I går hade Lappträsk Sångargille 60-årsjubileum. Jag sjunger på kråknivå men var inbjuden som bihang till hembygdsföreningens ordförande. På festen satt jag bredvid den äldste aktiva medlemmen i sångargillet, Mickos Bertil, som varit med sedan grundandet 1949. Bertil är liksom jag bonde från Hindersby och vi pratade naturligtvis om hur man klarar av att syssla med annat vid sidan av jordbruket.
Det var inte lätt 1949 då alla hade kor som skulle mjölkas. Gumman och brodern fick sköta mjölkandet då det var övning och man satte mjölklådan bak på traktorn och körde 7 kilometer i -28 grader. Värst var det för föraren. Det var litet bättre att sitta i fårskinnspäls i lådan bak på traktorn. Men föraren måste hålla i ratten.
Nuförtiden är det på sätt och vis lättare, men på annat sätt värre. Det finns inte folk på gårdarna mera och knappast någon som kan ta över om man åker bort eller blir sjuk. Ungdomarna har ofta bägge arbete på annat håll på dagarna.
Vi pratade också om Internet som en del klagar över. Det är bättre att träffa folk öga mot öga, påstår de. Men om man inte har tid eller möjlighet att åka omkring och träffa folk ? Då är nätet ett utmärkt sätt att hålla kontakt. Man behöver inte sitta och hålla i en telefonlur utan kan svara då man har möjlighet.
Det finns inga lediga kvällar eller lediga dagar mera i jordbruket. Med så litet folk gäller det att jobba varje dag och varje kväll. Arbetet är inte så fysiskt tungt mera men tar i alla fall tid. Visst var jag litet sur att vara tvungen att gå på festen – jag borde ha arbetat hela kvällen med att koppla rören till flisvärmepannan. Nu är det ohjort för det fanns ingen annnan som skulle ha gjort jobbet. Att betala för någon ”yrkesman” att göra det är bara helt omöjligt med de produktpriser som vi har nu. Det gäller att göra allting själv eller vara utan.