(Östra Nyland 3.2 2009 – kan innehålla små ändringar)
Just läser jag fornsvenska – runstenar från år 500 till visan om Staffan stalledräng. Före jul köpte jag ”Fornsvensk litteratur” av Elias Wessén (berömd språkforskare) i Arboga för 20 kronor. Den var tryckt 1922 och hade underrubriken ”Läsebok för skola och hem”. I vissa sammanhang har det bara gått bakåt – vem skulle nu börja läsa fornsvenska i skolan ? Både bildning och utbildning har blivit sämre.
Egentligen fanns det ingen skild ”svenska” förr utan bara olika nordiska dialekter. Man räknar med att ”svenska” uppstod som ett särskilt språk först för 700 år sedan – ungefär då våra förfäder började odla upp åkrarna i våra byar. För vanligt folk innebar det ju ingen förändring alls utan de fortsatte att tala den dialekt de talat i tusentals år och i vissa fall talar än.
Intressant är att östnyylenskån har kvar vissa drag från den urnordiska tiden såsom ursprungliga diftonger: öuga, öira, stein. Även om de litet förändrats från au, ey och ai. Samma diftonger finns kvar också på Gotland, i Norrland och i Norge och på Island.
Klassisk fornsvenska uppstod först i början på 1200-talet och svenskan ändrades betydligt under medeltiden genom inflytande från lågtyskan. Vikingarna i sin tur inverkade på anglernas och saxarnas språk i England och nu lånar man åter engelska uttryck till svenskan.
Ju mera man läser om språk desto tydligare är det att det lånas friskt fram och tillbaka – ibland flera gånger. Veijo Meri påpekade i ”Sanojen synty” att omkring 50 % av finskans ord är lån från andra språk – mest nordiska. Och då är det ganska litet jämfört med andra språk. Många av de ord vi tror är äktfinska kan vara lånade direkt från urnordiskan men vi har glömt bort dem.
I vår by har vi talat ”te vaanli språåtji” i hela mitt liv och talar än. Det är mitt modersmål – inte den helsingforsiska ”höugsvenskån”. Det har jag talat hela mitt liv – ibland med litet
svårigheter som då en helsingforsisk studiekamrat i Otnäs inte förstod vad ”oonisdaain” betydde. Fast det ju är helt klart …
Det är intressant att kunna många språk men ju fler språk jag lärde mej desto viktigare blev östnyylenskån. Ett av de största nöjena är att sitta och ”kaveer me östnyyleningar opa te rikti språåtji”. En stor triumf för mej var då dottersonen sade ”Mofa, ska vi int far ti skooin å fell träädär ?”.
Varje år måste man förstås se på Liljendalrevyn där det bästa är musiken och östnyylenskån. Och i år kommer dessutom halva Hindersby att vara med i en teater (i början på mars) om byns historia på 30- och 40-talet. Vi har två teaterproffs i byn som bygger upp en fin föreställning.
Och så har östnyylenskån fått ett skriftspråk i Östnyylensk lesanbook och finns på Internet (det som inte finns på nätet existerar ju inte …). Se på http://hindersby.net.
Så möts forntid och framtid.