Nbloggen

(ÖN 15.5 2010 – kan innehålla små ändringar)

Eftersom jag är bonde så gillar jag stöd ? Fel – bönder avskyr stöd
men är så illa tvungna att ta emot dem. Förstås skulle priserna stiga
om alla stöd skulle upphöra men en enskild person kan inte göra
nånting åt hela världsekonomin. Men nu skall pengarna småningom
flyttas över till ”landsbygdsprojekt” (nån fiffikus har hittat på
ordet ”modulering” så att ingen skall fatta vad det är frågan om).

I hela mitt liv har jag haft att göra med projekt – speciellt med
forskningsprojekt. Kort sagt så fick vi pengar för ett år eller två,
folk anställdes och skolades och just då de skulle kunna göra nånting
nyttigt så vara pengarna slut. Allting var helt bortkastat. Men en
smart professor hade hittat på en bra metod. Han anhöll om pengar för
forskning som redan var utförd. Då kunde han visa resultat medan han
använde pengarna till ett nytt projekt. Och fick mera pengar eftersom
han kunde visa upp resultat …

Korta projekt är vanligen totalt bortkastade pengar. De enda som
vinner på dem är byråkraterna och projektledarna som får lön. Men det
skulle vara billigare att ge pengar direkt som understöd. Här är de så
kallade näringscentralerna monster av byråkrati. De ger pengar till
hälften av kostnaderna och i efterhand. Om de ger. Man måste alltså se
till att man egentligen inte behöver dessa ”stöd” alls i ett
projekt.

På mitt bord finns ett urklipp från 2007 om chefen för Norra Savolax
TE-central som avgår för att han inte orkar mer med den ökande
byråkratin. Han ville hellre syssla med riktigt arbete. Tyvärr är det
inte många som gör ett så förståndigt beslut.

Men visst finns det folk som är duktiga på att göra bra ansökningar om
projektpengar. Oturligt nog är det sällan samma personer som gör nånting. Då
blir det lätt så att de som gör jobbet arbetar gratis medan de som
bara sysslar med att skriva mer eller mindre onödiga papper får
pengarna.

Det viktigaste om man vill få projektpengar och stöd är att se till
att projektet är helt och hållet onödigt och värdelöst. Annars kan det
leda till ”snedvridning av konkurrensen” och då kommer det inga
pengar. Allting som möjligen (i framtiden) kan vara till nytta för
någon underkänns. Det är ju möjligt att någon nån gång skulle kunna
göra samma sak mot betalning. Även om nån aldrig gör det.

Det enklaste skulle väl vara att gå över till lotteri. Ingen
ansökningsbyråkrati och pengarna skulle vara till lika stor (liten)
nytta. Dela alla miljonerna i summor på 10 000 euro och lotta ut
enligt personnummer. Man kan förstås ta en region i taget. Så kan folk
sitta framför TV på fredag kväll och se vem som fått jackpot. Om man
vill öka spänningen så kan en miljon lottas ut då och då.

Det skulle vara demokratiskt.

(inte publicerad)

I begynnelsen fanns den bara kärr och mossar. Litet stenbackar också
och någon enstaka slänt som inte översvämmades så ofta. Jag tror gärna
på teorin att Suomi kommer från ordet ”suomaa”. Ännu på svenska
generalstabens kartor från slutet av 1700-talet var kärrmarkerna
övervägande.

När våra förfäder började odla upp landet vet ingen – allra minst
historikerna som är mer intresserade av att hålla varandra om ryggen
och försvara gamla auktoriteter än att kritiskt försöka utöka
kunskapen. Så jag antar att det var för ungefär tusen år sedan. Att det
skulle ha skett någon plötslig kolonisering kring 1300 tvivlar jag
på. En sådan massförflyttning hade troligen märkts i historien.

Nä, jag tror mera på att en och annan viking på genomresa stannade
kvar och försökte odla kärrmarkerna för tusen år sedan. I hela Finland
fanns det mycket få människor. Litet finnar i Åbo-trakten, litet
tavaster kring insjöarna och litet karelare i öster. Och en och annan
jägare och fiskare som tidvis strövade kring landet.

Att odla upp landet var ett stort företag med yxor och träspadar. Vår
å svämmade över nästan varje vår ända fram till 1990-talet och lade
halva byn under vatten. Där jag skriver detta fanns det på kartan från
1790 enbart vattensjuk äng. Skogarna var mycket mindre för största
delen var mossar och kärr. Men vintervägarna var fina över de frusna
mossarna.

Först på 1800-talet dikades kärren ut så att man kunde börja odla
ängarna. Vid storskiftesregleringen i början på 1900-talet flyttades
hemmanen ut och många ängar och mossar odlades upp. Då formades den
bygd som vi har nu i dag.

1900-talet var en tid av stora förändringar och särskilt i slutet av
århundradet då mekaniseringen slog igenom. Numera har vi mat i
överflöd och dör av vällevnad men ännu 1867 dog tusentals människor av
svält då skörden slog fel. Vi har ännu kvar en hyvel som min farmors
farfar bytte till sej i utbyte mot bröd av tiggare från Strömfors
bruk.

Nu sitter jag och gör upp odlingsplan för våren och det är första
gången som jag lägger över hälften i gröngödslingsvall eftersom vetet
har så lågt pris att det inte går att odla. Men ingen vet hur priserna
ser ut när skörden skall säljas. Det är våldsamma kast och för ett par
år sedan var priserna nästan tre gånger högre. Och snart lär det bli
brist på odlingsmark.

Men bonden har klarat krig och svält och extrem väderlek i tusen år så
kanske vi klarar det här också. Litet trögt är jordbruket för nu slås
det fast vad som kan skördas i höst och nästa gång man kan ändra på
planerna är först om ett år. Men vi får hoppas att alla överlever till
dess.

(ÖN 9.3 2010 – kan innehålla små ändringar)

Bonus är bra – alltså ordet ”bonus” är latin och betyder ”bra”. Men i
dagens värld betyder det en ersättning för gott arbete. Eller närmast
borde vara det. I praktiken är det en lön som varierar.

Rent politiskt har ordet i finanskrisen blivit en beteckning för
oförtjänta pengar åt chefer. Fastän företaget går på minus (eller
håller på att gå i konkurs) så får cheferna ”bonus”. Och det är inte
direkt bra.

Det är inte svårt att förstå upprördheten hos folk som blir arbetslösa
på grund av ledningens spekulationer på ytterst lösa boliner samtidigt
som de skyldiga får bonus. Och får de skyldiga sparken så får de en
massa miljoner i avgångsvederlag. Vanligt folks rättvisekänsla torde
nog luta åt att de i stället borde kastas åt lejonen.

Kanske vi har felbedömt den romerska cirkusen ? Då vi blivit lurade på
tiotals miljarder som nån monumental klantskalle bränt upp (det var ju
inte hans egna pengar) så skulle vi åtminstone få litet valuta för
pengarna genom att se hur de kritrandiga skulle springa undan hungriga
lejon (ett skämt – till största delen).

Men hur har direktörerna lyckats få till stånd ett så vansinnigt
bonussystem att det ges bonus fastän allt går åt skogen ? Om man litet
tänker på saken så är det inte första gången i världshistorien som ett
litet gäng skaffar sej privilegier. Adeln lyckades med det
också. Först var ju adelskap enbart ett sätt att betala lön åt statens
tjänstemän och militärer. Det fanns inte mycket pengar på den tiden så
man fick en förläning som gav en viss avkastning in natura.

Så småningom lyckades adeln få igenom att adelskapet blev ärftligt
vilket redan var ett steg mot undergången. Hur klantig avkomman än var
så blev den adlig. I Sverige gick det till botten på bara hundra
år. 1600-talets dugliga män som adlades fick ättlingar som 1808
visade sej vara totalt värdelösa.

Allting går ju fortare i dagens värld så det tar inte många år för
bonusadeln att ställa till katastrofer. Att lappa ihop systemet brukar
inte lyckas – det visar reduktionerna av adelns förläningar.

Men hur kan ett litet gäng roffa åt sej hundratals miljoner och i
vissa fall miljarder ? Det är inte heller nytt. Vi har sett många
slutna sällskap där alla håller varandra om ryggen och ”olämpliga”
fryses ut mycket effektivt. Det är litet som fanatiska religiösa
sekter. Om det kommer en olämplig VD för ett företag så ser de andra
till att ingen gör affärer med honom och han får sparken.

”Bonus behövs för att få kompetenta chefer.” Och vem bedömer
kompetensen ? Jo, andra som hör till samma broderskap. En del ekonomer
påstår att bonus inte har någon som helst inverkan. Om det går bra så
tar chefen åt sej äran men om det går dåligt så är det ”marknaden” som
är orsaken.

De som betalar dyrt för misstagen är vanligt folk som blir arbetslösa
och kanske mister hus och hem. Ibland blir man frestad att återinföra
den romerska cirkusen …

(ÖN 10.2 2010 – kan innehålla små ändringar)

Finns det nånting mer irriterande än en fjärrkontroll till videon
eller DVD:n ?  Den har massor av små knappar med mystisk text som inte
syns och det är lögn att få den att fungera. Man får vara glad om man
lyckas starta och stänga den. Man skall inte tro att en
ingenjörsutbildning plus 30 år vid Tekniska högskolan är till någon
hjälp alls.

Knapparna och menyerna är så infernaliskt designade att man troligen
måste ha en riktigt snedvriden logik för att klara dem. Folk tror att
det är deras eget fel: ”Ja e nu så ootekniskär …” men jag tror att
det är nån demon från helvetet som nästlat sej in i företagen som
tillverkar eländet och skall hämnas på hela mänskligheten. Bland annat
genom att ge dem skuldkänslor för att de inte klarar av eländet.

En ingenjör behöver nödvändigtvis inte alls tycka om invecklade prylar
som är hopplösa att använda. Tvärtom så råkar man mest ut för grunkor
och datamaskiner som inte fungerar. Eller bara fungerar ibland – vilket
är det värsta. Efter tiotals år med frustrerande felsökning i riktigt
uselt konstruerade maskiner och program så börjar man längta efter det
enkla livet där den mest invecklade maskinen är en yxa.

Datamaskiner är nu på det utvecklingsstadiet som bilarna var på för
hundra år sedan. Man måste varit utbildad mekaniker med lång
erfarenhet för att köra bil och ställa in karburatorn var tionde
kilometer. Helst borde man ha byggt bilen själv så man visste hur den
var konstruerad. Det ger förstås ett hopp om att datamaskinerna skall
utvecklas så att de blir lika användbara som bilarna – om hundra år
…

Även om jag ofta påpekar att (data)nätsamhället är framtiden så
betyder det inte att jag gillar den utvecklingen i sin helhet. Det
betyder bara att jag ser vartåt det barkar och vill varna folk för vad
som kommer. Visst finns det positiva sidor också i den utvecklingen -
speciellt för landsbygden som får lika ”nära” till all service som
vilken storstad som helst. Men en del av det positiva gamla försvinner
också. Det går inte att prata med bankfröken en stund då man handlat i
butiken. Både banken och butiken har flyttat till Sverige, Tyskland
och Japan.

Det finns folk som gillar nya invecklade prylar och vi skall vara
tacksamma mot dem för de betalar kostnaderna för utvecklingen. Jag
väntar i alla fall tills barnsjukdomarna tagits bort och prylarna
börjar bli någorlunda användbara. Någon smart mobil har jag inte utan
bara en gammal enkel mobil som man kan slå i spikar med. Men den har
klarat skogsarbetet med svett inifrån och väta utifrån samt massor av
damm i vårsådden. Om jag bara skulle bli av med den förbaskade kameran
som snart tagit tusen bilder av mitt pekfinger (då jag skall svara) så
skulle jag vara nöjd.

Ibland skulle man vilja reparera de eländiga fjärrkontrollerna och
liknande omöjliga prylar. Med släggan.

(ÖN 21.1 2010 – kan innehålla små ändringar)

Kärnkraft, olja eller ved ? Den kalla vintern har krossat alla
förhoppningar att vi snart kan ligga under palmerna och sola oss. Även
om det varit en del varma vintrar så visar årets att det behövs
ordentliga hus med ordentlig uppvärmning i Norden. Det är en sorts
försäkring och man betalar också brandförsäkringspremier fastän det
inte brinner så ofta. Man bör planera för värsta möjliga fall och inte
som Statens järnvägar bli förvånad över att det kommer snö och is.

Det har varit prat för och emot kärnkraft men det är fånigt med allt
halleluja åt det ena eller andra hållet. Inget är svartvitt och det
gäller att fundera på för- och nackdelar. Experter i all ära men man
kan nog använda sitt sunda bondförnuft också. Som gammal ingenjör är
jag inte principiellt emot kärnkraft men ganska så misstänksam mot
firmornas påståenden. Om kärnkraften är så säker så borde den placeras
nära Helsingfors så att fjärrvärmeröret inte blir så dyrt.

Oljan tar slut – oljan räcker … Åtminstone är de tider förbi då
brännoljan kostade 11 penni per liter. Tyvärr så byggdes husen på 60-
och 70-talet utgående från att det gör detsamma om det är litet dåligt
byggt för ”brännoljan är så billig”. Köp inte hus byggda efter 1960 !

Att bränna olja för uppvärmning av hus börjar till all tur minska. För
fordon är det svårt att hitta alternativ även om man försökt med gas
och el. Bensinen är ännu för billig men det är alls inte omöjligt att
priset tiodubblas. Tänk bara på hur mycket priset stigit sedan
70-talet !

En del entusiaster kör med gengas men priset på bensin skall nog stiga
minst hundrafalt innan folk börjar köra på gengas i större
omfattning. Även om man aldrig skall vara säker. Om nån hittar på en
bra metod att framställa gengas enkelt så kan det bli kol i byttan i
framtiden. Många ”gamla” metoder har slagit igenom då man hittat på
just det lilla som behövs för att det skall fungera.

Själv har jag haft fliseldning sedan 1983. Det var en provisorisk
anläggning som jag byggde bara för att se om det alls skulle
fungera. Och det har det gjort ända tills i år. Nu har jag köpt en
stor 80 kW flisbrännare och panna eftersom det blir energived kvar i
skogen som ruttnar vilket ju är onödigt. Äntligen skall den
provisoriska anläggningen ersättas med ett ordentligt system.

Tyvärr så slog kölden till innan jag fick allt färdigt. Pannan är
igång men inte den nya flismataren. Men jag har flisvärme dygnet runt
i verkstaden i alla fall – en riktig lyx att inte behöva frysa och ha
kalla verktyg.

Annars så har en månad gått till att vistas i gymmet (vedlidret). Ved
är den bästa energin. Först får man varmt då man klyver den och bär in
den och sedan värmer den ännu mer då man eldar.

(Östra Nyland 17.12 2009 – kan innehålla små ändringar)

Jaha, så skall då Finlands svenska TV-kanal möjligen försvinna. Efter
den katastrofala privatiseringen där hela TV-nätet (alla sändare)
såldes åt utlänningar har det blivit för dyrt. Men det passar ju i
tidsandan – allt svenskt skall bort.

Men man kan ju fortsätta på försäljningslinjen. Varför inte sälja hela
FST åt Sveriges TV i stället ? Och ge oss rätt att köpa kodkort för
satellit. Då skulle vi få ett tjugotal svenska kanaler med en
gång. FST skulle vara en region inom SVT. Med den fart som resurserna
dras ned så skulle vi vinna på litet sikt.

SFP gjorde ett monumentalt misstag då man sålde SVT för att få
FST-kanalen. Och SVT Europa är ett missfoster från början till
slut. Att man måste ha ett kodkort är helt fel oberoende av vad det
kostar. Det har vi de knäppa upphovsrättsorganisationerna att ”tacka”
för. De krävde (helt vansinnigt) betalt för fem miljoner tittare
(hela Finland).

Helt principiellt borde varenda TV-kanal i EU vara tillgänglig genom
att man köper ett kodkort. Då får ju upphovsmännen betalt utan
problem. Alla avtal om ”ensamrätt” borde hävas i lag eftersom de är
direkt monopolavtal.

Rent tekniskt är det redan nu hur lätt som helst att se på alla kanaler via satellit. Kvaliteten är ofta bättre än via antenn och kostnaderna numera inte mycket större. Lika gärna kan man sätta upp en parabol (på marken) som en räfsa i en mast. Dessutom har man mindre problem med dålig signal eftersom satelliten finns där uppe och inte skyms av bergsknallar.

Det är förstås möjligt att skaffa ett kodkort om man har någon bekant i Sverige för de skickar kodkorten bara till svenska adresser. Därefter kan man se på över 50 kanaler och ett tiotal HD-kanaler – på svenska. Alla SVT:s kanaler är förresten gratis om man meddelar satellitmottagarens serienummer och ett svenskt personnummer.

Hur kan det vara så omöjligt att organisera Sveriges TV då allting är
färdigt och fungerar tekniskt ? Jo, det är för att viljan
saknas. Finnarna vill inte låta oss se på svensk TV utan vi skall
förfinskas och SFP:s patetiska politiker är rädda att Sveriges TV
skall slå ut FST (som finnarna kommer att ta livet av i vilket fall
som helst).

Det är bara att glömma bort de inhemska trångsynta politikerna och
kräva att EU också i praktiken genomför sin princip ”TV utan gränser”
att alla inom EU skall kunna se alla EU-kanaler (möjligen med
kodkort). Så kommer det att bli i framtiden i alla fall. Med
Lissabonfördraget kommer EU att bli en enda marknad ifråga om
copyright och då är vägen öppen för att se vilken kanal som helst.

(Östra Nyland 14.11 2009 – kan innehålla små ändringar)

Min gamla skola firade 100 år. På min tid hette den Lovisa svenska
samlyceum och hade som mest 575 elever. Vi var omkring 44 elever på
klassen och vartenda rum var ett klassrum – specialrummen medräknade.

Men det var en fantastisk skola. Lärarna var utmärkta och eleverna
trivdes jag med. Vår klass (studenter 1965) hade kanske speciellt god
sammanhållning – jag tror vi var den största gruppen på
100-årsfesten. Och så har vi klassträff var femte år där de flesta är
med. Monika flyger hit från London varje gång och visst var hon med på
100-årsfesten.

Skolan är ytterst viktig för individens utveckling men jag tror
inte ett smack på alla möjliga flummämnen som skall införas och tar
tid från de viktiga kunskapsämnena. Det är lärarnas personlighet och
skolans stämning och stilen inom alla ämnen som danar individen.

Förstås är jag part i målet. Jag klarade mej bra i kunskapsämnen genom
att plugga hårt men idrott, teckning och musik var rena tortyren för
mej – talanglös som jag är. Från hästen kom jag vanligen ned med
huvudet före, teckningarna såg ut som om någon trampat på dem med
smutsiga skor och sången var på kråknivå. Det enda jag kan spela är
bandspelare och den enda idrott jag klarade var långdistanslöpning där jag
med jordbruksarbete som grund av ren envishet fortsatte tills alla de
andra redan struntat i eländet och lagt sej på gräsmattan.

Dagens skola har stora krav. Att lära in de mängder av nödvändig
kunskap är inte lätt. Tyvärr har nivån sjunkit betänkligt sedan min
tid. Här går det ännu nedåt men i Sverige har man börjat sträva uppåt
från bottnen. På högskolan såg man tydligt hur kunskaperna bara blev
sämre.

En del föräldrar och lärare tror att skolan är nån sorts jäkla
fritidsklubb. De dömer efterkommande till arbetslöshet eller att
stryka skjortor åt kineserna som har miljoner välutbildade och hårt
arbetande ingenjörer.

Allt möjligt onödigt skräp kan lugnt kastas ut och i stället borde man
satsa på grunderna. Det är modersmålet i bred bemärkelse, språk och
matematik och fysik som behövs. Inte specialkunskaper utan gedigna
grunder och förståelse för fenomenen.

Internet gör oss till grannar med hela världen men det hjälper inte
alls om språkkunskaper saknas. Historia i bred bemärkelse är nödvändig
ännu mer för att man skall kunna förstå de kulturer man så lätt kommer
i beröring med numera.

En massa specialkurser är bara strunt i jämförelse med en skola med
god stämning. Den nuvarande tendensen till stora enheter är rent
destruktiv och ett monumentalt misstag. Den klasslösa skolan är också
en idioti som kommande generationer får korrigera.

Det enda som är bra i dagens skola är öppenheten och
kreativiteten. Men om de är det enda man bryr sej om så dör hela
skolan. Intuition och kreativitet är bra arbetsredskap men de behöver
hård kunskap som bränsle. Annars blir de stående som en stor
långtradare med torr bränsletank.

(Östra Nyland 7.10 2009 – kan innehålla små ändringar)

En lågenergilampa ger lika mycket ljus med fem gånger mindre energi
och håller fem gånger längre – det låter ju bra ? Men som vanligt så
är det som låter för bra för att vara sant – det är inte heller sant.

I verkligheten så är de lysrörslampor som säljs åt oss av urusel
kvalitet. De lyser svagt och med fel färg, håller inte längre än en
glödlampa kostar en halv förmögenhet och sparar ingen energi.

I många år har jag försökt hitta nån lampa som håller längre än
glödlampor men det har tillvidare inte lyckats. De flesta
lysrörslampor lyser helt dåligt. De måste vara minst 20 W för att
motsvara en glödlampa på 60 W. Allt annat är struntprat – jämför bara
med ett rakt lysrör på 2×20 W. Dessutom är hållbarheten sällan bättre
än glödlampans. Vissa lågenergilampor går sönder efter en dag. Vem ids
springa till butiken och byta dem hela tiden även om man får en ny
gratis ? Och så har man drivor av söndriga lysrörslampor som är
problemavfall.

Sveriges Tekniska Provningsanstalt i Sverige testade åtta
lysrörslampor och konstaterade att ingen gav samma ljus som en 60 W
glödlampa och att de var dyra och långsamma. På vissa ställen där man
bytt till lysrörslampor tejpas därför strömbrytaren fast så att lampan
lyser dygnet runt. Dessutom lönar det sej inte att köpa dyra lampor -
den dyraste var sämst !

Tekniska högskolan har undersökt energibesparingen och kommit fram
till att den inte alls finns eller är negativ. Det är också helt
logiskt här i norr. Då det är ljusa somrar behövs inga lampor och under
vintern får lampan gärna ge en massa värme. I Helsingfors kommer
fjärrvärme och elenergi från samma kraftverk så det gör precis
detsamma om energin går via lampan eller värmebatterierna.

Enligt professor Matti Lehtonen ökar koldioxidutsläppen med 200 kg per
år i ett hus som uppvärms av olja om man byter till lågenergilampor
för då behövs mera olja. Det är bara i vissa fall som det sparas
energi. Det gäller oss här i norr – i Sydeuropa kan det bli
besparingar eftersom de inte behöver värme lika mycket.

Det som däremot fungerar är lysdiodlampor (LED). De lyser i 50 000 (i
framtiden 300 000) timmar och dra mycket litet ström. Problemet är att
de inte är färdiga än. Ljusstyrkan kunde vara bättre och de ger ett
alltför riktat ljus. Det finns nog starka lysdiodlampor – till exempel
arbetsljus för traktorer men priset ligger kring 250 euro !

Så köp glödlampor så mycket ni orkar ! För att ha i lager tills det
kommer användbara lysdiodlampor med hyfsat pris. Det är svårt att säga
exakt när men det torde ta minst fem år. Politikerna har igen
kört igenom regler som inte fungerar och bara ställer till med elände
i onödan. Jag måste väl lägga upp ett lager på 500 lampor men det är
inte så farligt då en glödlampa kostar 50 cent så det motvarar en enda
lysdiodlampa.

Nisse Husberg

(Östra Nyland 12.9 2009 – kan innehålla små ändringar)

Som gammal hippie tycker man förstås att ”karriär” är ett av de
fulaste ord som finns. En karriärist är näst intill lika hemsk som en
nazist eller massmördare. Nåja, jag var aldrig en riktig hippie för
den delen. Med 1000 år av obruten bondetradition i släkten är det
litet svårt att ta flummeriet på allvar.

Vad skall man med karriär till ? Det viktigaste är att man får jobba
med nånting som är viktigt och intressant. Karriären lämnas åt sitt
öde varje vår då vårsådden lockar. Allt annat verkar så oviktigt då
vitsipporna börjar blomma.

Och vad skall man med pengar till ? Som fafa sa: ”He e int tåm stoor
innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren …” Och snål har jag alltid
varit. Under skoltiden i Lovisa var veckopengen hela fem mark och av
det använde jag 50 penni att köpa en lakritsstång hos Gumman Jagade
Hem (G.J.H.) Forssell och med de sparade pengarna köpte vi radiodelar
och byggde först kristallmottagare och sedan rörradior tills
den första transistorn kom (som var ganska dyr). Men så hittade vi en hel
del sönderslagna radior på Essobackens avstjälpningsplats som innehöll
en hel del användbara radiodelar.

Det är ju synd om de stackars direktörer som bara får hundra miljoner
i bonus. En fin segelbåt kostar redan 20 miljoner så det blir inte
mycket kvar till mat och kläder.

Efter 30 år i Otnäs (minus somrarna) så återvände jag till att vara
heltidsbonde. Bruttoinkomsterna sjönk till en tiondedel och
nettoinkomsterna ännu mer. Så stadsborna tror att det är omöjligt att
klara sej. Men det gäller att återgå till naturahushållning. Med en
massa skrotmaskiner och massor av eget arbete går det nog. Även om det
kan vara kärvt då priserna sjunker så lågt att man måste betala för
varje kilo man odlar. Då hugger man skog och hoppas att priserna
stiger innan skogen tar slut.

Men på landet finns det utrymme. Det är svårt att förstå att folk vill
bo i en trång lägenhet. Visserligen är det gamla huset från 1800-talet
snett och vrångt men om man ser till att taket håller tätt så är det
torrt inomhus och man kan elda en massa virke som ingen vill köpa så
det är någorlunda varmt. Med en gammal bil som man reparerar
själv kan man till och med åka en tur till staden – även om det inte
behövs numera då man köper allting på nätet från Sverige och Tyskland
och får det levererat till porten för ett ganska skäligt pris.

De gamla möblerna är av kvistfritt virke som man knappast får för
pengar numera. Kökssoffan är tillverkad av farmors farfar i mitten på
1800-talet och så fin att den håller ett par hundra år till minst.

Gumman odlar allt möjligt i trädgården och om man har råd att köpa en
fläskbit då och då så är maten avklarad. Litet pengar behövs det
nog till kaffet (och chips och Coca-Cola men berätta inte för gumman
att jag har en påse och en flaska i paketbilen).

Underhållning finns det också. Med en stor vridbar parabol på en
motordriven ställning som är heimlaga  liksom allt annat så ser man
ett par tusen satellitkanaler. Det är bara svårt att hålla sej vaken
då man kommer in från arbetet 10-11-tiden på kvällen. Över nätet
håller man kontakt med folk i hela världen varje dag och följer med
allting i stort sett då det händer.

Det är förstås harm att man inte kan köpa en 20 miljoners segelbåt men
litet tröst är att man är livrädd för vatten (verklig landkrabba) och
att det aldrig är tid att segla heller. Men huvudsaken är väl att
skryta att man har en så dyr båt.

Men det finns nånting jag verkligen skulle vilja ha – och det är mera
TID. En sådär 24 timmar till i dygnet. Men det skulle jag knappast få
med karriär heller – snarare tvärtom.

(Östra Nyland 6.8 2009 – kan innehålla små ändringar)

Genom tiderna har människan sökt lyckan i olika religioner och ideologier. ”Om du tror på XYZ så ordnar sej allting” brukar det heta. I vårt samhälle i dag är ju alla religioner och ideologier döda – påstås det. Men visst finns det sådant som alla tror på (eller borde tro på). Den heliga konkurrensen är dagens mantra som alla politiker och tjänstemän tutar ut överallt och hela tiden.

”Det behövs mera konkurrens” är patentmedicinen för alla sorters problem. Fungerar marknaden inte ? Mera konkurrens ! Fungerar skolorna inte ? Mera konkurrens ! Fungerar sjukvården inte ? Mera konkurrens ! Är gubben elak ? Mera konkurrens !

Men hur är det i verkligheten ? Våra bybutiker konkurreras ut då kommunerna ”konkurrensutsätter” inköpen för att vinna nån euro – eller helt enkelt bara för att det är på modet. ”Så gör ju alla …” Det gäller att hänga med så man inte blir ansedd för efterbliven och
gammaldags. Eller som min farfar brukade säja: ”Så att man kan va mää i sama praate”.

I huvudstadsregionen gick en hel del sociala funktioner helt åt pipsvängen då de ”konkurrensutsattes”. I England gick tågtrafiken åt skogen då den privatiserades för att få till stånd konkurrens. Besiktningen blev dubbelt dyrare då man införde ”konkurrens”. Och så vidare …

Och i konkurrensens namn hindras ofta de små från att samarbeta mot mäktiga monopol. Var och en skall kantänka förhandla om priset med det stora monopolet. Visst pratar monopolen också om konkurrensens allenasaliggörande men prat är billigt. I det tysta delar de upp
marknaden mellan sej i alla fall. Det gäller bara att vara försiktig och inte sätta nånting på papper så konkurrensmyndigheterna kan bevisa nånting. Lite bastukvällar oss bonusdirektörer emellan fixar saken smidigt.

Men visst är ju konkurrens nyttig många gånger. Det finns en hel del exempel på att konkurrensen faktiskt fått priserna att sjunka och en monopolbransch att börja fungera effektivt. Det är bara som med elden att den är en bra tjänare men en dålig husbonde.

Lustigt nog tycks det vara mycket svårt för människan att använda huvudet att tänka med. Det är som med kråkan att ”än slank det hit och än slank det dit och än slank det ned i diket”. Då konkurrensen – eller någon annan princip – blir ett självändamål så hamnar man förr eller
senare i diket. Ingen princip kan någonsin vara absolut utan det finns alltid gränser för den. Därför skall man högaktningsfullt strunta blankt i konkurrensen då den inte fungerar.

Personligen har jag sett hur konkurrensen missbrukas på datanätsidan. Telemonopolen har delat upp landet i små feodalstater där de härjar fritt och har monopol. Bara i storstäderna finns det fungerande konkurrens. Men gudnåde om staten eller kommunerna vågar
stöda optonätbyggandet. Då är det ett gnällande utan like. Fastän teleoperatörerna klart och tydligt meddelat att de minsann inte tänker bygga några fibernät (utom Lovisa Telefon förstås). Det är ”konkurrenssnedvridande” kantänka – på glesbygden där TeliaSonera monterar ned telefonnätet och det inte finns någon annan heller som ids fixa nätanslutning åt oss ! Det löjliga trådlösa skräpet som knappast fungerar ens för epost är vad de erbjuder oss.
Konkurrensutsättningen har i praktiken blivit en fruktansvärd byråkrati. Också firmorna avskyr att vara tvungna att skriva en massa onödiga offertar – ibland så klämmer de till med helt vansinniga priser för att bli av med eländet.

Kommunerna och staten är våra demokratiskt valda organisationer och bör ha den slutliga makten – också över konkurrensen. Om ”marknadskonkurrensen” inte fungerar och skaffar oss snabba datanät så är det bara att köra över marknaden.