Nbloggen

Gårdagen gick i brådskans tecken. Tomas Rosenberg ringde och ville ha en inledare till Lovisa svenska samlyceums (som det hette förr) 100-årsseminarium. Den vidtalade personen hade åkt på konferens till Bilbao. Det är min gamla skola där jag trivdes i hela 8 år så man kunde ju inte säja nej.

Så det blev att stiga upp klockan sex och skriva inledning  för seminariet började klockan 10: ”Internet gör oss till grannar med hela världen”. Internationalism ur byaperspektiv. Internet fyllde ju 40 år för några veckor sedan (egentligen föregångaren ARPANET) så det passade bra.

Jag var en av de första från vår by som ”sattes i skola”. Det var min mamma som hade velat gå i skola men på den tiden var det ganska omöjligt – speciellt som de var 10 barn på Mickels. Lovisa var en väldigt bra skola med bra lärare så jag har bara trevliga minnen från skoltiden.

Jag gick bara fyra år i Hindersby skola som på den tiden var packad eftersom jag hör till de stora årsklasserna födda just efter kriget. Nu är skolan indragen av korkade kommunalpolitiker som inte ens lyckades spara nämnvärt – troligen var det bara på modet att dra in små skolor. Och så var det bråttom att dra in den för det kom en massa barn till byn.

I Lovisa var det inga små klasser heller. Vi var omkring 45 på min klass. Men lärarna lyckades i alla fall sköta undervisningen utmärkt. Man undrar varför det skall vara så svårt nuförtiden. Vi var en snäll klass vilket man inte kan säja om klassen före oss. Så lärarna splittrade helt kallt den bråkiga klassen genom att sätta hälften att stanna på klassen. Visst var de bråkiga men det blev folk av dem också.

På internationalismseminariet skrämde jag upp lärarna genom att visionera om det framtida nätsamhället där nationer, butiker, hälsostationer och skolor till stor del försvinner. Det kommer knappast den nuvarande generationen att uppleva eftersom människan är trög men dagens skolelever kanske får se det.

Också utflyttandet av arbetsplatser till landsbygden som redan börjat i liten skala. I vår by arbetar flera redan på distans över nätet. Den verkliga förändringen kommer då företagen inser att de inte behöver betala dyra hyror för arbetsutrymmen och direkt tvingar arbetstagarna att jobba hemma. Men till det behövs verkligt bra nät och det har vi i Hindersby men inte på så många andra ställen än.

Nätet river ned gränser men det finns begränsningar inom oss själva som är svårare: språk och traditioner. Även om man rent tekniskt kan koppla upp sej till Kina så är det inte så lätt att kommunicera i alla fall.

För glesbygden är nätet närmast en välsignelse. Vi får samma service som i städerna och blir grannar med hela världen i lika hög grad som vilken storstad som helst. I går fick jag också ett paket från Växjö med rördelar som kördes hem till porten. Dem hade jag köpt på nätet.

Efter seminariet blev det bråttom att köra till Vanda för att hämta den vinkelväxel till flismataren som gått sönder. Så vi skulle få värme i huset. Man kör ju inte gärna långa vägar så ofta så jag försökte handla allt jag behöver på samma gång. Utmed Ring III finns en rad med butiker som jag brukar köpa verktyg, reservdelar  och material i. Då den rundan var avklarad (och efter  en hamburgare i Dickursby) så var det redan kväll då jag kom hem.

En stadsresa kan vara ganska tröttande men det hjälpte inte. Vinkelväxeln skulle skruvas fast. Förstås hade den fel fästen så det blev att skruva sönder den gamla och flytta fästena. Efter en hel del krångel var flismataren klar och eld i pannan klockan två på natten.

Så det blev ingen blogg i går.

Den nya värmepannan som efter en massa arbete äntligen var på plats och alla rör fastskruvade (allt gör jag förstås själv) fungerade nästan en vecka. I går natt försvann värmen för då hade flismatarens vinkelväxl gett upp andan. Då jag skruvade upp den så var kugghjulet alldeles sönderslitet. Och den var bytt så sent som i februari.

Den första vinkelväxeln öll nästan15 år, den andra i omkring sex år och den här inte ens ett halvt år (den används inte på sommaren). Om kvaliteten går nedåt i den takten så håller nästa vinkelväxel väl bara en vecka. Och den kostar nästan 300 euro. Snart blir det lönsamt att återgå till att bränna olja.

Flismataren är från 1983 och nästan allting är utbytt och omkonstruerat för den var alldeles för svagt byggd. Den kanske fungerar med nån sorts småflis av tunna käppar men vi kör 40 cm rötskadade granstockar genom flistuggen och det värsta är kvistbitar som kan vara otroligt hårda och får brytpinnen att brista då de fstnar i skruven.

Vinkelväxeln är nästan det sista som är kvar av den ursprungliga konstruktionen och den borde också konstrueras om. Hela flismataren måste konstrueras om så nu blir det att börja konstruera en ny flismatare. Lagret skall förstoras så vi har minst en veckas lager. Brännhuvudet skall också bytas till ett större på 60 kW. Och så skall allting konstrueras STARKT !

En del köper färdiga flismatare men 10 000 euro är för mycket för min bydget så det blir att söka efter gammalt skrot på nätet. Men det skall vara hållbart skrot. Det som ofta kostar mest är styrelektroniken men den bygger jag själv av billiga komponenter. Någon nytta skall man ha av sin utbildning till elektronikingenjör.

Så det blir att skumma igenom Gula börsen och Blocket och nätauktioner. Sällan hittar man det man behöver genast så det behövs en massa tid och tålamod. Men på nätet säljs det allt möjligt och har man tid att vänta så hittar man vad som helst. I Västerås finns till exempel en nyvinkelväxel för 700 kronor – bara en fjärdedel av priset för en här. Men jag har knappast tid att åka till Sverige just nu.

Till all tur har vi kvar de gamla kakelugnarna och köksspisen så det går bra att elda med ved en tid. Och ved finns det hur mycket som helst. Även om vi flisar allt som går att flisa så blir det mycket halvruttet som går att göra ved av så vedlidret är fullstoppat.

Traditionen att bränna gammal skräp är gammal. Min mamma kom från en stor familj på Mickels i Kungsböle och min morfar använde allting som går att använda. Så en av mina mostrar som var väldigt skojfrisk bjöd sina vänner på kaffe för att fira att de hittat ”eitt kluvi trää” i vedlidret. Min morfar gjorde ved av tunna käppar (”tjeppvid”) och ganska sällan grövre virke som måste klyvas. Tjeppvidn var mest bark och inte speciellt god ved så därför firades att ett kluvet vedträ siktats.

För mindre än 100 år sedan var veden en viktig sak. Det var inte alla som hade torr ved i lidret för hela vintern och den som inte hade det fick frysa ganska obarmhärtigt på vårvintern. Speciellt äldre människor var beroende av om någon hämtade ved åt dem. Utan ved blev det inte heller varm mat.

Så kanske jag inte skall klaga alltför mycket utan pallra mej iväg till Helsingfors efter en ny vinkelväxel …

Livet på landet är inte vad det har varit. De som är födda här men flyttat till staden för något årtionde sedan har en helt föråldrad bild av vad det går ut på. Det är slut på det gamla bondelivet och vi skurrar omkring i stora traktorer och har optofibernät numera. Inte bara gumman är på jobb på dagarna utan hela familjen är ofta på annat håll. Jordbruket sköts under månljusa nätter – fast med de moderna arbetslamporna är det knappast skillnad mellan dag och natt mera.

Undertecknad är född och uppvuxen på en gammal gård som mycket väl kan ha tusen år på nacken. Vår by hade redan i början på 1500-talet 14 gårdar och enligt en tumregel så är byar med mer än fem gårdar från vikingatiden …

Numera är de gamla gårdarna delade och Bos-Sestu är en fjärdedel av Boos (senare Bosas) hemman som blev rusthåll på 1600-talet. Sestu är en förkortning av ”sängstugan” och kommer från en delning då också huset delades. Ett stockhus kan ju plockas ned som i LEGO och så hugger man stockar till ett par nya väggar och radar upp huset nån meter från den ursprungliga platsen. Och den som fick ”sängstugan” blev då Sestu, den som fick lillstugan blev Lillstu och den som fick framstugan blev Framstu. Den fjärde fick bygga nytt och blev förstås Nystu.  Eftersom det ursprungliga stället hette Boos så blev det Bos-Sestu, Bos-Lillstu, Bos-Framstu och Bos-Nystu. Så man kunde skilja dem från Hos-Sestu osv. (Hofs var det andra hemmanets namn och min farfar var från Hos-Sestu).

Själv är jag bland de första som ”sattes i skola” och fick åka till Lovisa svenska samskola som på lördag firar 100-årsjubileum. I Lovisa bodde jag i åtta år på Elevhemmet med ett tjugotal andra lantisar – väldigt roligt. Men på lördag åkte man hem med bussen och då hade farsan ”sparat arbete” så det var att byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna (fast egentligen heter det ”kuddåna”). Jag började ”köra traktor” som femåring men hade så korta ben att farsan måste ha en spak som han drog i för att få traktorn att stanna. Dagens klantskallar skulle förstås himla sej över ”barnarbetet” men vi hade väldigt roligt.

Redan som elvaåring började jag bygga ihop radiomottagare. Det var enkla diodmottagare i tvålaskar men man hörde Lahtis på långvåg med dem och ibland på nätterna också Motala. Så det var inte alls frågan om annat än att jag skulle börja på Tekniska högskolan där jag i sinom tid blev elektronikingenjör. Men bondlivet lämnade jag aldrig och den enda vårsådd jag missat var då jag var i Dragsvik.

Inte en enda dag har jag jobbat som elektronikingenjör för just då kom datamaskinerna och jag shanghajades i korridoren av professor Ojala och hamnade in i digitaltekniken och senare Räknecntralen. Det blev fortsättningsstudier och teoretisk datateknik och den mest abstrakta matematiken i form av kategoriteori. Jag var den enda i Finland som sysslade med det så man fick ta stöd av det internationella samfundet.

Efter 30 år vid Tekniska högskolan som forskare, docent och professor så tröttnade jag på det nya elände som skapades av ”marknadstalibanerna”. Jag gillade forskning men alls inte att fungera som tiggare: Att skaffa fram finansiering åt forskningsgruppen blev ett heltidsjobb. Så jag slutade helt och är nu bonde till 200 %.  Mycket litet inkomster men trivseln är mycket bättre.

Nu är livet på landet ett ”högteknologiskt naturahushåll”. Med litet gammalt skrot och billiga komponenter får man både det ena och det andra att fungera om man bygger allt själv. Både maskinerna och det optiska fibernätet är heimlaga.

Huset är ett par hundra år gammalt och välventilerat samt snett och vrångt men håller tillräckligt varmt med den (heimlaga) flisvärmen med osäljbart skräpvirke från egen skog. En 13 år gammal Volvo som är inköpt billigt från Sverige och satt i skick i den egna verkstaden ger oss möjlighet att till och med ta oss en tur till staden. Inte för att det behövs ofta – inköpen sköts mest via nätet från Sverige och Tyskland och England. Numera kommer paketen hem till porten för en ganska hyfsad peng. Det är just inte dyrare än att få leverans från Helsingfors och definitivt billigare än att ta bilen och åka in till staden för att handla.

Sådant är livet på landet idag …

(Tåm såm vil les te rikti språåtji kan sii opa http://sluder.Hindersby.net)