(Östra Nyland 3.3 2009 – kan innehålla små ändringar)
Envåldshärskaren i Ryssland gick till militärt angrepp och ockuperade Finland 1809. Varför det skall firas är mej en olöslig gåta. Vissa adelsmän i landet förtjänade förstås på kuppen och fick fina ämbeten för envåldshärskaren måste ju ha lakejer som kan hjälpa honom – inte kan
han ensam sköta allting.
I dag skulle en diktator som anfaller och ockuperar ett område fördömas på det kraftigaste men knappast var det trevligare för 200 år sedan. En del lever ju gott på att vara hantlangare åt diktatorer – det gäller också diktare och professorer. Men varför vanligt folk
skulle glädja sej är obegripligt. Vi får ju bara betala eländet. Fast alltid har det ju funnits folk som solat sej i glansen av kungar och kejsare fastän deras eget liv varit hur uselt som helst. Eller kanske just därför …
Sveriges kungar är inte bättre de heller. Den oduglige Gustav IV Adolf avsattes efter kriget med all orsak. Men inte heller de tidigare kungarna har dugt till nånting. Operettkungen Gustav III sysslade med statskupp och operettkrig mellan teaterbesöken tills han sköts. Redan
i början på 1700-talet drog Karl XII landet in i ett hopplöst krig tills han besegrades och tvangs fly till Turkiet, återvände och sköts i Norge – möjligen av de egna som tröttnat på att blöda för enväldet.
Adelns roll var ju att göra det smutsiga arbete som kungen inte hann med – men huvudsakligen skrapade de ihop förmögenheter åt sej själva. Om det sedan var den egna kungen eller hans fiender som de arbetade för hade mindre betydelse. Klingspor sprang undan ryssarna så
fort det var möjligt och Cronstedt gav upp Sveaborg åt fienden och fick en betydande penningsumma för det. Tsaren fattade i alla fall att det var bäst att hålla kvar den gamla administrationen i stället för att sätta in helt inkompetenta ryssar som troligen bara hade fått till stånd fullständigt kaos.
Bara bönderna var tvungna att stanna vid sin torva och uthärda ockupationen bäst de kunde. De kunde dra till skogs för en liten tid men sedan blev det nödvändigt att återvända till gården. Ingen kom ens på tanken att fråga dem till vilket rike de ville höra. På den tiden
fanns det inte mycket till nationalism utan man funderade bara på vilken kung som var minst illa. Ett faktum är att bönderna i alla fall var rädda för att den ryska livegenskapen skulle införas också i Finland.
För 200 år sedan var den egna byn och den egna socknen det viktigaste. Vad kungar och kejsare sysslade med brydde man sej inte om så länge man fick vara någorlunda i fred. Krig var enbart illa för vanligt folk där de egna soldaterna drog bort och aldrig kom tillbaka och främmande soldater plundrade och brände.
Inget att fira minsann.