Nbloggen

Nu då äntligen julen är förbi (min järnhandel hade stängt till 11 januari) och kölden börjar ge med sej så åkte jag in till Borgå efter ett lass järn. Det var plåtar och stålprofiler för nu skall det byggas nya hyttar till traktorerna. Det gamla plasttaket på Belarusen klarade inte skogsarbetet utan var sprucket och läckte ordentligt. Men nu skall det bli stål och plåt i stället.

Med vinkelslip och svetsar skall fyrkantprofiler och stålplåt formas till ett nytt tak. Nya strålkastare skall installeras och taket formas så att det finns en stark stålram utanpå som klarar av att skogslastaren lägger sej utanpå taket – det händer ibland. Skogsarbetet är mycket värre för maskinerna än åkerarbetet. Ibland kör man emot något träd – då en hjulet plötsligt far ned i en grop eller så kommer det en stor kvist eller rot in genom fönstren. Eller en stock.  I värsta fall stjälper hela traktorn men det har – peppar, peppar – inte hänt mej ännu.

Man bygger starkt men inget verkar vara starkt nog i skogen. Så det blir att förstärka en del konstruktioner igen. Till all tur har jag numera en verkstad som är varm året om (flisvärme) så det är rena nöjet att jobba där.

I morse var det -30 grader utomhus och +12 grader inomhus.  Så vi sitter och eldar och försöker överleva – inte mycket annat man kan göra just nu. Det är ingen jäkla ordning på vintrarna – i fjol frös det knappt alls och i år är det rena Sibirien.

Det är förstås nyttig påminnelse om att nästa sommar skall värmesystemet sättas i toppskick och huset tätas. Förra vintern blev man litet slö på grund av värmen.

I dag körde jag upp vintervägarna i skogen. Vilken skillnad i jämförelse med förra vintern ! Då var det regn och djupa spår i leran och nu var det -20 grader och djup snö. Inte så farligt i den tätaste skogen där det bara var 20 cm snö men i alla öppningar låg det 30-50 cm snö. Det gick långsamt eftersom hjulen fick mala sej fram genom lös snö.

Men det är viktigt att köra upp spår. Då fryser marken under spåren. Lös snö isolerar mycket bra så där fryser marken nästan inte alls. Till all tur kom det en veckas köld på nästan bar mark i början på december så vintervägarna håller nog i år.

I alla fall måste man köra ordentliga spår. Om man lyckas få spåren at frysa till is så kan man köra på dem ända in i maj !

Men skogsarbete blir det inte med -25 grader. Det går nog i princip men all metall blir så skör att man nästan säkert kör sönder nånting och så kan man förlora en eller två veckor på reparationer. Så jag sysslar med verkstadsarbete nu medan det är kallt.

Det nya värmesystemet fungerar ganska bra. I verkstaden är det hela tiden plusgrader och det är skönt att inte behöva arbeta med iskalla maskiner. Med en fläkt bakom en 100 kW radiator får jag ganska snabbt upp temperaturen också på maskiner som kommer direkt från skogen.

Det finns en hel del verkstadsarbete på skogsmaskinerna. Litet överdrivet kan man säja att man får jobba en vecka i verkstaden för att få maskinen att arbeta en vecka i skogen. Men så har jag också bara gamla  maskiner som jag bygger om och moderniserar hela tiden.

Kölden visade att den gamla flismataren var för liten och den nya ryms inte i pannrummet. Så det blev plötsligt att bygga på vintern – ett nytt flislager utanför pannrummet. Stommen fick vi upp förrän det kom så mycket snö, men takplåtarna skruvade vi fast då det redan kommit en hel del snö och  – vad värre – det började blåsa yrsnö. Ifall man glömt det så kom man bra ihåg varför man har bråttom att bygga på sommaren (eller på hösten).

Det var bitande kallt i blåsten och fingrarna blev så stela att man knappt kunde hålla hammaren – men inte heller kunde man räta på fingrarna och släppa den. Så med jämna mellanrum måste vi gå in i pannrummet och värma oss tills fingrarna åter började fungera.  Och så upp på taket igen.

Julen förorsakade inte heller fritidsproblem. Värmen fungerade inte i norra delen av huset så jag bytte cirkulationspump på julaftonsdagen. Ännu en halv timme förrän julmiddagsgästerna skulle komma stod jag med en massa stora rörtänger och osade svavel i stugan – men fick värmen att cirkulera i alla fall.

Juldagen var också räddad. I julbastun fick vi plötsligt ström i kranen – luftkabeln hade börjat krångla. Så juldagen bytte jag till en jordkabel som till all tur blev nedgrävd på sommaren. Klockan elva på kvällen fungerade igen strömmen.

Därefter skulle skivorna på väggarna på flislagret och det var litet varmare ett par dagar men de sista dagarna har det igen blivit – 13 grader. Man fick värma upp sej genom att skotta snö och hugga ved först …

En riktigt lyckad julhelg alltså. Och idag var flisen slut så jag fick värma upp traktorerna och köra flis så nyårsdagen gick bra den också.

Nästa sommar skall jag bygga så in i norden …

Snart börjar det bli ett utslitet skämt: ”Var fasen är den globala uppvärmningen ?” Det har varit under -20 grader varje natt den här veckan och kylan börjar krypa in överallt. Man får ingenting vettigt gjort utan måste gå runt och kontrollera att ingenting fryser och täta och isolera allting.

Efter flera varma vintrar är det dåligt med köldutrustningen. Det blir att söka fram alla gamla utrustningar och spika ihop extra burar för att isolera. Och ändå funderar man om man glömt nånting viktigt. Vattenrören är numera av plast och spricker sällan fastän de fryser – men det kan dröja till midsommar innan de tinar upp på nytt i värsta fall.

Den nya flisvärmeanläggningen är visserligen i gång men bara provisoriskt. Den gamla flismataren skulle nog klara en vanlig vinter men den har problem med den här kylan (-23 grader i natt). Förstås måste man elda i vedspisen och kakelugnarna hela tiden. Det var tur att de inte revs då farsan installerade centralvärme i början på 1950-talet. Och ved finns det i lidret hur mycket som helst. De varma vintrarna har gjort att åtgången varit minimal så vedlidret är sprängfyllt av torr ved.

Någon prima ved är det ju inte – bara halvruttna stockar som man inte kunnat flisa. Men visst värmer de också även om man måste bära in stora mängder. Mest är det rötskadade lommar som ingen velat ha. Men de går bra att klyva i den här kylan. Den gamla klyvyxan fungerar bra. Och så får man ju varmt redan genom att klyva veden.

Nu är det läge att plocka fram svenska armens vita fårskinnspäls. Den kan man inte använda i varmare väder. I – 20 grader blir man ännu svettig i den. Kombinerad med äkta sibiriska filttossor och sibirisk sobelpälsmössa (som brorsan köpt i Moskva) håller den ledigt all kyla ute.

Till skogen kan man inte fara i den här kylan. Förstås är det möjligt men kylan gör metallen skör och sönderkörning tar en massa tid att reparera. Fast ett par varv med den lilla traktorn måste jag ta för att få hjulspår så vintervägarna fryser ordentligt. Mossa och gräs isolerar otroligt bra och man måste köra spår för att få vägarna att frysa. Men om man lyckas få ordentliga vintervägar så håller de långt in i maj.

Så är det dags för sjuk hals och hosta igen. Men jag skall inte klaga för det är första gången den här hösten. Man borde ju ha tid med att skriva en massa nu men huvudet är i det skicket att man på sin höjd klarar av frågor som ”Vill du ha kaffe ?” Redan frågan ”Vill du ha kaffe eller te ? ” är alldeles för svår …

Men eldas skall det i alla fall så det blir att springa ut till pannrummet och se till att det finns flis i mataren. I värsta fall måste jag börja köra flis med traktor och släpvagn mitt i förkylningen. Jag får ett traktorlass att rymmas i kippfickan men det börjar snart vara slut.

Det var troligen rördragningen i den kalla verkstaden som satte fart på förkylningen och den var nästan klar men får nu vänta tills jag orkar litet bättre.

Brådskan håller i sej. Värmen är ännu inte på till det andra huset men det jobbas för fullt. Det blev nödvändigt att fylla diket med fjärrvärmeledningen då det började frysa på. Men det är korta dagar så det blev mörkerarbete. Och det är inte bra. Visst finns det lampor men risken att köra sönder nånting är alltid större och då går det en massa tid till reparationer. Nå, inget värre hände nu …

Arbetet tar inte slut fastän mörkret faller på. Hela kvällen skruvar jag ihop rör inomhus. Först skall värmerören nämligen genom den gamla ladugården och verkstaden. Det är en hel del jobb att hacka hål i 50 cm:s tegelvägg och mura genomgångar i den och bygga rörkanaler på ca. 30 meter. Vanligen slutar jag jobba först elva-tolv på kvällen.

Och man skall inte glömma planeringen och beställningarna.  Det gäller att planera ordentligt så man inte behöver åka 100 km för att skaffa nånting man har glömt. Och en hel dag går förlorad.

Många tycker det är hemskt med höstmörkret men jag gillar det. Bara man har med sej sin pannlampa med lysdioder så är det nästan som att jobba på ljusa dagen.

Men i kväll kom de små gullebarnbarnen så det gäller att lägga sej i tid för det kan bli en tidig och våldsam väckning i morgon …

Vi försöker ta en vecka ledigt varje höst och åker då till Sverige till vårt ”torp” i Medåker, Arboga. Det hittade vi på nätet (var annars …)  till ett pris som var en tiondedel av det man fick betala närmare Stockholm – eller snarare en tjugondedel. Huset är ett gammalt bergslagshus i två våningar – ganska högt och smalt som brukligt då det byggdes kring 1856. Det är i nästan ursprungligt skick och senaste tillägget är från 1930-talet då köket byggdes om.

Det blev litet uppehåll i bloggandet för nätet fungerade inte. Telias telefonlinje var död på våren och de lyckades inte reparera den (eller brydde sej inte) så jag sade upp telefonen. Vem behöver telefon av det gamla slaget då mobilsamtalen i Sverige kostar 19 öre/minut ?

Men det var inte lätt att få det ”mobila bredbandet” att fungera. ”Man bara stoppar i kortet och så fungerar det” sa man i butiken men det krävdes många dagars hårt arbete, en stor riktantenn och fyra olika operatörers kort innan en  förbindelse på ynka 0,36 Mbit/s började fungera.

De kommer med optisk fiber till grannorten Fellingsbro snart och då gäller det att försöka få en kabel till Medåker också.

Men annars var det ganska ”ledigt” som vanligt. Vägen måste fyllas med sand eftersom regnet blött upp leran till en välling och så skulle hoparna med kvistar och träd som avverkats på våren sågas till ved. För att inte tala om alla affärer som man måste springa i för att skaffa en massa rödelar (som är halva priset jämfört med Finland). Eftersom jag bygger om värmesystemet så hade jag beställt en hel del.

Vi hann i alla fall bada bastu (efter att ha sågat hål i väggen och satt in en ventil samt skruvat upp en mängd lister).  Och så var vi på julmarknaden i Örebro slott och köpte en liter äkta hemlagad norrländsk hjortronsylt. Med plättar smakade den verkligen mums.

Jag kom just in och efter en hel del akrobatiska övningar fick jag av mej stövlarna som var fyra kilogram tyngre än vanligt av all lera som fastnat. Jag har fyllt igen diket med fjärrvärmeröret (och en massa andra rör och kablar). Det var gansk besvärligt med regn och klibbig lera som fastnade otroligt bra vid stövlarna.

Det var en sabla harm att jag inte hann fylla igen det på sommaren då jag lade ned rören. Nu var diket fullt med vatten och rören hade flutit upp. Men det fanns ingen tid då – jag var tvungen att börja med skörden.

I alla fall så är den här byn byggd på lera. Allting är lera – med litet stenar här och där. På sommaren är den stenhård då den torkat och på höst och vår är den hal och klibbig då det regnar. På vintern är den igen stenhård då den fryser. Det är lättare att hacka is än en frusen lera.

Under en liten tid på våren går den att bruka förrän den torkar. De gamla brukade säja att leran är besvärlig. Den måste bearbetas och sås just precis då den slutat vara klibbig och förrän den blir hård – och det kan i värsta fall röra sej om några timmar …

Hoppas det blir en kall vinter för då fryser leran sönder och det blir bra såbädd på våren.

Gumman ångrar sej att hon inte satte spaden i jorden förrän hon gifte sej med leråkrarna. Hon försöker få till stånd en trädgård och det är inte lätt på lerjorden. Fast för mej var det ju tur – annars hade jag varit utan gumma …