(Östra Nyland 4.11 2008 – kan innehålla små ändringar)
Efter en mängd tandlösa år i regeringen är det ju inte direkt förvånande att SFP går litet bakåt. Däremot är det mycket underligt att en del ger rådet att partiet skall bli ”tvåspråkigt” …
Varför skulle SFP ge upp det ENDA som skiljer det från de andra partierna och får folk att rösta på partiet – om än ibland motvilligt och med tandagnisslan. Det finns inte just alternativ längre då nästan alla partier är likadana. Utom svenskan.
SFP:s ledning sitter och ”samarbetar” med de andra i regeringen. Politiken sker på partikanslinivå och ”fältet” är relativt bortglömt. Men där skiljer sej partierna inte mycket från varandra. SFP har bara gått med i samma stil som de övriga partierna har. Vanhanen struntar i landsbygdsväljarna och sossarna har blivit så marknadsinriktade att samlingspartiet går om den till vänster i vissa frågor samtidigt som de gått in för globalisering (struntar i fosterlandet).
Efter tre veckors valkampanj där kandidaterna plötsligt lovar allt möjligt så följer fyra år där man knappt ser och hör nånting av de invalda. Börjar folk bli alltför aktiva så får de höra att det behövs ”arbetsro” och att de skall hålla käft till nästa val. Vågar nån stackars nyinvald ha egna åsikter så blir han/hon grundligt åthutad och om det inte hjälper så fryses den ”samarbetsodugliga” ut. Partierna bryter sedan grundligt mot sina vallöften i ”samarbetets” namn och är väldigt förvånade över att protestpartier får röster.
Det är inte speciellt underligt att grupper bryter sej ut från SFP eftersom det är svårt att hålla ihop hela skalan från vänster till höger inom ett parti. Och då man lämnar bort arbetet för svenskan – för det är just det som tvåspråkigheten leder till – så tar man bort det sista limmet som håller ihop partiet.
Det finns mycket bättre andra partier om man ser bara till ideologin. Bönderna flyttar till centern, de gröna till de gröna, högern till samlingspartiet och arbetarna till sossarna och
vänsterpartiet. Vad blir det kvar ? Det är inte många underliga kufar som skulle rösta på ett RKP i längden. Det liberala partiets öde visar hur mycket rum det finns i mitten – där ju alla partier trängs idag.
Man undrar om hela partisystemet börjar komma till vägs ände. De unga organiserar sej snabbt och effektivt via nätet i fråga om tillfälliga projekt. De orkar knappast sitta i åratal som gummistämplar i ett tungrott representativt system där det i verkligheten är en liten klick
kring partikansliet som bestämmer.
Ute i de små kommunerna finns det mera utrymme för enskilda att verka men den kommunala självständigheten är hårt beskuren av riksdagens lagar och kommunen uppfattas mest som ett verkställande organ för riksdagen.
Tvåspråkighet i det här landet betyder nog finska och engelska i framtiden. Och om SFP lämnar bort svenskan i praktiken så gör det självmord.