I dag såg jag att Rofa gick bort den 4 juni 2009. Det var inte oväntat
för vi hade hört att han var sjuk men i alla fall fick jag en chock.
Det är flera år sedan jag träffade Rofa på ett möte och då hade han
inte ändrats mycket sedan studietiden. Huvudsakligen kommer jag ihåg
honom som en energisk ordförande som med långa kliv stegade fram på
TF. Eller sittande med gitarren sjungande Toveri Viljanen som var hans
favoritsång på den tiden.
Han kunde vara ganska sträng då vi (speciellt jag) flummade ut ibland
men hade ett vänligt grin och en fin humor. Det är faktiskt grinet och
de långa kliven i lösa svarta byxor som är min främsta minnesbild (jag
minns inte att Rofa skulle ha haft farmarbyxor som då var på modet).
Vi hade väldigt roligt på den tiden. Sällan var det allvarligt och
problematiskt men jag minns bra då Rofa en tidig morgon kom upp till
Valhallagatan där jag bodde just då och var i stor själsnöd. Han
undrade om han skulle bli accepterad i rörelsen med den bakgrund han
hade. Om jag lyckades lugna honom vet jag inte men klart är att han
var en del av vårt gäng och förblev det för alltid.
Mycket har hänt under de senaste 40 åren och Rofa ändrades liksom vi
andra men fortfarande minns jag honom huvudsakligen som ordförande
Rofa som energiskt ställde saker och ting till rätta.
Det är sorgligt att han är borta – vi hade kunnat prata om gamla tider
och strida litet vänligt som förr. Nu måste vi nöja oss med att prata
om honom och minnas en av våra bästa kamrater.
För att parafrasera Victor Jara:
Te recuerdo, Rofa – vi minns dej Rofa !
