Nbloggen

(ÖN 15.5 2010 – kan innehålla små ändringar)

Eftersom jag är bonde så gillar jag stöd ? Fel – bönder avskyr stöd
men är så illa tvungna att ta emot dem. Förstås skulle priserna stiga
om alla stöd skulle upphöra men en enskild person kan inte göra
nånting åt hela världsekonomin. Men nu skall pengarna småningom
flyttas över till ”landsbygdsprojekt” (nån fiffikus har hittat på
ordet ”modulering” så att ingen skall fatta vad det är frågan om).

I hela mitt liv har jag haft att göra med projekt – speciellt med
forskningsprojekt. Kort sagt så fick vi pengar för ett år eller två,
folk anställdes och skolades och just då de skulle kunna göra nånting
nyttigt så vara pengarna slut. Allting var helt bortkastat. Men en
smart professor hade hittat på en bra metod. Han anhöll om pengar för
forskning som redan var utförd. Då kunde han visa resultat medan han
använde pengarna till ett nytt projekt. Och fick mera pengar eftersom
han kunde visa upp resultat …

Korta projekt är vanligen totalt bortkastade pengar. De enda som
vinner på dem är byråkraterna och projektledarna som får lön. Men det
skulle vara billigare att ge pengar direkt som understöd. Här är de så
kallade näringscentralerna monster av byråkrati. De ger pengar till
hälften av kostnaderna och i efterhand. Om de ger. Man måste alltså se
till att man egentligen inte behöver dessa ”stöd” alls i ett
projekt.

På mitt bord finns ett urklipp från 2007 om chefen för Norra Savolax
TE-central som avgår för att han inte orkar mer med den ökande
byråkratin. Han ville hellre syssla med riktigt arbete. Tyvärr är det
inte många som gör ett så förståndigt beslut.

Men visst finns det folk som är duktiga på att göra bra ansökningar om
projektpengar. Oturligt nog är det sällan samma personer som gör nånting. Då
blir det lätt så att de som gör jobbet arbetar gratis medan de som
bara sysslar med att skriva mer eller mindre onödiga papper får
pengarna.

Det viktigaste om man vill få projektpengar och stöd är att se till
att projektet är helt och hållet onödigt och värdelöst. Annars kan det
leda till ”snedvridning av konkurrensen” och då kommer det inga
pengar. Allting som möjligen (i framtiden) kan vara till nytta för
någon underkänns. Det är ju möjligt att någon nån gång skulle kunna
göra samma sak mot betalning. Även om nån aldrig gör det.

Det enklaste skulle väl vara att gå över till lotteri. Ingen
ansökningsbyråkrati och pengarna skulle vara till lika stor (liten)
nytta. Dela alla miljonerna i summor på 10 000 euro och lotta ut
enligt personnummer. Man kan förstås ta en region i taget. Så kan folk
sitta framför TV på fredag kväll och se vem som fått jackpot. Om man
vill öka spänningen så kan en miljon lottas ut då och då.

Det skulle vara demokratiskt.

(inte publicerad)

I begynnelsen fanns den bara kärr och mossar. Litet stenbackar också
och någon enstaka slänt som inte översvämmades så ofta. Jag tror gärna
på teorin att Suomi kommer från ordet ”suomaa”. Ännu på svenska
generalstabens kartor från slutet av 1700-talet var kärrmarkerna
övervägande.

När våra förfäder började odla upp landet vet ingen – allra minst
historikerna som är mer intresserade av att hålla varandra om ryggen
och försvara gamla auktoriteter än att kritiskt försöka utöka
kunskapen. Så jag antar att det var för ungefär tusen år sedan. Att det
skulle ha skett någon plötslig kolonisering kring 1300 tvivlar jag
på. En sådan massförflyttning hade troligen märkts i historien.

Nä, jag tror mera på att en och annan viking på genomresa stannade
kvar och försökte odla kärrmarkerna för tusen år sedan. I hela Finland
fanns det mycket få människor. Litet finnar i Åbo-trakten, litet
tavaster kring insjöarna och litet karelare i öster. Och en och annan
jägare och fiskare som tidvis strövade kring landet.

Att odla upp landet var ett stort företag med yxor och träspadar. Vår
å svämmade över nästan varje vår ända fram till 1990-talet och lade
halva byn under vatten. Där jag skriver detta fanns det på kartan från
1790 enbart vattensjuk äng. Skogarna var mycket mindre för största
delen var mossar och kärr. Men vintervägarna var fina över de frusna
mossarna.

Först på 1800-talet dikades kärren ut så att man kunde börja odla
ängarna. Vid storskiftesregleringen i början på 1900-talet flyttades
hemmanen ut och många ängar och mossar odlades upp. Då formades den
bygd som vi har nu i dag.

1900-talet var en tid av stora förändringar och särskilt i slutet av
århundradet då mekaniseringen slog igenom. Numera har vi mat i
överflöd och dör av vällevnad men ännu 1867 dog tusentals människor av
svält då skörden slog fel. Vi har ännu kvar en hyvel som min farmors
farfar bytte till sej i utbyte mot bröd av tiggare från Strömfors
bruk.

Nu sitter jag och gör upp odlingsplan för våren och det är första
gången som jag lägger över hälften i gröngödslingsvall eftersom vetet
har så lågt pris att det inte går att odla. Men ingen vet hur priserna
ser ut när skörden skall säljas. Det är våldsamma kast och för ett par
år sedan var priserna nästan tre gånger högre. Och snart lär det bli
brist på odlingsmark.

Men bonden har klarat krig och svält och extrem väderlek i tusen år så
kanske vi klarar det här också. Litet trögt är jordbruket för nu slås
det fast vad som kan skördas i höst och nästa gång man kan ändra på
planerna är först om ett år. Men vi får hoppas att alla överlever till
dess.

(ÖN 9.3 2010 – kan innehålla små ändringar)

Bonus är bra – alltså ordet ”bonus” är latin och betyder ”bra”. Men i
dagens värld betyder det en ersättning för gott arbete. Eller närmast
borde vara det. I praktiken är det en lön som varierar.

Rent politiskt har ordet i finanskrisen blivit en beteckning för
oförtjänta pengar åt chefer. Fastän företaget går på minus (eller
håller på att gå i konkurs) så får cheferna ”bonus”. Och det är inte
direkt bra.

Det är inte svårt att förstå upprördheten hos folk som blir arbetslösa
på grund av ledningens spekulationer på ytterst lösa boliner samtidigt
som de skyldiga får bonus. Och får de skyldiga sparken så får de en
massa miljoner i avgångsvederlag. Vanligt folks rättvisekänsla torde
nog luta åt att de i stället borde kastas åt lejonen.

Kanske vi har felbedömt den romerska cirkusen ? Då vi blivit lurade på
tiotals miljarder som nån monumental klantskalle bränt upp (det var ju
inte hans egna pengar) så skulle vi åtminstone få litet valuta för
pengarna genom att se hur de kritrandiga skulle springa undan hungriga
lejon (ett skämt – till största delen).

Men hur har direktörerna lyckats få till stånd ett så vansinnigt
bonussystem att det ges bonus fastän allt går åt skogen ? Om man litet
tänker på saken så är det inte första gången i världshistorien som ett
litet gäng skaffar sej privilegier. Adeln lyckades med det
också. Först var ju adelskap enbart ett sätt att betala lön åt statens
tjänstemän och militärer. Det fanns inte mycket pengar på den tiden så
man fick en förläning som gav en viss avkastning in natura.

Så småningom lyckades adeln få igenom att adelskapet blev ärftligt
vilket redan var ett steg mot undergången. Hur klantig avkomman än var
så blev den adlig. I Sverige gick det till botten på bara hundra
år. 1600-talets dugliga män som adlades fick ättlingar som 1808
visade sej vara totalt värdelösa.

Allting går ju fortare i dagens värld så det tar inte många år för
bonusadeln att ställa till katastrofer. Att lappa ihop systemet brukar
inte lyckas – det visar reduktionerna av adelns förläningar.

Men hur kan ett litet gäng roffa åt sej hundratals miljoner och i
vissa fall miljarder ? Det är inte heller nytt. Vi har sett många
slutna sällskap där alla håller varandra om ryggen och ”olämpliga”
fryses ut mycket effektivt. Det är litet som fanatiska religiösa
sekter. Om det kommer en olämplig VD för ett företag så ser de andra
till att ingen gör affärer med honom och han får sparken.

”Bonus behövs för att få kompetenta chefer.” Och vem bedömer
kompetensen ? Jo, andra som hör till samma broderskap. En del ekonomer
påstår att bonus inte har någon som helst inverkan. Om det går bra så
tar chefen åt sej äran men om det går dåligt så är det ”marknaden” som
är orsaken.

De som betalar dyrt för misstagen är vanligt folk som blir arbetslösa
och kanske mister hus och hem. Ibland blir man frestad att återinföra
den romerska cirkusen …

(ÖN 10.2 2010 – kan innehålla små ändringar)

Finns det nånting mer irriterande än en fjärrkontroll till videon
eller DVD:n ?  Den har massor av små knappar med mystisk text som inte
syns och det är lögn att få den att fungera. Man får vara glad om man
lyckas starta och stänga den. Man skall inte tro att en
ingenjörsutbildning plus 30 år vid Tekniska högskolan är till någon
hjälp alls.

Knapparna och menyerna är så infernaliskt designade att man troligen
måste ha en riktigt snedvriden logik för att klara dem. Folk tror att
det är deras eget fel: ”Ja e nu så ootekniskär …” men jag tror att
det är nån demon från helvetet som nästlat sej in i företagen som
tillverkar eländet och skall hämnas på hela mänskligheten. Bland annat
genom att ge dem skuldkänslor för att de inte klarar av eländet.

En ingenjör behöver nödvändigtvis inte alls tycka om invecklade prylar
som är hopplösa att använda. Tvärtom så råkar man mest ut för grunkor
och datamaskiner som inte fungerar. Eller bara fungerar ibland – vilket
är det värsta. Efter tiotals år med frustrerande felsökning i riktigt
uselt konstruerade maskiner och program så börjar man längta efter det
enkla livet där den mest invecklade maskinen är en yxa.

Datamaskiner är nu på det utvecklingsstadiet som bilarna var på för
hundra år sedan. Man måste varit utbildad mekaniker med lång
erfarenhet för att köra bil och ställa in karburatorn var tionde
kilometer. Helst borde man ha byggt bilen själv så man visste hur den
var konstruerad. Det ger förstås ett hopp om att datamaskinerna skall
utvecklas så att de blir lika användbara som bilarna – om hundra år
…

Även om jag ofta påpekar att (data)nätsamhället är framtiden så
betyder det inte att jag gillar den utvecklingen i sin helhet. Det
betyder bara att jag ser vartåt det barkar och vill varna folk för vad
som kommer. Visst finns det positiva sidor också i den utvecklingen -
speciellt för landsbygden som får lika ”nära” till all service som
vilken storstad som helst. Men en del av det positiva gamla försvinner
också. Det går inte att prata med bankfröken en stund då man handlat i
butiken. Både banken och butiken har flyttat till Sverige, Tyskland
och Japan.

Det finns folk som gillar nya invecklade prylar och vi skall vara
tacksamma mot dem för de betalar kostnaderna för utvecklingen. Jag
väntar i alla fall tills barnsjukdomarna tagits bort och prylarna
börjar bli någorlunda användbara. Någon smart mobil har jag inte utan
bara en gammal enkel mobil som man kan slå i spikar med. Men den har
klarat skogsarbetet med svett inifrån och väta utifrån samt massor av
damm i vårsådden. Om jag bara skulle bli av med den förbaskade kameran
som snart tagit tusen bilder av mitt pekfinger (då jag skall svara) så
skulle jag vara nöjd.

Ibland skulle man vilja reparera de eländiga fjärrkontrollerna och
liknande omöjliga prylar. Med släggan.

(ÖN 21.1 2010 – kan innehålla små ändringar)

Kärnkraft, olja eller ved ? Den kalla vintern har krossat alla
förhoppningar att vi snart kan ligga under palmerna och sola oss. Även
om det varit en del varma vintrar så visar årets att det behövs
ordentliga hus med ordentlig uppvärmning i Norden. Det är en sorts
försäkring och man betalar också brandförsäkringspremier fastän det
inte brinner så ofta. Man bör planera för värsta möjliga fall och inte
som Statens järnvägar bli förvånad över att det kommer snö och is.

Det har varit prat för och emot kärnkraft men det är fånigt med allt
halleluja åt det ena eller andra hållet. Inget är svartvitt och det
gäller att fundera på för- och nackdelar. Experter i all ära men man
kan nog använda sitt sunda bondförnuft också. Som gammal ingenjör är
jag inte principiellt emot kärnkraft men ganska så misstänksam mot
firmornas påståenden. Om kärnkraften är så säker så borde den placeras
nära Helsingfors så att fjärrvärmeröret inte blir så dyrt.

Oljan tar slut – oljan räcker … Åtminstone är de tider förbi då
brännoljan kostade 11 penni per liter. Tyvärr så byggdes husen på 60-
och 70-talet utgående från att det gör detsamma om det är litet dåligt
byggt för ”brännoljan är så billig”. Köp inte hus byggda efter 1960 !

Att bränna olja för uppvärmning av hus börjar till all tur minska. För
fordon är det svårt att hitta alternativ även om man försökt med gas
och el. Bensinen är ännu för billig men det är alls inte omöjligt att
priset tiodubblas. Tänk bara på hur mycket priset stigit sedan
70-talet !

En del entusiaster kör med gengas men priset på bensin skall nog stiga
minst hundrafalt innan folk börjar köra på gengas i större
omfattning. Även om man aldrig skall vara säker. Om nån hittar på en
bra metod att framställa gengas enkelt så kan det bli kol i byttan i
framtiden. Många ”gamla” metoder har slagit igenom då man hittat på
just det lilla som behövs för att det skall fungera.

Själv har jag haft fliseldning sedan 1983. Det var en provisorisk
anläggning som jag byggde bara för att se om det alls skulle
fungera. Och det har det gjort ända tills i år. Nu har jag köpt en
stor 80 kW flisbrännare och panna eftersom det blir energived kvar i
skogen som ruttnar vilket ju är onödigt. Äntligen skall den
provisoriska anläggningen ersättas med ett ordentligt system.

Tyvärr så slog kölden till innan jag fick allt färdigt. Pannan är
igång men inte den nya flismataren. Men jag har flisvärme dygnet runt
i verkstaden i alla fall – en riktig lyx att inte behöva frysa och ha
kalla verktyg.

Annars så har en månad gått till att vistas i gymmet (vedlidret). Ved
är den bästa energin. Först får man varmt då man klyver den och bär in
den och sedan värmer den ännu mer då man eldar.