(Östra Nyland 6.7 2009 – kan innehålla små ändringar)
Jag fick Paula Wilsons bok om ortnamnen i Finland i maj men har först nu hunnit börja läsa den. Det är en mycket välskriven och intressant bok och jag gick tillbaka för att läsa diskussionen om den då den kom ut år 2008. Det var ganska onödigt att skälla ut Paula Wilson – faktum är att de etablerade forskarna knappast har mer välgrundade gissningar själva. Det enda som verkligen kan slås fast är att ingen vet precis varifrån ortnamnen kommer. Auktoritetstro har heller inget med vetenskaplighet att göra.
Även om Paula Wilson knappast har rätt i alla påståenden – det har ingen annan heller – så ger boken i alla fall en hel del att tänka på. Det är inte oviktiga saker för ortnamnen har använts som argument för att svenskarna koloniserade kusten på 1200-1300-talet. Men om namnen är äldre (som Wilson påstår) så faller hela den teorin.
Jag har länge förundrat mej över att en sådan massflyttning inte har lämnat några som helst spår i historien. Om det fanns svensk befolkning vid kusten ända från järnåldern så förklarar det saken. Det är ett faktum att vikingarna hade täta kontakter till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och Novgorod och att rutten gick utmed Finska vikens nordkust. Det hade varit naturligt att det fanns befolkning längs den rutten – vilket också många historiker påstår.
Enligt forskning i Sverige har byar med mer än fem hemman i allmänhet funnits redan år 1000. I Hindersby fanns det över tio hemman i Gustav Vasas första jordebok så vi har då bott här redan på vikingatiden. Det är svårt att slå fast med säkerhet eftersom de små gårdarna knappast hade råd med järnverktyg ens och det som fanns smiddes om på nytt och
på nytt.
Ortnamnsforskarna påstår att namnen är medeltida eftersom det inte fanns bebyggelse tidigare och historikerna påstår att det inte fanns bebyggelse tidigare eftersom ortnamnen är medeltida. Det kallas cirkelbevis och ger upphov till mycket löje i verkligt vetenskapliga
kretsar.
Paula Wilson för fram en massa alternativa tolkningar till ortnamnen och man behöver inte tro på dem allihopa för att se hennes bok som en mycket välkommen kritik av Lars Huldens ”Finlandssvenska bebyggelsenamn” där han gör det litet för enkelt för sej utan att desto mera argumentera. Man kan gärna läsa bägge böckerna jämsides. I vissa sammanhang tycker jag Huldens förkärlek för personnamn kan vara berättigad men i andra frågor känns Wilsons kritik befogad. Hindersby torde nog komma från personnamnet Hindrik (med genitiven Hinders-).
Svårigheten med gamla ortnamn är att man inte borde se på dem utgående från nutida språk utan forntida. Dessutom har de under tusen år ändrats så att det ursprungliga kan var omöjligt att känna igen. Därför är det också lätt att slåss om dem och föra fram en massa olika tolkningar. Eftersom ingen vet med säkerhet så kan vilken bydåre som helst ha rätt och en professor kan ha helt fel i sina gissningar.
Paula Wilson har gjort ett bra jobb med att gå igenom gamla språk och ortnamn från Nordeuropa så boken försvarar sin plats i bokhyllan – alla akademiska surpuppor till trots.