nyström öppnar fönstret och undrar vad som har hänt.  -”Kriget har börjat och det har fällts bomber i Lovisa”, svarade frun.  -” Ajaha”, svarade Nyström, stängde fönstret och gick till katedern och sa: ”Nu sjunger vi Vår Gud är oss en väldig borg, och sen får ni gå hem.”

Under någon period av vinter- eller fortsättningskriget höll Mary Lind skola i Nystu bakkammare. Skolan började klockan nio, och Mats skidade över åkern från Rosas. Hans mamma Signe hade gett honom ett vitt lakan vilket han skulle gömma sig under om det hördes ljud av flygplan. Mats minns att i den skolan gick bl.a. Bengt (Nybondas), Eklunds pojkar och eventuellt några andra från byn.

Mats pappa Ivar  hamnade genast på fronten. Både Ivar och hans yngre bror Werner hade varit i en månads tid på reservövning i Karelen före krigets utbrott. Fyrmotoriga ryska flygplan flög över Rosas-gården och Harsböle. Destinationen var oftast Lahtis eller Tammerfors. Man kunde höra ljud av bomber från Lahtis. T.o.m. närmare 100 plan kunde flyga över i en ”tranplogsformation”. Finnarna hade inte tillräckligt med jaktplan för att kunna söndra sådana formationer.

Den 11.8. 1941 snurrade ett fyrmotorigt bombplan över Harsböle och nästan snuddade i taket på Rosas. Planet hade fått träff av ett artilleri, och endast ena sidans motorer fungerade.  Husfolket vaknade och undrade över ljudet. Trädtopparna klipptes av som med motorsåg allt lägre och lägre ju närmare störtplatsen i Ingermansby det flög. Framändan av planet skrotades mot en stor sten, och círka hälften av besättningen dog. De som överlevde försökte gömma sig och sköt mot skyddskåren som omringade platsen. Mats hörde till soldatgossarna, och de fick i uppdrag att med hjälp av potatishackor söka efter kartor över Leningrad. De tillfångatagna berättade nämligen att de hade gömt kartor under stubbar. Anhöriga till flygarna har senare besökt platsen.

Rosas-gården besöktes också alldeles konkret av ryssar under kriget. Troligtvis var det 1943. En äldre man som var evakuerad från Virolahti sov uppe i Rosas bodan. Han vaknade på morgonnatten vid soluppgången och hörde prat från trädgården. Genom springorna i bodväggen såg han sju beväpnade män med stora ryggsäckar gå längs stugväggen. De tittade upp mot telefontrådarna och beslöt då antagligen att inte gå in i ett hus som hade telefon. Männen fortsatte sin väg genom skogen till Jordmans (nuvarande Toivo Jordmans) hus. En blev ute på trappan och sex män gick in och bad gamla värdinnan att hämta fram fläsk och bröd. Ryssarna hade inte märkt att husets dotter Aune hoppade ut genom ett annat rums fönster och sprang till Skogby och ringde från Wilhelmssons till skyddskårens dejour i Lovisa. Skyddskårister kom med bil till Jordmans, men ryssarna hade naturligtvis redan fortsatt. De hade gått mot Tosskärret, och skyddskåristerna med hund fann nertrampad råg i Skrapakärret. Det gällde att inte vara alltför rädd på hemmafronten. Mats berättar att han sov i sängkammaren med sin yngre bror Bjarne och mamma Signe. Martha sov i salen, Alma och Tilda i övre våningen och gamlafafa Karl Wiktor i sitt rum. Signe och en deja for på morgnarna  med häst till Tosskärret för att mjölka korna. Ofta hade flera kor blivit mjölkade under natten. Vem vet, kanske ryssarna någon gång låg kvar i buskarna än, men kvinnorna var inte rädda av sig.

Det fanns tre ryska krigsfångar på Rosas, varav en, Ivan, p.g.a. hälsoskäl stannade endast en kort tid. Aleosja var en cirka 27-årig äkta kommunist från Stalingrad. Han gick omkring med tankar om att ”sticka till Viro”. Han hade arbetat på ett sädlager i sitt hemland, var lång och sening, och visade hur han med en knyck lyfte en hektoliters rågsäck via knäet upp på axeln. Sergej var en cirka 35-årig kolhosbonde från trakten nära Sibirien. Han hade blivit tillfångatagen av tyskarna i Uhtua. Hans ena ben var svart  från knäet ända ner för att han hade stigit på en mina. Benet fungerade ändå, och han deltog gärna i allt arbete.

Fångarna bodde i bastubyggnaden. Klockan 22 skulle de låsas in. Ett järn med lås tvärsöver ytterdörren och en liten hake på dörren till ”stora bastun” var det  enda som hindrade eventuella flyktförsök, så det var nog mest för granskningspatrullernas skull det överhuvudtaget fanns några hinder. Signe öppnade låset redan klockan fyra på morgonen när hon gick till morgonmjölkningen.
Det kommunicerades mest på finska med ryssarna, för de hade lärt sig litet finska på fånglägret i Nastola, och alla på Rosas kunde mer eller mindre finska. Första kvällen vågade man inte ta fångarna in och äta p.g.a. granskningspatrullerna. En bricka fördes ut till bastukammaren. På en stund var en stor karott med antingen fisk- eller fläsklåda tömd. Alma, som kunde ryska, fungerade som tolk när fångarna bad om ”kleba”, alltså bröd.
Senare satt Mats om kvällarna i bastukammaren med Sergej och bl.a. studerade ryska. På vintern var de tillsammans och huggde i ”mosan”. Stallsysslorna på morgonen hörde också till deras göromål. En gång hade Werner sent på kvällen eller på natten kommit på permission, och han skrämde Sergej ordentligt när han i full uniform steg in i stallet. Men Werner tog lugnt fram sin tobaksask och bjöd åt Sergej, vars händer skakade.

En tysk underofficer, en SS-man; hade kommit på permission till Rosas. De var så, att tyskar placerades på permission olika ställen i landet. Sergei träffade också tysken och var mycket rädd. En gång var Mats kusk åt tre tyskar. De åkte med släde till Lovisa, där tyskarna hade skaffat bl.a. dryckersvaror med den påföljden att de sjöng tyska kampsånger på hemvägen. Mats berättar att ”skobisaborna” stod och lyssnade och undrade vem och vad det är som drar förbi.
Mats berättar vidare, att Sergej var en händig karl. När fångarna kom från Nastola, hade de endast gamla slitna och håliga uniformer på sig. Sergej fick från vinden gamla vadmalspaletåer som han med en vass kniv skar och sprättade upp, prässade bitarna, rengjorde dem och sydde åt sig ” posa-byxor” med ridlappar av mockaskinn eller liknande, och med dem spankulerade han på söndagarna.
I början av september 1944 blev det vapenstillestånd och inom en viss tid skulle fångarna tillbaka. Sergej grät och ville stanna. Han sa att om han bara fick mat, skulle han bygga en koja i ”mosan” och gömma sig där. Ödet för de fångar som återvände till sitt hemland var knappast något att se fram emot. Sergejs plan var naturligtvis omöjlig att förverkliga. Fångarna från alla gårdar fördes till kyrkbyn. De hade fått litet pengar med sig och endel köpte pilsner och började dricka och sjunga, men inte av glädje. Många var ledsna och grät.

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Intervjuer 1998: Helge Rosas

Helge Rosas minnen och tankar om bl.a. samhörighetskänslan inom släkten.
 

(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)

Helge hör till dem som inte endast ofta besökte sin mormorsgård, utan som också var en tid inkvarterad där. Hans familj flyttade till Lovisa i början av november 1932. Helge som var förstaklassist, gick höstterminen till slut i byns skola och bodde den tiden på Rosas. Han berättar att han hade sex hönor med sig när han kom, och han sov i soffan i stugan.

Helge talar mycket varmt och vackert om sin mormor Emilia. Framför allt minns han hennes vänliga ansikte och hennes blick. Hon använde sällan glasögon, så hennes ögon var som små springor. Hon hade nästan alltid ett vänligt leende, och när barnen samlades och lekte ute, brukade hon be dem in på ett glas mjölk och smörgås. Morfar Karl Wiktor var en allvarsam man som speciellt barn hade stor respekt för. Karl Wiktor och Emilia klarade av att uppfostra en stor barnaskara till dugliga medborgare. Det var en stor bragd, säger Helge. Karl Wiktor hade dock också ett sinne för humor, och när han kom i gott samspråk med t.ex. Nystu farfar, skrattade han hjärtligt och hade humor i blicken. Helge var närvarande när Karl Wiktor dog i sin kammare. På den tiden hade man som sed att stanna klockan i den avlidnes rum, och i samband med kistläggningen startades klockan igen.

Helge minns de stora kalasen då släkten samlades. Syskonen hade en väldigt god kontakt med varandra. Kalasen var imponerande, berättar han. För att det var självhushållning, fanns det mycket mat och god mat i grytorna.

Ett tecken på den beundransvärda sammanhållningen syskonen Rosas emellan var att de ofta samlades till rådslag om t.ex. någon skulle börja studera eller inför andra större avgöranden. Ibland hade de kanske olika åsikter om detaljer, men det blev aldrig någon bestående oenighet, utan de var eniga. Det har stannat i minnet, säger Helge, och önskar att många syskon kunde vara lika eniga som dessa, så många de var.

När Helges mamma Sigrid  började i skriftskolan, var Kalle redan så gammal att han hade flyttat hemifrån och hade tjänst. Då kom han med en ny cykel åt henne. Kalle överräckte cykeln och sa:” Och nu skall du komma ihåg att inte ”krin”, du skall köra försiktigt och inte ”krin”, och så fort det börjar syda litet uppåt, skall du stiga av och gå”. En cykel var en dyrbar investering på den tiden.

Helges syster Ann-Mari minns att hon en gång kom till Rosas iklädd en ny klänning som mamman hade sytt. Det var en mycket modern klänning där byxorna med spetsar skulle synas. Mofa satt i gungstolen och såg på Ann-Maris klädsel och sa till henne:” Säg nu åt mamma att hon skall sy en litet längre kjol åt dig att inte byxorna syns”.

När lillasyster var Lucia-kandidat och fotografierna var i tidningen, studerade Kalle-morbror bilderna  och sa en dag till Sigrid:” Nåja, Sigrid, jag har nu sett på de här fotografierna av Lucia-kandidaterna, och nu skall du inte alls bli förvånad om din dotter blir vald till Lucia”. Och så gick det också.

Också kusinerna håller kontakt. Helge berättar, att de rätt ofta ringer till varandra, och sedan släkmötena kon i bilden, har kontakten blivit ännu djupare. Det är värdefullt, säger han, och det kan väl alla instämma i.

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Intervjuer 1998: Margareta Wiik och Bengt Nybondas

Margareta Wiik och Bengt Nybondas berättar om mormor  Emilia och morfar Karl Wiktor, samt om kalas, hästar och bilar.
(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)

Under julhelgen och nyåret samlades släkten till kalas på olika ställen i en viss ordning. Ungefär samma mat bjöds på alla gårdar. På menyn fanns då t.ex. lutfisk, skinka, lådor, risgrynsgröt, blandad fruktkräm med vispgräddsklickar på, samt tårta. Måltiden kunde hålla på hela eftermiddagen. Margareta berättar , att på ett kalas var det t.o.m. 70 personer på Nystu. Man hade burit flera extra bord in, för på kalasen var det frågan om måltider vid sittande bord. Det var alltid ett stort projekt att förbereda ett kalas. Mamma Elsa gjorde naturligtvis på förhand allt som gick att göra. Förberedelserna började redan i november. Under andra årstider var det större matkalas när det var födelsedagar, bröllop eller begravningar.

Margareta minns Marthas och Alberts bröllop. Maten serverades utomhus vid långa bord. Vigseln var i salen. Det var hötid, så Margareta var  i Sandforsen och körde in hö med Grönroos och Sjömans Rickard. Grönroos sade att det inte skall faras från åkern förrän allt är inkört. Vid matrasten kom Margareta  gående hem, svettig och smutsig – hon hade nämligen varit ”ledubisi”. Bastun var varm, så hon kunde snabbt tvätta sig och hann iväg till bröllopet med nytvättat, men spikrakt hår. Typisk bröllopsmat på den tiden var klimpsoppa, leverlåda och som huvudrätt nötstek.

Bengt och Birger brukade gå över åkrarna till ”mommos” och ibland fick de karameller av mormor. Sin morfar minns Bengt bättre. Karl Wiktor hade en egen häst till sin disposition. Han åkte mycket omkring och uträttade ärenden på olika håll. Under kriget fick Bengt ganska ofta åka med på gemensamma ärenden. En gång åkte de till Andersby kvarn för att mala några säckar från Rosas och några från Nystu. Man måste ha kuponger för att få mala, även om man hade egen säd, och det var en viss mängd per person och år man fick mala. Den gången var båda gårdarnas kuponger slut, och mjölet och grynen var slut. Det kunde ibland gå att få litet extra malat, så Karl Wiktor och Bengt lastade av vid kvarnen och förde hästen under skjulet. Köerna var långa. Bengt var i den s.k. grytkvarnen då det började hända. Karl Wiktor kom med sin kvarnpaletå i en ”jädrans fart”  och tog tag i Bengt, som berättar att hans fötter knappt snuddade vid trapporna då de bar iväg mot hästen, och omedelbart hemåt. Morfar sa inte ett ord och Bengt vågade inte fråga vad det rörde sig om. När de kom upp till vägen , kom det en gubbe körande från Lappträskhållet med kvarnlass han också. Mofa kände honom och hälsade på honom. När de hade kört vidare , mumlade mofa för sig själv:” Nå sidu, te Otto Hafren, nu sku han nu ti, ti lag sig i olyckon”. Hafren alltså ner till kvarnen och visste inte att det hade kommit granskare som kollade alla kuponger. Karl Wiktor hade fått nys om det och lämnade alltså säckarna där. Senare på vägen berättade han för Bengt vad som inträffat och sa att de måste väl följande dag åka till kvarnen på nytt och få malat. När alla hade blivit granskade, upptäcktes det att det fanns två högar med säckar som det varken fanns kuponger eller ägare till. ”Ja, man vet inte”, sa mjölnaren. ”Det kommer folk och hämtar en del och kommer sedan senare och malar. Någon har väl hämtat in färdigt.” Mjölnaren Kullström var en mycket möjlig man,så Karl Wiktor och Bengt fick allt malat följande dag.

Bengt skötte  många gånger Nystus ärenden tillsammans med mofa och med mofas häst. Bengt beundrade Karl Wiktors körhandskar. Antagligen hade han dåliga eller ömtåliga händer, för på vintern använde han olika slags körhandskar utav hundskinn, fårskinn och modeller som det rymdes vantar i om det behövdes. Han var alltid utrustad med flera par handskar för att kunna sitta och köra. I och med att Bengt fick vara med på ärenden och sitta i timtal i en släde eller kärra, blev han mer bekant med mofa, som ju inte var så värst pratsam, men alltid pratades det någonting. Så Bengt var aldrig rädd för mofa, men som alla andra, hade han stor respekt för Karl Wiktor.

Mormor  hade  mycket arbete med en stor familj. Det fanns dessutom dejor, uteflickor och kanske också inneflickor som hade sina sysslor. Med inomhusarbetet hjälpte dessutom Signe, Alma och Matilda. Barnen deltog i allt arbete från tidig ålder. Margareta minns att hennes mamma Elsa brukade sitera Henrik, som med John gick i skola i Lovisa, men kom på somrarna till Rosas på hö- och annat utearbete.” Tänk nu på de där stadsborna. Där ligger de nu i skuggan under ett träd och dricker röd limonad”, sade Henrik.

Bengt berättar att mor- och farföräldrarna hade stor omsorg, inte bara om sina barn, utan också om barnbarnen. Just före jul under krigstiden då Bengt var 10-12 år gammal, blev han skickad till Lovisa efter Janne och Sigrid med familj. Han for iväg med en häst som hette Kajsa. Den var sådan som ofta skenade och det kunde hända litet vad som helst med henne. Bengt hade övertalat sin pappa att låta honom fara med Kajsa. Karl Wiktor ringde i något ärende till Oskar, och för att han väl hade hört att Bondgårds folket skulle komma, och antog att Bengt skulle åka efter dem, frågade han vilken häst Bengt skulle ta. Pappan sa, att det nog hade varit tal om Kajsa. Då sa mofa:” Det ska du nog se till att du inte släpper pojken med. Det går inte”. Pappan förklarade att saken var ganska långt överenskommen med Bengt, och Bengt ville inte byta häst fastän han fick höra, att inte mofa var riktigt nöjd. Det fanns en vinterväg över åkrarna, och när Bengt kom med Kajsa utanför häcken vid Rosas, så stod Karl Wiktor i häckhörnet med pompajacka och filttossor på sig. Han gav precisa direktiv om hur det skall köras och påminde om att Bengt  inte borde ha tagit Kajsa.

Karl Wiktor var hästkarl. Han visste mycket om hästar, var intresserad av dem och hade förstås mycken erfarenhet av dem. Bengt minns inte något annat ställe där en pensionär skulle ha haft tillgång till egen häst. Det fanns i medeltal 3-4 hästar på gården. Senare köpte Rosas och Nystu i bolag en traktor. Bägge gårdarna sålde en häst för att få pengar till den.

Margareta berättar att det var vanligt att man kände alla hästar i byn. Man visste namnet på dem, och såg man en häst komma i ” tået ”, kände man  igen den. Nystu Carmen och Åviks Forte var hästar man nog kommer ihåg, säger Margareta. Om Forte sa Gustav-morbror: ” En heder för släkten, en glädje för ögat och ett evigt jubel i stugornas fönster”. När Mats var liten, sa han följande om Carmen:” Carmen har så langer råmpå”, med ett roligt tonfall.

Den första bilen i byn köptes av Herrgårds Emil, och det var en T-Ford. Nystu första bil var en använd Fiat av årsmodell -28. Rosas första bil var en Austin som köptes av Hilding Malm. Den första bil Margareta kom i närmare kontakt med var Adi-morbrors bil. Det var kalas på Rosas under sommarhalvåret, och Adis bil stod parkerad vid sidan om skullbron. Gösta, Helge och Margareta sprang ut och lekte, och Gösta ville demonstrera bilen, som på den tiden var något märkligt. Alla tre klättrade upp i framsätet och Gösta skulle manövrera något, men han fick tydligen bromsen fri, för bilen rullade iväg rakt mot ladugårdsväggen. Det blev en ganska stor uppståndelse, men inga straffåtgärder följde. Dessa chaufförer var cirka tre år gamla.

Margareta  minns att hon som barn ibland grälade med Helge om vad Rosas borde kallas: ”mommos”  eller ”mofas”. På Bondgård kallades det mofas och på Nystu mommos. Mommo var alltid glad när Margareta kom med sin mamma gående över åkrarna på besök. Mommo satt ibland och läste tidning på bänken vid fönstret och glisade med ögonen när hon skulle se riktigt noga.

Som liten deltog Margareta i körens sångövningar i salen. Hon satt och hörde på. Stämningen var fin och det skrattades mycket. Sången och musiken har ju alltid haft en betydande roll i släktens umgänge.

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Intervjuer 1998: Lena Ekholm och Fjalar Roos

Lena Ekholm och Fjalar Roos berättar.

 

(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)
År 1942 eller 1943 stängdes  skolorna i Lovisa, och Fjalar som gick på tredje klassen , blev skickad till Harsböle. Han bodde på Rosas i Karl Wiktors kammare. Fjalars lärare Oskar Nyström gav flera gånger i veckan psalmer som hemläxa, och man skulle kunna dem utantill. Det sista Fjalar gjorde på kvällen var att han läste i psalmboken, och ibland sa Karl Wiktor: ” Jag tror nog att vi går och sova nu”, och släckte sedan lampan. Fjalar kommer ihåg bl.a. följande skolkamrater: Alfhild Viksten, Allan Majander och Gustav Jordas. Han minns särskilt bra Labby-pojkarna för att han med dem kastade stenar på porslinskopparna i telefonstolparna. Det kom till  lärarens kännedom och han ville ha syndabockarna fram. ” Det är nog Labby-pojkarna”, sa Fjalar.

Någon fiffikus hade hört att vattnet försvinner från brunnen om man häller kvicksilver i. Det fanns kvicksilver i skolan och med Allan Majander i spetsen hälldes det ungefär en halv liter kvicksilver i brunnen.

Kriget var många gånger skrämmande, men inte talade mamma och pappa med barnen om krigets fasor, berättar Lena. Harsböle bombades inte, men ryska bombplan kom från sjön och flög norrut till Lahtis. Kotka luftvärns strålkastare syntes tydligt på natthimlen. Under krigstiden var det tvångsleverans av bl.a. hö och spannmål. Speciellt i stan var det brist på potatis, ägg och mjölk. Stadsbor från t.ex. kontor och banker kom och hjälpte till med arbetet på lantgårdar. Det var en slags arbetskommendering. Husbönder och annat karlfolk var ju på fronten.

Både Lena och Fjalar minns ryssfången Sergej. Lena sa att han brukade sitta på bänken och se ut att vara litet utanför, men ingen var rädd för honom. Han var snäll och barnkär. Mats lärde sig ryska av honom. Också andra i familjen kunde mer eller mindre ryska. Sigrid hade gått i skola i St. Petersburg och hade lärt sig språket, och Alma hade varit hushållerska hos familjen Wallman där. Lena berättar om en intervju med Sigrid, som Helge hade gjort och spelade upp på ett kalas. Helge frågade av Sigrid om hon kunde ryska. ” Nu kunde jag då nog”, svarade hon. ” Tänka sig”, sade Erik. ” Inte hade jag vetat att Sigrid kunde ryska.”

Det bodde luftvärnsmän i komendantshuset i Lovisa. Ruben Jaari, grundaren av Kappakeskus, senare Pukeva, var luftvärnschef i Lovisa. Det föll en bomb i knuten av komendantshuset, och efter smällen flyttade de ut och erövrade  ”vår stuvu”, berättar Fjalar. De bar ut möbler, spikade för fönstren och byggde tvåvåningssängar. Övre våningens kök fungerade som deras kantin. Fjalar brukade kasta pil mot stallväggen med Jaari, och som följd av detta blev de goda kamrater. I medlet av 50-talet bodde Fjalar i Helsingfors, och som följd av vänskapen, erhöll Fjalar för all framtid 20 % rabatt på kläder från Kauppakeskus.

Förutom de stora matkalasen, var det också traditionellt harjakt på julandradagen. Ett år då Fjalar var ungefär i skriftskolsåldern, fungerade han som chaufför (utan körkort) åt Adi och Werner som var på jakt med 5-6- stövare. Det var dagen före julaftonsdagen, och som det var, satte sig någon på Adis hagelbössa med den påföljden att den brast. Julaftonsdagen var både arbetsdag på köttkontrollen för Adi och skoldag för Fjalar. Adi sände Fjalar iväg till Åsen till en gubbe som reparerade bössor. ” Nej, nej, det är ju julen nu”, sa gubben. När Adi hörde att bössan inte skulle bli färdig till julandradagsjakten, skrev han omedelbart ett spritrecept och skickade Fjalar iväg med det  till Åsen. ”Jo-jo-jo. Kom bara efter bössan på aftonen”, svarade mannen. Och på kvällen var bössan både lagad och lackad. Fjalar har fortfarande bössan kvar.

Lena minns att Adi brukade berätta om hur det var att resa till Danmark. Vägen gick via Torneå. För att lära sig danska ordentligt, gick han första klassen två gånger. För att lära sig språket bra, borde man till allra först skaffa sig en dansk flickvän, lär han ha sagt. Lenas pappa gick i Vörå krigsskola när frihetskriget bröt ut. Då sa farmor Emilia:” Tack och lov att åtminstone Adi är i säkerhet där i Danmark”. Men då hade Adi redan anlänt till Finland för att ta del i kriget.

En vår när terminen var slut och Adi igen kom till Finland, hade han skaffat sig en ny fin halmhatt. Det var vår och varmt i Köpenhamn, men när han kom till Torneå, var det full snöstorm och 20 grader kallt.

Lena berättar om farmor Emilia, att hon aldrig behövde ( eller hann klä på sig) vantar, för att hon jämt hade händerna fulla med att snyta eller på annat sätt sköta om barnaskaran. När det var bastudag, var Emilia stationerad i bastun dit barnen kom i tur och ordning. Fastrarna var i sin tur och tog emot de tvättade barnen. De älsta barnen hade flyttat hemifrån när de yngsta, Werner och Erik föddes. Kalle och Adi brukade skoja och fråga ”vem är de här då?”, när de kom på besök till Rosas.

Emilia var en lugn och stillsam, otroligt vänlig och from människa, säger Lena.
Karl Wiktor var den som höll ”mera god ordning”, speciellt vid matbordet, minns Fjalar.

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Intervjuer 1998: Mikael Rosas

 

Mikael Rosas, 12 år,  berättar om ”mommos och mofas”

(Intervju av Susanna Rosas vintern och våren 1998)

Jag kommer ganska bra ihåg ”fafa”, som på riktigt var min mammas farfar, alltså Ivar . Han höll sig mest i sitt rum och skrev eller läste hela tiden. Markus och jag som är de äldsta pojkarna fick alltid turvis gå knacka på hans dörr och säga att han skall komma och äta. När vi var små, brukade han knacka med sin käpp som golvet och säga: ” Var är fafas käpp?”. På riktigt skulle han nog inte ha behövt käpp alls. Sedan något tag blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Vi var med mamma och hälsade på honom, men sen dog han där.

Fafa firade sitt 90-årskalas på lokalen. Markus, Rickard och jag sjöng ”Har den äran” på svenska, finska och engelska. Jag var då 5 år, Markus nästan 4 år och Rickard 1½ år.

Det roligaste i Harsböle är att få träffa mommo och mofa och att man får vara på landet. Man behöver inte se på klockan hela tiden där utan man kan ta det lugnare. Man kan också göra helt annorlunda saker där än i stan. På vintrarna bygger vi stora snökojor och har snökrig, och vi hjälper mofa med snöarbete på gården. På somrarna kan vi hjälpa mofa med t.ex. höarbete och spela fotboll och badminton. Vi får ibland riktigt arbete. Vi klipper gräset med en liten traktor och hjälper till att städa i ladugården och andra uthus. Vi metar ganska mycket, antingen vid åbron eller vid mofas strand. Fiskarna är oftast ganska små, men ibland kan det komma större fiskar.

Vi känner ganska många människor från byn. Det finns barn i vår ålder och vi har på somrarna varit i samma fotbolls- och idrottsskolor och i simskola. Men vi brukar inte annars leka med dem, för det finns så mycket roligt att göra med mofa. Jag känner också grannar som jag träffar när vi är på ärenden med mofa, t.ex. till Nystu eller med mommo till Harnäs. Sedan känner jag sådana som är rågrannar med mofa, liksom Herrgårds Bosse.

Vi har vårt rum i nedre våningen i mammas famos rum, eller om det kommer gäster till Rosas, så flyttar vi ibland upp till Werners kammare. Min yngsta bror Robin sover ännu i mammas rum.

Jag är ganska intresserad av naturen och sådant, men jag tror inte att jag skulle vilja bli jordbrukare och bo hela året där, eller kanske det känns annorlunda sen när man är vuxen. Det är nog alltid lika skönt att komma till Harsböle, både på sommaren och vintern. Vi gör utfärder till Tosskärret med mofa. Ibland bränner vi skräp och på vintern kan vi tända på en tjärstubbe och ha brasa i skogen. Vi brukar titta i skogen efter spår av älg och hare och andra djur, och se om det syns träd som har växt på ett mystiskt sätt. Mofa har lärt oss mycket om hur man skall bete sig i naturen och hur man skall behandla djur och växter. Mommo är sådan att hon hela tiden håller på med allt möjligt. Hon bakar och lagar mat och städar och kör omkring på ärenden.
Mest bakar hon. Det är så roligt när mommo och mofa inte är så gamla. Dom orkar ha oss där och orkar göra allt möjligt med oss. Nystu Bengt tycker vi alla om, för när vi  var små så väntade vi riktigt att han skulle komma, för han brukade alltid skoja med oss, och han hade alltid roliga saker att säga. När vi var små och var efter ägg till Harnäs, så gav alltid Werner och Kyllikki karameller och annat gott åt oss. Det var roligt för annars fick vi karameller bara på lördagarna när det var ”karkkidag”.

Mommo är den som håller ”kuri” med oss pojkar, men inte för mycket, utan ganska passligt. Mofa är igen den snällaste mänskan som jag vet. Han blir aldrig arg på oss, men om han håller på att bli så går han till mommo och säger att hon skall säga att vi skall vara snällt.

En gång för ett par år sedan hände det något spännande. Vi var sju pojkar, 5 till 10-åringar med min styvpappa och en annan vuxen på tältutfärd i Baktosskärret. Vi for dit på fredagskvällen, satt upp tälten och fick sedan skjuta mot måltavlor. Senare gick vi och tittade på ett obebott hus nära bakladan. När vi gick in dit, hittade vi en bok med gammal text och den var från 1800-talet. Efter det gick vi i skogen och tittade på växter och tog foton. Sen steg en av de mindre pojkarna i ett jordgetingsbo, och alla pojkar blev stuckna många gånger. Två pojkar blev så sjuka att de måste föras till Rosas. Vi andra såg hemska mardrömmar i tältet. Det hade krupit en levande geting ännu innanför den ena pojkens skjorta hemma.  På morgonen gjorde vi två indiantält och de hemförda pojkarna kom också tillbaka fastän de var ganska rädda. Några dagar efter vår tältutfärd hittade mofa en död älg i ett dike i Tosskärret. Det var troligtvis en varg som hade dödat den.

Posted in Om Rosas-Roos | Leave a comment

Administratorn – vem är det ?

Administratorn

för den här portalen är Nisse Husberg från Bos-Sestu i Hindersby. Min farmors farfar
var Gustaf Mattson Storgårds som var bror till Matts Mattsson d.ä. Rosas som åter var min mormors mormors far. Så jag är både på fädernet och mödernet från Storgårds-Rosas-släkten.

Gustaf Mattson kom som måg till Bos-Sestu i Hindersby och Matts Mattssons dotter Maria gifte sej med Gabriel Andersson Skräddars, ”Stuvus Gabriel” i Kungsböle. Deras dotterdotter Maria gifte sej med Gustaf Mickels som var min morfar.

Posted in Om Rosasportalen | Leave a comment

Välkommen till Rosas-Roos nätsidor !

Det här är släktföreningen Rosas-Roos nätsidor

De är uppbyggda kring en s.k. portal – ett program som gör det enkelt (nåja, enklare …) att fylla i innehållet. Det är ännu testsidor så det kan finnas litet underligheter här och där. Men vi försöker så småningom få dem att bli hyfsade.

Välkommen att bekanta dig med släktportalen för Släktföreningen Rosas-Roos r.f.   Föreningens syfte är att främja kännedomen om och kontakter mellan släktingarna i nedstigande led efter Mats Mattsson Rosas ( 1801 – 1885 ) i släktled VI i Harsböle i Lappträsk.

Föreningen fullföljer sitt syfte genom att ordna släktmöten, upprätthålla en släktmatrikel och bedriva släkt- och annan forskning rörande släktens skeden och historia.

Mera detaljer kring föreningen framgår av stadgarna, till vilka det finns en länk härintill.  Föreningen förvaltar också en stipendiefond som grundats av Göta Roos. Fondens syfte är att utdela stipendier åt unga studerande eller personer som visat speciellt intresse för släktföreningens verksamhet. Fondens stadgar finns under länken stipendier.

Posted in Om Rosasportalen | 1 Comment