Livet på landet är inte vad det har varit. De som är födda här men flyttat till staden för något årtionde sedan har en helt föråldrad bild av vad det går ut på. Det är slut på det gamla bondelivet och vi skurrar omkring i stora traktorer och har optofibernät numera. Inte bara gumman är på jobb på dagarna utan hela familjen är ofta på annat håll. Jordbruket sköts under månljusa nätter – fast med de moderna arbetslamporna är det knappast skillnad mellan dag och natt mera.
Undertecknad är född och uppvuxen på en gammal gård som mycket väl kan ha tusen år på nacken. Vår by hade redan i början på 1500-talet 14 gårdar och enligt en tumregel så är byar med mer än fem gårdar från vikingatiden …
Numera är de gamla gårdarna delade och Bos-Sestu är en fjärdedel av Boos (senare Bosas) hemman som blev rusthåll på 1600-talet. Sestu är en förkortning av ”sängstugan” och kommer från en delning då också huset delades. Ett stockhus kan ju plockas ned som i LEGO och så hugger man stockar till ett par nya väggar och radar upp huset nån meter från den ursprungliga platsen. Och den som fick ”sängstugan” blev då Sestu, den som fick lillstugan blev Lillstu och den som fick framstugan blev Framstu. Den fjärde fick bygga nytt och blev förstås Nystu. Eftersom det ursprungliga stället hette Boos så blev det Bos-Sestu, Bos-Lillstu, Bos-Framstu och Bos-Nystu. Så man kunde skilja dem från Hos-Sestu osv. (Hofs var det andra hemmanets namn och min farfar var från Hos-Sestu).
Själv är jag bland de första som ”sattes i skola” och fick åka till Lovisa svenska samskola som på lördag firar 100-årsjubileum. I Lovisa bodde jag i åtta år på Elevhemmet med ett tjugotal andra lantisar – väldigt roligt. Men på lördag åkte man hem med bussen och då hade farsan ”sparat arbete” så det var att byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna (fast egentligen heter det ”kuddåna”). Jag började ”köra traktor” som femåring men hade så korta ben att farsan måste ha en spak som han drog i för att få traktorn att stanna. Dagens klantskallar skulle förstås himla sej över ”barnarbetet” men vi hade väldigt roligt.
Redan som elvaåring började jag bygga ihop radiomottagare. Det var enkla diodmottagare i tvålaskar men man hörde Lahtis på långvåg med dem och ibland på nätterna också Motala. Så det var inte alls frågan om annat än att jag skulle börja på Tekniska högskolan där jag i sinom tid blev elektronikingenjör. Men bondlivet lämnade jag aldrig och den enda vårsådd jag missat var då jag var i Dragsvik.
Inte en enda dag har jag jobbat som elektronikingenjör för just då kom datamaskinerna och jag shanghajades i korridoren av professor Ojala och hamnade in i digitaltekniken och senare Räknecntralen. Det blev fortsättningsstudier och teoretisk datateknik och den mest abstrakta matematiken i form av kategoriteori. Jag var den enda i Finland som sysslade med det så man fick ta stöd av det internationella samfundet.
Efter 30 år vid Tekniska högskolan som forskare, docent och professor så tröttnade jag på det nya elände som skapades av ”marknadstalibanerna”. Jag gillade forskning men alls inte att fungera som tiggare: Att skaffa fram finansiering åt forskningsgruppen blev ett heltidsjobb. Så jag slutade helt och är nu bonde till 200 %. Mycket litet inkomster men trivseln är mycket bättre.
Nu är livet på landet ett ”högteknologiskt naturahushåll”. Med litet gammalt skrot och billiga komponenter får man både det ena och det andra att fungera om man bygger allt själv. Både maskinerna och det optiska fibernätet är heimlaga.
Huset är ett par hundra år gammalt och välventilerat samt snett och vrångt men håller tillräckligt varmt med den (heimlaga) flisvärmen med osäljbart skräpvirke från egen skog. En 13 år gammal Volvo som är inköpt billigt från Sverige och satt i skick i den egna verkstaden ger oss möjlighet att till och med ta oss en tur till staden. Inte för att det behövs ofta – inköpen sköts mest via nätet från Sverige och Tyskland och England. Numera kommer paketen hem till porten för en ganska hyfsad peng. Det är just inte dyrare än att få leverans från Helsingfors och definitivt billigare än att ta bilen och åka in till staden för att handla.
Sådant är livet på landet idag …
(Tåm såm vil les te rikti språåtji kan sii opa http://sluder.Hindersby.net)