Nbloggen

(Östra Nyland 6.7 2009 – kan innehålla små ändringar)

Jag fick Paula Wilsons bok om ortnamnen i Finland i maj men har först nu hunnit börja läsa den. Det är en mycket välskriven och intressant bok och jag gick tillbaka för att läsa diskussionen om den då den kom ut år 2008.  Det var ganska onödigt att skälla ut Paula Wilson – faktum är att de etablerade forskarna knappast har mer välgrundade gissningar själva. Det enda som verkligen kan slås fast är att ingen vet precis varifrån ortnamnen kommer. Auktoritetstro har heller inget med vetenskaplighet att göra.

Även om Paula Wilson knappast har rätt i alla påståenden – det har ingen annan heller – så ger boken i alla fall en hel del att tänka på. Det är inte oviktiga saker för ortnamnen har använts som argument för att svenskarna koloniserade kusten på 1200-1300-talet. Men om namnen är äldre (som Wilson påstår) så faller hela den teorin.

Jag har länge förundrat mej över att en sådan massflyttning inte har lämnat några som helst spår i historien. Om det fanns svensk befolkning vid kusten ända från järnåldern så förklarar det saken. Det är ett faktum att vikingarna hade täta kontakter till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och Novgorod och att rutten gick utmed Finska vikens nordkust. Det hade varit naturligt att det fanns befolkning längs den rutten – vilket också många historiker påstår.

Enligt forskning i Sverige har byar med mer än fem hemman i allmänhet funnits redan år 1000. I Hindersby fanns det över tio hemman i Gustav Vasas första jordebok så vi har då bott här redan på vikingatiden. Det är svårt att slå fast med säkerhet eftersom de små gårdarna knappast hade råd med järnverktyg ens och det som fanns smiddes om på nytt och
på nytt.

Ortnamnsforskarna påstår att namnen är medeltida eftersom det inte fanns bebyggelse tidigare och historikerna påstår att det inte fanns bebyggelse tidigare eftersom ortnamnen är medeltida. Det kallas cirkelbevis och ger upphov till mycket löje i verkligt vetenskapliga
kretsar.

Paula Wilson för fram en massa alternativa tolkningar till ortnamnen och man behöver inte tro på dem allihopa för att se hennes bok som en mycket välkommen kritik av Lars Huldens ”Finlandssvenska bebyggelsenamn” där han gör det litet för enkelt för sej utan att desto mera argumentera. Man kan gärna läsa bägge böckerna jämsides. I vissa sammanhang tycker jag Huldens förkärlek för personnamn kan vara berättigad men i andra frågor känns Wilsons kritik befogad. Hindersby torde nog komma från personnamnet Hindrik (med genitiven Hinders-).

Svårigheten med gamla ortnamn är att man inte borde se på dem utgående från nutida språk utan forntida. Dessutom har de under tusen år ändrats så att det ursprungliga kan var omöjligt att känna igen. Därför är det också lätt att slåss om dem och föra fram en massa olika tolkningar. Eftersom ingen vet med säkerhet så kan vilken bydåre som helst ha rätt och en professor kan ha helt fel i sina gissningar.

Paula Wilson har gjort ett bra jobb med att gå igenom gamla språk och ortnamn från Nordeuropa så boken försvarar sin plats i bokhyllan – alla akademiska surpuppor till trots.

(Östra Nyland 3.6 2009 – kan innehålla små ändringar)

Engelbrekt Engelbrektsson ledde bönderna i ett uppror som sopade bort danske kungens fogdar i ett svep. De som inte gav upp brändes inne. Efter många år av fogdeförtryck  var allmogen (= allt folket) så förbannad att inte ens de stora stenborgarna kunde hålla stånd. Adeln och prästerna fick snällt följa med – annars råkade de lika illa ut som fogdarna.

Men som alltid så förråddes Engelbrekt och mördades på en resa över Mälaren. Mördaren blev benådad och fick säte i kungens råd. En viss försiktighet spred sej i alla fall och de svenska bönderna blev aldrig lika livegna som på annat håll i Europa och Ryssland.

Nu har vi ju demokrati och fogdeväldet är historia – eller är det ? Ett nytt fogdesamhället har växt upp och nya kontrollmekanismer har byggts ut. I Sverige resulterade det i ett nytt uppror mot eliten (numera i form av en partielit) och valet av en ”pirat” till EU-parlamentet. Dessutom var alla partier tvungna att be om ursäkt för de integritetskränkande lagar som de så arrogant stiftat.

Men det är bara sista droppen. Under många år har antalet inspektörer (det moderna samhällets fogdar) ökat så att man undrar var det skall sluta då antalet människor som gör riktigt produktivt arbete minskar. EU stöder jag i princip men EU-byråkratin är minsann nånting i hästväg. Kombinerat med den tsaristiska traditionen att stelt och överdrivet följa alla regler till punkt och pricka utan att någonsin tänka efter om det är förnuftigt så blir fogdesamhället i Finland en strypsnara för all mänsklig verksamhet.

TE-centralerna är byråkratins blomma. De ”stöd” de delar ut är så omgärdade av villkor och papperskrig att det är direkt lönsamt att inte ta emot det ”stödet”. Man kunde hellre använda pengarna i ett lotteri där de lyckliga får kontanter att använda bäst de vill. Lika stor nytta skulle det vara. Nu godkänns bara projekt som garanterat inte är till nytta för någon.

Miljöfogdarna är ett kapitel för sej. Jag kommer bra ihåg då mina studiekamrater (bl.a. Ville Komsi) blev miljöaktivister och bröt mot lagar och förordningar. Men de gröna har förändrats helt och blivit ett maktparti eller sitter som miljöfogdar och djävlas med folk så mycket de orkar och hinner. Och skapar massor av detaljerade förordningar.

Det här inbegriper numera allt byggande där vissa inspektörer gör sitt bästa att hindra folks byggande på rätt så subjektiva grunder. Grannarna skulle bygga hus på en högt belägen ladutomt men eftersom den på KARTAN var utmärkt som översvämningsområde så fick de inte bygga där. Trots att den aldrig någonsin översvämmats. Däremot hade det passat bra att bygga på andra sidan vägen på åkern – som ofta stod under vatten.

Att lagar och förordningar numera kallas ”demokratiska” gör det inte bättre. Allting bestäms av en liten klick på partibyråerna som inte ens är valda. Sedan sitter ”våra” representanter som knapptryckare i riksdagen. Man kunde ju rationalisera bort dem och fjärrstyra omröstningarna från partikanslierna.

Gammelpartierna borde inte alls vara förvånade om det kommer ett nytt fogdeuppror. De har själva ställt till med fogdesamhället. Alla åtgärder att hindra ”missnöjespartier” med rösttrösklar och annat bara dämmer upp ett mycket berättigat missnöje tills dammen brister.

Vi har för litet pirater i det här landet.

(Östra Nyland 3.5 2009 – kan innehålla små ändringar)

Varje vår struntar vi blankt i allt som borde göras och åker till Sverige. Det är bara att hoppa i bilen och köra den nya motorvägen till Åbo och färjan. Fram och tillbaka med hytt och bil för 430 kronor (under 40 euro) är minsann inte dyrt. Man måste vara medlem i färjeklubben men det är gratis. Det är bäst att ta nattfärjan från Åbo så man kan starta 5-tiden hemifrån. Man hinner knappt sova så är man framme i Stockholm och i Arboga tidigt på morgonen. Helsingforsfärjan däremot är hemsk. Man måste åka mitt på dagen, hamnar i rusningen och får sitta en evinnerlig tid på båten

Nu då man har fått nästan 12 kronor för en euro så har det varit rent lönsamt att åka till Sverige. Man får resan betald redan vid första matkassen och därefter är det ren vinst att köpa nånting. Fast vi jobbar mest på huset och hinner inte alltid åka in till Örebro eller
Västerås för att handla. Det är en gammalt Bergslagshus i två våningar som ser precis ut som hembygdsgården i Medåker fast spegelvänt. Och det är nästan orört sedan 50-talet med stockväggar och gammaldags kaminer. Nån modernisering skall det inte bli heller utan allting lappas med gammalt material och gamla metoder. Bara en ny bastu (i gammal stil) är byggd ett stycke från huset. En famn ved på morgon och kväll ger hett vatten och efter att ha tömt 30 ämbar sörja ur den gamla brunnen i fjol så börjar den bli riktigt hyfsad.

Fördelen med ett hus i Sverige är uppenbara. Det är tillräckligt långt borta och så kan man tala svenska – vilket börjar bli uselt i Finland. Men vi har oturen att kommunen inte alls fattat nyttan av optiska fibernät (fast Sverige är bäst i Europa). De byggde ut ADSL och nu skall Telia börja riva kopparnätet. Tydligen har de börjat med oss för telefonen var helt död. Till yttermera visso så var det omöjligt att få det %#”&%$ mobila bredbandet att fungera. ”Bara sätt
i kortet och surfa” sa flickan som sålde det i Örebro. Haa !

Vi åkte omkring i halva Mälardalen men ingenstans fungerade eländet så det blev att åka till biblioteket i Arboga för att komma åt Internet. Gumman måste skicka en översättning till ministeriet senast på måndagen. Efter en massa bråk och surfande på nätet (där det finns råd och program för allting – om man har nätförbindelse) så började eländet fungera.

Och så skulle jag beställa ett SIM-kort över nätet. Nähej då, det gick inte utan SVENSKT personnummer fastän det var gratis. Vi måste väl flytta officiellt eftersom de bara skickar kortet till folkbokföringsadressen. Man är en paria om man inte har svenskt personnummer i Sverige. Snart kan man väl inte ens gå på WC på stan utan svenskt personnummer.

Allt uppvägs av de trevliga grannarna. Sivert hade hämtat ut vårt paket från posten och Lars-Erik började harva runt vårt hus men tog sej tid att komma in på en kopp kaffe. Hemma i Hindersby hade det snöat föregående dag. Våren kommer en månad tidigare till Mälardalen.

(Östra Nyland 3.4 2009 – kan innehålla små ändringar)

Det är nödvändigt med utbildad personal – eller är det ? Nyligen visade en undersökning att skolor med icke-behöriga lärare hade lika bra eller bättre resultat än skolor med behöriga lärare.

Jag har alltid talat för utbildning men numera börjar kravena på ”behörighet” bli ganska löjliga. Det lutar alltmer åt det hållet att folk som inte är kompetenta skaffar sej papper på att de är ”behöriga” och slår ut de verkligt kompetenta i tävlan om platserna.

Kompetens och ”behörighet” är nämligen två skilda saker. Och då utbildningen blir allt sämre så blir också de ”behörigas” kompetens sämre. Det går genom hela systemet. Skolorna får allt mer leksaksutbildning medan man drar in på kunskapsämnena. Detsamma gäller för yrkesutbildningen. Högskolorna har med det nya systemet att pengarna är bundna till antalet examen börjat tumma på kvaliteten och släpper igenom allt sämre utbildade.

Det är ju också billigare och bekvämare att ha en lärare att prata snömos i stället för att försöka lära eleverna nånting. Människans inneboende lättja stöder också en utveckling mot låtsasutbildning. Och politikerna är glada då det blir billigare och det går snabbare att få
ut folk med papper på ”behörighet”. Det ser fint ut i statistiken och kanske Finland kommer på en topplats i nån sorts fånig Pisa-undersökning.

Men allt är bara bluff och kulisser. Potemkin skulle flina glatt om han hade varit i livet. Han satte ju upp kulisser som visade välmående byar då Katarina II seglade förbi Krim. Pengarna som skulle användas för att utveckla bygden hade han supit upp. Sägs det.

Problemet med ”behöriga” men inkompetenta personer märks inte heller förrän om 20-30 år och då är de ansvariga döda, eller pensionerade. Det är framtiden som förlorar på det och våra barn som får betala priset. Men allting skall ju vara kortsiktigt nu. Det är inte bara kvartalskapitalism utan kvartalspolitik som gäller.

De formella kraven på ”behörighet” kom till för att undvika godtycke och det är ju bra. Men samtidigt tappar man möjligheten att välja kompetens. Ett papper garanterar minsann ingen kompetens. Även om det är möjligt att göra undantag så leder den byråkratiska lättjan ofta
till att man stirrar sej blind på pappren för då behöver man inte börja tänka – vilket människan gör sitt yttersta att undvika.

Ett exempel på motsatsen är vetenskapliga konferenser där vem som helst kan skriva ett papper. Även om nån är fullständigt utan skolning så granskas pappret enbart utgående från de vetenskapliga meriterna. Men det är ju världens främsta experter som granskar pappren. Kanske systemet med formella krav och ”behörighet” borde slopas helt och kunniga människor borde göra besluten ?

Förstås är inte alla ”behöriga” inkompetenta men om man vill vara elak (och det vill man) så kan man säja att ”behörighet” är ett vapen mot kompetensen.

(Östra Nyland 3.3 2009 – kan innehålla små ändringar)
Envåldshärskaren i Ryssland gick till militärt angrepp och ockuperade Finland 1809. Varför det skall firas är mej en olöslig gåta. Vissa adelsmän i landet förtjänade förstås på kuppen och fick fina ämbeten för envåldshärskaren måste ju ha lakejer som kan hjälpa honom – inte kan
han ensam sköta allting.

I dag skulle en diktator som anfaller och ockuperar ett område fördömas på det kraftigaste men knappast var det trevligare för 200 år sedan. En del lever ju gott på att vara hantlangare åt diktatorer – det gäller också diktare och professorer. Men varför vanligt folk
skulle glädja sej är obegripligt. Vi får ju bara betala eländet. Fast alltid har det ju funnits folk som solat sej i glansen av kungar och kejsare fastän deras eget liv varit hur uselt som helst. Eller kanske just därför …

Sveriges kungar är inte bättre de heller. Den oduglige Gustav IV Adolf avsattes efter kriget med all orsak. Men inte heller de tidigare kungarna har dugt till nånting. Operettkungen Gustav III sysslade med statskupp och operettkrig mellan teaterbesöken tills han sköts. Redan
i början på 1700-talet drog Karl XII landet in i ett hopplöst krig tills han besegrades och tvangs fly till Turkiet, återvände och sköts i Norge – möjligen av de egna som tröttnat på att blöda för enväldet.

Adelns roll var ju att göra det smutsiga arbete som kungen inte hann med – men huvudsakligen skrapade de ihop förmögenheter åt sej själva. Om det sedan var den egna kungen eller hans fiender som de arbetade för hade mindre betydelse. Klingspor sprang undan ryssarna så
fort det var möjligt och Cronstedt gav upp Sveaborg åt fienden och fick en betydande penningsumma för det. Tsaren fattade i alla fall att det var bäst att hålla kvar den gamla administrationen i stället för att sätta in helt inkompetenta ryssar som troligen bara hade fått till stånd fullständigt kaos.

Bara bönderna var tvungna att stanna vid sin torva och uthärda ockupationen bäst de kunde. De kunde dra till skogs för en liten tid men sedan blev det nödvändigt att återvända till gården. Ingen kom ens på tanken att fråga dem till vilket rike de ville höra. På den tiden
fanns det inte mycket till nationalism utan man funderade bara på vilken kung som var minst illa. Ett faktum är att bönderna i alla fall var rädda för att den ryska livegenskapen skulle införas också i Finland.

För 200 år sedan var den egna byn och den egna socknen det viktigaste. Vad kungar och kejsare sysslade med brydde man sej inte om så länge man fick vara någorlunda i fred. Krig var enbart illa för vanligt folk där de egna soldaterna drog bort och aldrig kom tillbaka och främmande soldater plundrade och brände.

Inget att fira minsann.

(Östra Nyland 3.2 2009 – kan innehålla små ändringar)

Just läser jag fornsvenska – runstenar från år 500 till visan om Staffan stalledräng.  Före jul köpte jag ”Fornsvensk litteratur” av Elias Wessén (berömd språkforskare) i Arboga för 20 kronor. Den var tryckt 1922 och hade underrubriken ”Läsebok för skola och hem”. I vissa sammanhang har det bara gått bakåt – vem skulle nu börja läsa fornsvenska i skolan ? Både bildning och utbildning har blivit sämre.

Egentligen fanns det ingen skild ”svenska” förr utan bara olika nordiska dialekter. Man räknar med att ”svenska” uppstod som ett särskilt språk först för 700 år sedan – ungefär då våra förfäder började odla upp åkrarna i våra byar. För vanligt folk innebar det ju ingen förändring alls utan de fortsatte att tala den dialekt de talat i tusentals år och i vissa fall talar än.

Intressant är att östnyylenskån har kvar vissa drag från den urnordiska tiden såsom ursprungliga diftonger: öuga, öira, stein. Även om de litet förändrats från au, ey och ai. Samma diftonger finns kvar också på Gotland, i Norrland och i Norge och på Island.

Klassisk fornsvenska uppstod först i början på 1200-talet och svenskan ändrades betydligt under medeltiden genom inflytande från lågtyskan. Vikingarna i sin tur inverkade på anglernas och saxarnas språk i England och nu lånar man åter engelska uttryck till svenskan.

Ju mera man läser om språk desto tydligare är det att det lånas friskt fram och tillbaka – ibland flera gånger. Veijo Meri påpekade i ”Sanojen synty” att omkring 50 % av finskans ord är lån från andra språk – mest nordiska. Och då är det ganska litet jämfört med andra språk. Många av de ord vi tror är äktfinska kan vara lånade direkt från urnordiskan men vi har glömt bort dem.

I vår by har vi talat ”te vaanli språåtji” i hela mitt liv och talar än. Det är mitt modersmål – inte den helsingforsiska ”höugsvenskån”. Det har jag talat hela mitt liv – ibland med litet
svårigheter som då en helsingforsisk studiekamrat i Otnäs inte förstod vad ”oonisdaain” betydde. Fast det ju är helt klart …

Det är intressant att kunna många språk men ju fler språk jag lärde mej desto viktigare blev östnyylenskån. Ett av de största nöjena är att sitta och ”kaveer me östnyyleningar opa te rikti språåtji”.  En stor triumf för mej var då dottersonen sade ”Mofa, ska vi int far ti skooin å fell träädär ?”.

Varje år måste man förstås se på Liljendalrevyn där det bästa är musiken och östnyylenskån. Och i år kommer dessutom halva Hindersby att vara med i en teater (i början på mars) om byns historia på 30- och 40-talet. Vi har två teaterproffs i byn som bygger upp en fin föreställning.

Och så har östnyylenskån fått ett skriftspråk i Östnyylensk lesanbook och finns på Internet (det som inte finns på nätet existerar ju inte …). Se på http://hindersby.net.

Så möts forntid och framtid.

(Östra Nyland 13.1 2009 – kan innehålla små ändringar)

Det pratas om informationssamhället men jag tycker nog nätsamhället är ett bättre ord. Med snabba fibernät – som Lovisa också ser början till – så kommer vårt samhälle att förändras lika grundligt som då industrialiseringen kom (med järnvägarna). En fiberkabel ser inte lika imponerande ut som ett frustande ånglokomotiv men förändringen blir lika stor om inte större.

Järnvägen gjorde det möjligt att flytta stora mängder material medan fibernätet gör det möjligt att flytta enorma mängder information. En enda fiber – tunn som ett hårstrå – kan flytta hela Finlands Internettrafik. De nuvarande anslutningarna klarar nån Megabit i sekunden, en fiber kan överföra 10 miljoner mer.

Behövs det ? Jovisst, för distansarbetet som kommer. Då är det inte fråga om att ladda ned nån ynklig DVD utan hela bibliotek. Den som sitter hemma har tillgång till hela världens samlade
information. Dessutom kommer det videokonferenser som är så bra att det ser ut som om motparten satt på andra sidan bordet – även om det är en skärm. Varför resa runt halva världen mera ?

I Lappträsk (Hindersby) har vi haft fibernät i över fem år nu (9 september 2003) och det är ganska många som redan arbetar hemifrån över nätet. Det är onödigt att åka till Helsingfors och sitta framför en bildskärm då man lika bra kan göra samma sak hemifrån. Vi har också
en engelsk familj som flyttat till Labby eftersom det går lika bra att sköta det internationella arbetet därifrån över nätet. Vännerna i England är gröna av avund över deras 100 Mbit/s anslutning då British Telecom bara kan erbjuda nån ynklig Megabit.

Då man undviker resor till Helsingfors eller bostad där så sparar man lätt tusen euro i månaden. Ingen dålig löneförhöjning. Människan är ju väldigt trög men med nya generationer så kan det bli så att arbetsgivaren direkt kräver att man skall jobba hemifrån så de kan spara
in dyra hyror.

Vi får sedan se ”flykten till landsbygden” där f.d. helsingforsare översvämmar Lovisa. Och då det blir för dyrt så flyttar de till norra Karelen och Kajanaland. Avstånden har ingen betydelse över nätet. Kvar i Helsingfors blir bara de som måste bli kvar eller inte har råd att
flytta ut till landet, ut till fåglarne …

(Östra Nyland 27.11 2008 – kan innehålla små ändringar)
Man undrar om det var en fullblodssadist som uppfann den moderna ”kundtjänsten” – den där som man måste ringa till och så blir man satt i en kö med motbjudande musik i timtal. Och då nån äntligen svarar så kommer man inte mera ihåg vilken firma man ringt till och vad man
tänkte fråga.

Inte att undra på att folk börjar bränna propparna totalt. Jag talade nyss med en TeliaSonerakund som tänker byta till vad som helst – också dyrare – för att slippa firmans ”kundtjänst”. Ibland då ”kundtjänsten” efter lång väntan svarar så är folk redan så arga att den stackars flickan först får en ordentlig utskällning förrän hon hunnit svara
ordentligt ens.

Det är ju oftast unga flickor nånstans i ödemarken eller kanske i Indien som är anställda för svältlöner. De får troligen ett papper med tio standardsvar som de sedan använder oberoende av vad man frågar. Ibland har man en känsla av att de inte ens lyssnar på vad man säjer utan bara läser upp nästa standardsvar från pappret.

Det blir ju billigare för firman och efter ett par försök så ringer man inte ”kundtjänsten” någonsin mer. Då blir det ännu billigare för firman. Men det är bäst att bara monopol använder den sortens ”kundtjänst” för annars flyr kunderna illa kvickt. Nå, det finns ju många lokala monopol.

Kommer ni ihåg den gamla goda tiden då man kunde ringa till ett riktigt kontor med en riktig människa som visste vad det var frågan om ?  Men nu är alla dessa direkta telefonnummer grundligt undangömda så man inte kan ringa och störa personalen mera. Då får de mindre jobb
och kan avskedas så att aktieägarna får större dividend.

Man får nästan en tår i ögonvrån då man tänker på gamla goda tråkiga och långsamma Televerket som INTE rev ned stolparna och ersatte dem med urusel ”trådlös” låtsaskommunikation. Skatteverket från förr framstår till och med i en förklarad dager nu då man hamnar i Jakobstad då man ringer. Men man skall inte klaga – man kunde ha hamnat i Kuusamo där nån skulle ha slagit på luren i örat på en för att man talade svenska. Eller i Filippinerna …

Då man får ett brev att en firma har ”omorganiserat”, ”utvecklat” eller rent av ”förbättrat” sin kundtjänst så vet man att de skrotat alla möjligheter att komma till tals med andra än möjligen försäljare som på sin höjd kan läsa ur prislistan.

Men allting har sina sidor. Snart har ”kundtjänsten” nått en sådan bottennivå så att den lika bra kan skötas av maskiner som läser upp de tio svaren slumpvis och all dyr personal kan sparas bort. Och det är ju bra för en automat är ständigt artig och blir aldrig arg. Snart
börjar jag faktiskt vänta på att så skall ske.

(Östra Nyland 4.11 2008 – kan innehålla små ändringar)

Efter en mängd tandlösa år i regeringen är det ju inte direkt förvånande att SFP går litet bakåt. Däremot är det mycket underligt att en del ger rådet att partiet skall bli ”tvåspråkigt” …

Varför skulle SFP ge upp det ENDA som skiljer det från de andra partierna och får folk att rösta på partiet – om än ibland motvilligt och med tandagnisslan. Det finns inte just alternativ längre då nästan alla partier är likadana. Utom svenskan.

SFP:s ledning sitter och ”samarbetar” med de andra i regeringen. Politiken sker på partikanslinivå och ”fältet” är relativt bortglömt. Men där skiljer sej partierna inte mycket från varandra. SFP har bara gått med i samma stil som de övriga partierna har. Vanhanen struntar i landsbygdsväljarna och sossarna har blivit så marknadsinriktade att samlingspartiet går om den till vänster i vissa frågor samtidigt som de gått in för globalisering (struntar i fosterlandet).

Efter tre veckors valkampanj där kandidaterna plötsligt lovar allt möjligt så följer fyra år där man knappt ser och hör nånting av de invalda. Börjar folk bli alltför aktiva så får de höra att det behövs ”arbetsro” och att de skall hålla käft till nästa val. Vågar nån stackars nyinvald ha egna åsikter så blir han/hon grundligt åthutad och om det inte hjälper så fryses den ”samarbetsodugliga” ut. Partierna bryter sedan grundligt mot sina vallöften i ”samarbetets” namn och är väldigt förvånade över att protestpartier får röster.

Det är inte speciellt underligt att grupper bryter sej ut från SFP eftersom det är svårt att hålla ihop hela skalan från vänster till höger inom ett parti. Och då man lämnar bort arbetet för svenskan – för det är just det som tvåspråkigheten leder till – så tar man bort det sista limmet som håller ihop partiet.

Det finns mycket bättre andra partier om man ser bara till ideologin. Bönderna flyttar till centern, de gröna till de gröna, högern till samlingspartiet och arbetarna till sossarna och
vänsterpartiet. Vad blir det kvar ? Det är inte många underliga kufar som skulle rösta på ett RKP i längden. Det liberala partiets öde visar hur mycket rum det finns i mitten – där ju alla partier trängs idag.

Man undrar om hela partisystemet börjar komma till vägs ände. De unga organiserar sej snabbt och effektivt via nätet i fråga om tillfälliga projekt. De orkar knappast sitta i åratal som gummistämplar i ett tungrott representativt system där det i verkligheten är en liten klick
kring partikansliet som bestämmer.

Ute i de små kommunerna finns det mera utrymme för enskilda att verka men den kommunala självständigheten är hårt beskuren av riksdagens lagar och kommunen uppfattas mest som ett verkställande organ för riksdagen.

Tvåspråkighet i det här landet betyder nog finska och engelska i framtiden. Och om SFP lämnar bort svenskan i praktiken så gör det självmord.

(Östra Nyland 24.10 2008 – kan innehålla små ändringar)

Kommunreformen är bara ett försök att lappa ihop ett system som tappat allt berättigande i och med att staten skyfflat över allt mer på kommunerna som för det mesta inte har en chans att klara av det. Den kommunala självbestämmanderätten är rena skämtet då nästan alla
uppgifter regleras av riksdagen. Det är ett rent under att det finns folk som tar på sej plikten att sköta dessa uppgifter.

Nästa reform är redan bakom hörnet och det är rent önsketänkande att de små kommunerna skall kunna klara sej ensamma i framtiden – tyvärr. Det enda principiellt riktiga vore att rikdagen (staten) sköter om finansiering och verkställande av de uppgifter den lagstiftar om själv medan kommunerna får full rätt att förfoga fritt över sina egna inkomster utan inblandning från statens sida. Och så borde var och en få höra till den kommun de vill. Med dagens kommunikationer är det löjligt att en kommungräns skall hindra en förnuftig användning av resurserna och folk från att åka åt det håll de vill till tjänsterna.

Då kommunerna bildades så gick man till kommunkansliet eller åkte i bästa fall med häst och kärra. Nu har en del organisationer kundtjänsten placerad på Irland eller i Indien. Via nätet kan man sköta allt mer ärenden. Ringer man till skatteverket så kan man hamna i Jakobstad. De små kommunerna börjar bli ganska föråldrade i ett framtida nätsamhälle.

Däremot kunde små samfund på byanivå kunna fungera – men så att man fritt kan ansluta sej utan tvång från någon byråkrati. Geografiska gränser är föråldrade i dagens värld. Så varför inte grunda frivilliga ”kommuner” som man fritt kan ansluta sej till. Då behöver vi inte
heller slåss sinsemellan.

Men det är ännu långt i framtiden och just nu gäller det att försöka få systemet att fungerar ens provisoriskt. För de södra byarna i Lappträsk är det klart att det inte finns nånting att förlora på en fusion med Lovisa. Lappträsk kommun har redan tagit bort allt från oss
så det är omöjligt för Lovisa att ta bort mer. I förra budgeten kom det inte en euro till de södra byarna i Lappträsk så varför skulle vi bry oss om att hålla kvar en sådan kommun. Hälsovård och skolor finns utanför kommunen och vi får betala mer genom att stå utanför Lovisa.

Vi har bara att vinna på anslutning till Lovisa och det gäller att rösta på kandidater som konsekvent arbetar för det. Mats Antas har helt rätt då han antar att folkomröstningen kom för tidigt och att folk inte hade hunnit tänka över konsekvenserna och alternativen
ordentligt. Men nu går det att rätta till den saken och rösta rätt.

Flytta inte ännu bort utan försök rösta fram ett förståndigare kommunfullmäktige!