Det är inte så dumt att plöja sent på hösten. Det var mycket bättre då jorden frusit litet än då det var riktigt vått och blött och lerigt. Men man kan inte låta alltför mycket vara oplöjt då frosten kommer för då hinner man inte plöja allting. Redan nu började det bli på gränsen där det inte fanns halm. Men annars gick det fint. Jag har kört alla åkra med tallriksharv utom en åker där jag skopat ut en vall som grävdes upp ur kanalen.
En plog klarar det mesta och även om det såg eländigt ut före plöjandet så blev slutresultatet hyfsat. På våren ser man knappast de stora hoparna mera. Möjligen kan en det buskar och rötter krångla något år innan de ruttnar.
Att plöja är en filosofisk syssla. Efter en tid börjar det gå automatiskt och man börjar tänka på annat. Det tar en hel del tid så man hinner tänka på allt möjligt. På lördagen var det 100-årsfest på min gamla skola, Lovisa svenska samskola. Jag kom nästan direkt från plöjandet men hade turen att få plats i den smockfulla festsalen. Men varmt blev det.
Min studentklass (1965) var bäst representerad på festen – vi var närmare tio på plats. Klassen har hållit ihop bra och på klassträffarna är nästan alla med. Den här gången hade också Monika flugit hit från London som hon brukar. Min gamle klasskompis hade också kommit från Vasa. Så det var livliga diskussioner kring bordet.
Det var en bra skola och bra lärare och man minns skoltiden som i ett rosenrött skimmer. Visst var det sina problem också men i det stora hela var det en av de bästa tiderna i livet.’
Men nån blogg hann jag ju inte skriva den dagen …