Jag kom just in och efter en hel del akrobatiska övningar fick jag av mej stövlarna som var fyra kilogram tyngre än vanligt av all lera som fastnat. Jag har fyllt igen diket med fjärrvärmeröret (och en massa andra rör och kablar). Det var gansk besvärligt med regn och klibbig lera som fastnade otroligt bra vid stövlarna.
Det var en sabla harm att jag inte hann fylla igen det på sommaren då jag lade ned rören. Nu var diket fullt med vatten och rören hade flutit upp. Men det fanns ingen tid då – jag var tvungen att börja med skörden.
I alla fall så är den här byn byggd på lera. Allting är lera – med litet stenar här och där. På sommaren är den stenhård då den torkat och på höst och vår är den hal och klibbig då det regnar. På vintern är den igen stenhård då den fryser. Det är lättare att hacka is än en frusen lera.
Under en liten tid på våren går den att bruka förrän den torkar. De gamla brukade säja att leran är besvärlig. Den måste bearbetas och sås just precis då den slutat vara klibbig och förrän den blir hård – och det kan i värsta fall röra sej om några timmar …
Hoppas det blir en kall vinter för då fryser leran sönder och det blir bra såbädd på våren.
Gumman ångrar sej att hon inte satte spaden i jorden förrän hon gifte sej med leråkrarna. Hon försöker få till stånd en trädgård och det är inte lätt på lerjorden. Fast för mej var det ju tur – annars hade jag varit utan gumma …