(ÖN 10.2 2010 – kan innehålla små ändringar)
Finns det nånting mer irriterande än en fjärrkontroll till videon
eller DVD:n ? Den har massor av små knappar med mystisk text som inte
syns och det är lögn att få den att fungera. Man får vara glad om man
lyckas starta och stänga den. Man skall inte tro att en
ingenjörsutbildning plus 30 år vid Tekniska högskolan är till någon
hjälp alls.
Knapparna och menyerna är så infernaliskt designade att man troligen
måste ha en riktigt snedvriden logik för att klara dem. Folk tror att
det är deras eget fel: ”Ja e nu så ootekniskär …” men jag tror att
det är nån demon från helvetet som nästlat sej in i företagen som
tillverkar eländet och skall hämnas på hela mänskligheten. Bland annat
genom att ge dem skuldkänslor för att de inte klarar av eländet.
En ingenjör behöver nödvändigtvis inte alls tycka om invecklade prylar
som är hopplösa att använda. Tvärtom så råkar man mest ut för grunkor
och datamaskiner som inte fungerar. Eller bara fungerar ibland – vilket
är det värsta. Efter tiotals år med frustrerande felsökning i riktigt
uselt konstruerade maskiner och program så börjar man längta efter det
enkla livet där den mest invecklade maskinen är en yxa.
Datamaskiner är nu på det utvecklingsstadiet som bilarna var på för
hundra år sedan. Man måste varit utbildad mekaniker med lång
erfarenhet för att köra bil och ställa in karburatorn var tionde
kilometer. Helst borde man ha byggt bilen själv så man visste hur den
var konstruerad. Det ger förstås ett hopp om att datamaskinerna skall
utvecklas så att de blir lika användbara som bilarna – om hundra år
…
Även om jag ofta påpekar att (data)nätsamhället är framtiden så
betyder det inte att jag gillar den utvecklingen i sin helhet. Det
betyder bara att jag ser vartåt det barkar och vill varna folk för vad
som kommer. Visst finns det positiva sidor också i den utvecklingen -
speciellt för landsbygden som får lika ”nära” till all service som
vilken storstad som helst. Men en del av det positiva gamla försvinner
också. Det går inte att prata med bankfröken en stund då man handlat i
butiken. Både banken och butiken har flyttat till Sverige, Tyskland
och Japan.
Det finns folk som gillar nya invecklade prylar och vi skall vara
tacksamma mot dem för de betalar kostnaderna för utvecklingen. Jag
väntar i alla fall tills barnsjukdomarna tagits bort och prylarna
börjar bli någorlunda användbara. Någon smart mobil har jag inte utan
bara en gammal enkel mobil som man kan slå i spikar med. Men den har
klarat skogsarbetet med svett inifrån och väta utifrån samt massor av
damm i vårsådden. Om jag bara skulle bli av med den förbaskade kameran
som snart tagit tusen bilder av mitt pekfinger (då jag skall svara) så
skulle jag vara nöjd.
Ibland skulle man vilja reparera de eländiga fjärrkontrollerna och
liknande omöjliga prylar. Med släggan.